Med Klippiga Bergen, Vilda Västern och Indiankulturer.

Inledning.
Amerika är ett land som har fantastiskt mycket att bjuda på, det är därför svårt att planera resor hit. Det är så mycket man som Amerikaälskare vill se. Vägen Västerut är resan som går utanpå det mesta, så min och dottern Josefins resa kom att innehålla många spännande och annorlunda platser vi inte sett tidigare.

En del sevärdheter har ni säkert hört talas om, t.ex. Yellowstone, andra har ni hört talas om, men vet inte var det ligger, t.ex. presidentansiktena i Mount Rushmore och flera av resans höjdpunkter har ni sannolikt aldrig hört talas om. Sammantaget blev Vägen Västerut en kombination av mäktig natur, spännande Wild West, unika indiankulturer och lite av vår egen immigrationshistoria, allt arrangerat för att ge oss en verkligt stor resa och intressant resa!

Resan börjar i Billings i Montana. Billings är den största staden i delstaten Montana i USA med cirka 100 000 invånare. Vi kom att bo på Best Western Clock Tower Inn Hotel som ligger i nära flygplatsen i Billings vilket är utmärkt beläget med tillgång till allt det bästa som staden har att erbjuda.

Vidare mot söder ut längs Interstate 90 med ett stopp i Hardin och sedan till Little Bighorn, där det mest kända slaget under indiankrigen i USA, ägde rum 25 juni, 1876 i närheten av floden Little Bighorn i Montana. Slaget innebar en stor förlust för USA: s styrkor. Förlusten var inte den största i indiankriget, men den mest kända.

Mot Mount Rushmore där de fyra presidentansiktena finns uthuggna i berget, men också ett besök vid Crazy Horse Mountain Monument. Här finns också många minnen från guldgrävartiden. Övernattning i Rushville Nebraska inför besöket i indianreservatet Pine Ridge där Woundede Knee ligger. Ett stopp i Rapid City och ta del av de fascinerande landskapstyperna som Badlands och Black Hills.

Till Cody som är en liten stad med 8000 invånare, denna grundades av William F. Cody, även kallad Buffalo Bill Cody. Det finns många aktiviteter att sysselsätta sig med här. Man kan lära sig mer om Buffalo Bill Reservatet genom att besöka The Buffalo Bill Dam Visitor Center.

Vidare in i Yellowstone med sin dramatiska natur och heta källor. I West Yellowstone känner vi också atmosfären från Vilda Västern, sedan väntar Pow Wow festivalen i Butte vid Klippiga Bergen. Här fick vi uppleva en färgrik indiankultur med många inslag från olika indianstammar.

Ett stopp i den vackra staden Helena med besök på museum och till Malmstroms Air Force Base i Great Falls innan det blir dags för Glacier National Park ”Crown of the Continent” något som absolut bör ses. I Montanas vildmark finns det största antalet grizzlybjörnar söder om Kanada, landets största bestånd av Rocky Mountain Bighorn Sheep, mängder av älgar, rådjur, vithövdade örnar och andra vilda djur. Här har de gott om plats och kan leva i en ren och oförstörd miljö.

Missoula, där vi besöker ett monument från veteraner som kämpade på under Korea kriget för att stanna till straxt utanför Livingstone och se på grizzlybjörnar innan vi åter kommer till Billings.

Att gå på shoppingrunda med Josefin i Billings var i och för sig också en upplevelse. Dessa stora köpcentra kan ta dagar att gå igenom om man har med sig en dotter som är intresserad av kläder och annan krims krams.

Vår resa blev mycket spännande och sevärdheterna är både annorlunda och omväxlande och samtidigt gav resan en helhetsbild av Amerika. Det är en resa både i historien och geografin. Även om man varit i Amerika ett flertal gånger kom den här resan att positivt överraska oss.

Förberedelser inför USA resan.
Att utforska Vilda Västern kräver tid. Jag hade under drygt en månad läst, tittat på kartor och fått en del tips om sevärda platser som kunde vara intressanta att besöka under vår vistelse där. Som vanligt får jag väl lov att skriva tog jag kontakt med Josefine på Big Travel för att beställa resan. Hon är alltid tillmötesgående och hjälpsam för att resan skall bli så bra som möjligt.

Det mesta praktiska är fixat men de kommande dagarna kommer nog att rusa fram i 200 knyck ändå så nog är det så att det börjar bli lite pirrigt - har vi fixat allt, har vi missat något - läsa på kan man ju göra hur mycket som helst. Nåväl, i stort sätt är vi så förberedda man kan vara.

Dagarna innan vi reste gick åt att packa ner de viktigaste grejor innan det skulle vara dags att åka. Josefin kom att bo hos Gunnel och mig natten innan avresan. Detta underlättade resan mot Arlanda då jag ”slapp” hämta henne inne i Linköping. Vi kollade av våra resehandlingar att de stämde, kopierade av pass, försäkringspapper och fick hjälp av Lasse Nilsson på Swedbank med att växla in valuta. Slutplaneringen är i full gång. Gissa om det skall bli skönt att slippa fulltecknade almanackor, bilköer, långa sammanträden, PowerPoint presentationer och den allmänna stressen. Nu väntar en lång flygresa till USA.

9 september, 2008
Nu är vi på gång!
Allt gick som planerat och det var en häftig känsla att åka ut till Arlanda den 9 september 2008. Klockradion väckte oss redan vid 4 på morgonen och resan började från Askeby redan vid halv fem på morgonen. Inte mycket trafik längs E: 4 an, endast några lastbilar som vi passerar lätt förbi. Kommer också smärtfritt genom Stockholm som annars på morgonen brukar ha trafikstockningar in till centrum. Resan till Arlanda eller rättare sagt till bilparkeringen vid Benstocken tar exakt två timmar, gällande hastighetsbegränsningar har jag inte hållit, tur inte polisen hade kontroller utmed vägen.

Nu blir väntan på flygplatsen lång men det kommer visa sig att jag kom att behöva den tiden. När så man öppnar incheckningen för passagerare som skall med US Airways till Philadelphia och det blir min tur att bli utfrågad om vår resa och kontroll av pass blir inte passet godkänt. Personalen ur flygbolaget anser att ett av bladen inte sitter fast riktigt varför jag tvingas att uppsöka passpolisen i Arlanda. Jag reagerar på hur personalen anser att mitt pass inte skulle fungera i USA, men de ger inte med sig. Resan till polisen var enkel, buss nummer 10 från terminalen tog oss till polishuset och där utfärdade man ett nytt rosa provisoriskt pass till kostnaden av 980 svenska kronor. Returresan till terminalen tog inte så lång tid utan det blev samma buss som tog oss tillbaka och nu gick det betydligt enklare att passera den nitiska personalen ur US Airways.

Inne i avgångshallen ser man fullt av människor en del jäktade och andra mer avslappnade inför sina resor. Josefin och jag försöker hitta något att äta, frukost innan vi åkte var inte tänkvärt då jag ville komma iväg. Vi finner en restaurang där vi beställer och avnjuter vår frukost. Priserna är inte billiga här inne på terminalen så rekommendationen är att äta innan man åker eller ta med något att få i magen när ni är på plats.

Det blir lite tid över för att gå runt och titta i de olika affärerna, tar del av priserna för att kunna jämföra dessa när vi kommer till USA. Ingen shopping för mig, men Josefin passar på att handla lite godis. Tidpunkten för att gå ombord på flight US 753 med avgångstiden 11:05 mot Philadelphia närmar sig, en sista kontroll genom passpolisen och vidare för ny kontroll hos den nitiska personalen ur US Airways innan man får stiga på vår flygmaskin, en Boeing 767-300. Starten blir drygt en kvart försenad innan vi kommer iväg mot USA. Det tar inte lång tid innan personalen kommer ut med drickavagnen där det blir dags att beställa drycker inför kommande lunch. En flaska rött vin sitter bra till den lunch av pasta och köttsås som kommer in efter ett tag. Josefin föredrog kycklingfilé och Coca Cola.

Efter måltiden blir det dags att se på film, man får köpa ett par hörlurar för 40 kronor om man skall kunna höra ljudet på filmen eller lyssna på någon av de radiokanaler som finns att tillgå. Det var dåligt med information om flygrutten, vanligt är ju att man kan följa densamma genom en monitor där temperaturer, väder, vind, höjd och tidpunkter presenteras. Josefine fördriver tiden med att lösa Suduko, jag intresserar mig för hur landskapet förändras och blir uppmärksammad över när vi kommer in över Grönland. Man kan se mycket berg och is under molnen, här verkar det vara kargt och ogästvänligt så att bli tvungen att landa här skulle inte vara kul. Försöker identifiera vägar, bebyggelse eller isbjörnar men det fungerar inte alls.

Så småningom infinner sig tröttheten och både jag och Josefin somnar in för några timmar. Vi väcks upp genom att flygkaptenen uppmanar oss att ta på säkerhetsbältena, en hel del turbulens gör att den stora flygmaskinen skakar ganska häftigt. Denna turbulens håller på ända in till dess att vi skall landa, så vi blir rätt omskakade under drygt en timma, har inte upplevt detta obehag under så lång tid tidigare vid de tillfällen jag rest. Vi landar in ganska tidsenligt efter nio timmar så det känns skönt att komma ut ur flygplanet och sträcka ut kroppen igen.

Vi hämtar våra väskor för att sedan checka in dessa och oss själva i USA. Frågar personalen om mitt ”gamla pass” men de hade inga invändningar mot detta. Nu hade jag förberett mitt VISA med det nya passet så instämplingen gjordes i detta. Det blir drygt fyra timmars väntan i Philadelphia varför det gavs tid för att äta en pizza och att gå runt och titta på denna gigantiskt stora flygplats. Vi orienterar oss till vart vårt flyg till Denver skall avgå.

Incheckningen blir smidig, jag försöker att byta sittplats så Josefin och jag kan sitta tillsammans även på denna sträcka. Man hänvisar att det är fullt på flyget varför jag skall tala med någon av passagerarna som kommer att sitta jämte oss om de kan tänka sig ett platsbyte. En trevlig kille erbjuder sig att ta Josefins plats, så det löste sig smidigt för oss. Efter det att vi lyft är vi båda två trötta så vi somnar tidigt och märker knappt när vi landar i Denver.

Inför den sista resrutten till Billings blir det en väntan på en timma. Här blir vi tvungna att åka med ett pendeltåg till den terminal som vårt flyg skall gå från. Denna resa tar en timma och trettio minuter innan vi äntligen är framme vid Billings. Här hämtar vi ut vår bil som beställdes alla redan hos Josefine på Big Travel, det fungerar klanderfritt och vi får instruktioner om var, när och hur bilen skall återlämnas. Vi frågar om vägen till vårt motell Best Western Clock Tower Inn. Killen som lämnat ut bilen ringar in på en karta samt lämnar sitt och företagets telefonnummer för att vi skall få den hjälp som skulle kunna behövas. Josefin blir kartläsare och det tar inte lång tid innan vi kommer fram till motellet där vi checkar in. Motellet visar sig ha mycket god klass och passar oss båda bra. Vi somnar in nästan på en gång och kom att sova gott hela natten.

10 september, 2008
Howdy.
Vi kommer upp ganska tidigt för att ha rest så långt dagen innan. Då motellet inte har frukost så hänvisas vi till Stella´s kitchen & bakery, detta ställe ligger i nära anslutning till vårt motell. Här erbjuds mängder av alternativ till frukost, men vad vore en frukost utan kaffe, apelsinjuice, ägg och bacon med stekt potatis samt rostat bröd. Efter denna delikata frukost hittar vi ett postkontor där vi passar på att köpa frimärken till de vykort som vi senare skull köpa.

Dagsrutten var planerad mot i första hand Little Bighorn så vi packade in oss i bilen och åkte söder ut på Interstate 90. Josefin får bli kartläsare och hon lyckas se till att vi hittar ut från Billings. Det är fina vägar med oändliga slätter vi passerar, dock inte så många orter längs vägen. Stannar till vid Hardin – porten till Crow indianernas reservat, platsen ligger 24 km från Little Bighorn (Custers) slagfält. Här besöker vi ett museum The Big Horn County Museum en miljö uppbyggd om historien i Västern och med ett 20 tal historiska byggnader. Här kan man se hur livet såg ut under början av 1900-talet. En kyrka som lär användas vid speciella tillfällen även idag, en typisk bensinstation, en skola, en ladugård och affär var de byggnader som imponerade mest på mig. Här fanns även tåg och läkarmottagning i tidsenligt snitt. Väl värt ett besök om man har vägarna förbi.

Resan går vidare mot Little Bighorn slagfält. Här möts man vid en entré till denna plats och plötsligt kan man känna och se hur det skulle ha kunnat vara här när striden den 25 juni 1876 med general George A. Custer och hans fem kompanier från det sjunde kavalleriregementet helt utplånade av siouxer och Cheyennes i en strid vid Little Bighornfloden. Vi fick betala 10 dollar för oss båda i entréavgift.

Vi parkerar bilen och börjar med att besöka den begravningsplats som än idag används. Här är det vita stenar som utmärker gravarna och dessa ligger inrättade både i sida och djup. Det är också rest en minnessten över denna plats. Efter att gått runt och läst namn på dessa personer som ligger här går vi upp till besökscentrumet som ligger vackert beläget vid höjden av slagfältet. Att ta del av allt som finns till försäljning och gå runt och ta del av all information skulle ta alldeles för lång tid att beskriva varför jag kan konstatera att vår tid här blev för kort, detta beroende på att vi planerat resa vidare under dagen. Jag köpte i alla fall en riktigt bra country skiva med Michael Martin Murphey som kom att spelas under dagarna vi reste i Vilda Västern.
Vi tog oss runt slagfältet och såg den inhägnad av ett järnstaket som byggdes 1883 för att skydda monumentet från souvernirjägare. Det var här som Custer med sina närmaste soldater tappert stred mot indianerna. Minnesstenen där Custer omkom var pryd med en flagga med sjunde kavalleriregementets symbol. Det var fullt av dessa vita minnesstenar på den höjden där slaget hade varit. Endast ett fåtal minnesstenar för de indianer som omkom fanns att se. Detta lär bero på att de döda fick traditionella begravningar, antingen i träd eller på höga träställningar, eller så lades de i klippskrevor. Släktingar till döda krigare markerade ut platsen de hade stupat på med små stenrösen. Än idag är några av dessa platser kända, och National Park Service har sedan 1999 börjad placera ut röda granitstenar som ersättning för stenrösena. För den som är intresserad av att läsa om striderna vid Little Bighorn rekommenderas att gå in på hemsidan
http://hem.bredband.net/pedorch/littlebighorn.html här finns mycket intressant om hur det hela utspelade sig.

Fortsätter sedan mot staden Gillette där vi passar på att äta lunch på Pizza Hut, här tar det tid för personalen att få ut maten trots att det inte var så många matgäster. Stannar också till och fyller upp tanken på en Shellmack, bensinpriset var 3,569 dollar per gallon.

Åker vidare på Interstate 90 tills det blir dags att svänga av på highway nr 16 mot staden Newcastle och till Black Hills Forest. Här finns flera intressanta sevärdheter. Det jag kommer att minnas bäst från resan genom South Dakota är den enorma, böljande prärien. Här finns dock även floder, berg, platåberg och stenöknar. Den största floden som rinner genom South Dakota är Missouri. Kulturellt sett har South Dakota påverkats av siouxkulturerna Dakota, Lakota och Nakota som jagade i detta bisontäta område tills de förvisades till reservat i slutet av 1800-talet. Mer än 60 000 indianer lever fortfarande i South Dakota. Ett av reservaten är Pine Ridge Indian Reservation där det bor sioux-lakota. Den sociala misären är stor bland indianerna i Pine Ridge och den beräknade medellivslängden lär vara lägre än i Bangladesh hos reservatets invånare! En stor skam för de regeringar som funnits vid makten sedan indiankrigen som inte rättat till detta!

Vi besökte Mount Rushmore National Memorial, som är en enorm skulptur uthuggen ur en granitvägg i berget Mount Rushmore av presidenterna George Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt. Arbetet med skulpturerna påbörjades 1927; Washington blev färdig 1930, Jefferson 1936, Lincoln 1937 och Roosevelt 1939. Arbetsledare var konstnären Gutzon Borglum. När han avled i mars 1941 tog sonen Lincoln över faderns verk och slutförde det i oktober 1941. Monumentet är en av de starkaste amerikanska symbolerna och besöks årligen av mer än 3 miljoner besökare. Vi besökte även Custer State Park, som är en av delstatens finaste sevärdheter. Den knappt 30 000 hektar stora parken är ett av regionens minst exploaterade områden och därför är chanserna att få se vilda djur under en rundtur mycket goda. Vi såg flera bisonhjordar, pronghorns (amerikansk antilop), präriehundar och de berömda tiggande åsnorna som gärna sticker in huvudet genom sidorutorna för att tigga något gott att äta.

I parken lever även hjortar, bergsgetter, tjockhorns får, coyote (prärievarg), puma och lodjur, samt mer än 200 olika fågelarter.

Crazy Horse Memorial är indianernas svar på de fyra amerikanska presidenterna i Mount Rushmore. Crazy Horse var siouxindianernas störste ledare. Han blev aldrig besegrad i strid, aldrig fotograferad och han skrev inte under något verkningslöst fredsfördrag med de vita. Valet var därför enkelt när Amerikas ursprungsbefolkning sökte en samlande symbol som på ett värdigt sätt skulle representera dem.

År 1948 kontaktade sioux-lakota-indianerna konstnären Korczak Ziolkowski för att be honom uppföra statyn Crazy Horse Memorial. Han kom att arbeta nästan helt ensam med att skapa detta enorma monument fram till sin död 1982. Nu arbetar hans familj vidare med detta. Crazy Horse Memorial kommer att bli världens största staty när den blir klar. Idag är endast den berömde indianhövdingens huvud färdigt och ingen kan svara på när den enorma statyn kommer att vara färdigställd eftersom den byggs med hjälp av donationer. Tanken är att området kring Crazy Horse ska bli ett indianskt kulturcentrum med ett indianmuseum och ett universitet med inriktning på bl.a. medicinutbildning av nordamerikanska indianer.

Efter mycket bilåkande och alla sevärdigheter under dagen blev det dags att hitta ett boende för natten, då det inte fanns något motell i Pine Ridge frågade vi en polis vart man kunde hitta ett boende. Han föreslog att vi skulle åka in i Nebraska och till den lilla orten Rushville, vi tankade vi bilen och åkte vidare till det föreslagna stället. Vi hittade Nebraskaland Motel och checkade in, kostnaden blev endast 50 dollar för den natten, för övrigt den billigaste motellvistelsen under vår resa.

11 september, 2008
Indianmassakern vid Wounded Knee.
Det är skönt att vakna tidigt och kunna få tid att åka runt och se så mycket som möjligt. Josefin är inte morgontrött utan vaknar tidigt även denna dag, har berättat lite av vad jag hört om Wounded Knee och upplever att även Josefin tycker att dagens etapp skall bli intressant. Så vi lämnar från oss rumsnycklarna startar upp resan med att ge instruktioner om färdvägen för dagen.

Vi kommer in i Badlands National Park, ett kargt månlandskap med många underliga formationer. Det sträcker sig in i Pine Ridge Indian Reservation och inom reservatet ligger också Wounded Knee, en plats för ett blodigt slag som blivit symbol för indianernas nederlag. Vi körde över oändlig prärie när vi passerade en skylt som talade om att vi kom in i indianreservatet. Wounded Knee är egentligen namnet på en flod där en stor indianmassaker skedde 1890. Hit vallfärdar många indianer till den massgrav där de döda har lagts. Märkbart var att platsen inte som de tidigare vi sett var uppmärkt på ett bra sett. Vi kom att åka lite fel innan vi stannade till vid en affär och frågade var platsen låg.

En obetydlig skylt vittnade om att vi kommit rätt. När vi kom fram såg vi bara en enslig kyrkogård ute på prärien och något man kallade Wounded Knee. Vi körde vår bil uppför kullen där kyrkogården låg. Ser en liten kyrka och begravningsplats så vi beger oss dit. Här var kyrkogården mycket vanskött så här skulle det behövas lägga ner en hel del arbete för att snygga till den. Det finns ett minnesmärke som beskrev vilka de indianer var som omkom här under striderna, märkligt nog inga kvinnonamn vilket förundrade mig en del. Här låg en fredlig indianledare, Big Foot, och hela hans nedskjutna stammedlemmar.

Big Foot ville undvika konfrontation med armén och ledde i december 1890 sitt folk söderut till Pine Ridge reservatet i hopp om att få vara ifred. Mycket sjuk i lunginflammation hade han ingen lust att strida mot de soldater som hann upp honom den 28 december 1890, utan han reste en vit flagga i sin hand. Den natten slog Big Foot och hans folk läger vid Wounded Knee Creek, omringade av soldater på alla sidor. Morgonen därpå satte soldaterna upp stora kanoner (Hotchkiss) på en kulle ovanför lägret och började samla in indianernas vapen. Då plötsligt ett skott gick av, (ingen vet från vem) öppnade soldaterna eld och inom några minuter låg 370 Lakota indianer döda, många skjutna av kanonerna då de sökte skydd bakom en sandbank. Soldaterna sköt även flyende kvinnor och barn och några så långt bort som tre kilometer från slagfältet. Ett indianskt vittne minns: En mor sköts ner med sin baby. Barnet ammade ovetande om att mamman var död. När kvinnorna flydde med sina barn sköts de alla ned, även barnen. Då de flesta hade dödats ropade någon från arméns sida att de som ville komma fram ur sina gömställen kunde göra det och de skulle få överleva. Små unga pojkar kom fram och överfölls direkt av soldaterna som högg ihjäl dem. Big Foot var den första som dödades. Hans frusna kropp, halvt upprest, som för att varna sina egna, låg orörd i tre dagar innan den utan någon ceremoni kastades i en massgrav.

Historien om slaget vid Wounded Knee har nog de flesta hört talas om som intresserat sig för indianer och soldater, men för den oinvigde så var det den 29 december 1890 som massaker ägde rum i Wounded Knee, vid bäcken Wounded Knee Creek (Chankpe Opi Wakpala), där en grupp indianer av stammen Minneconjou-Lakota (Sioux) samlats under ledning av hövdingen Si Tanka (av engelsktalande kallad Big Foot). Indianernas andedans, ett inslag i en messiansk rörelse ledd av Wovoka, oroade myndigheterna, och militär inkallades. Händelsen innebar i praktiken ett slut på det krigstillstånd som rått mellan USA och Lakota-indianerna sedan Grattanmassakern 36 år tidigare.

Vi fann också en grav som någon satt två svenska flaggor på, skulle vara intressant att veta hur dessa kommit dit och för vem.

Mot Rapid City.
Efter vårt besök här åker vi vidare upp mot Rapid City i västra delen av South Dakota, det är inte en stad, som många svenskar känner så mycket till. Men på resor i South Dakota, besöker man säkert också Rapid City och Mount Rushmore. Staden utgör ett naturligt administrativt centrum för det stora upplandet med sjukhus, undervisning och liknande funktioner. Rapid City såg dagens ljus 1876, då man fann guld i närheten av staden och lokala lycksökare och gruvarbetare slog sig ner i området. Staden ligger straxt söder om Interstate 90, den stora pulsådern genom norra staterna. Den är en jämförelsevis liten stad med knappt 60 000 av delstatens 700 000 invånare. Man promenerar genom centrum på mindre än 10 minuter.

Rapid City är hemvist för en av den amerikanska militärens luftbaser, vilket ger arbete åt många i lokalområdet, och under det kalla kriget var upplandet omkring staden dessutom hemvist för många missilsilor med atomvapen. Dessa är nu deaktiverade och bortforslade.

När vi kommer till Rapid City får Josefin kontakt med sin telefon vilket varit omöjligt tidigare. Vi hittar ett matställe och ringer runt till anhöriga och ger dem en liten rapport på vad vi hunnit med så här långt.

Lång bilresa så vi fortsätter vidare mot Buffalo där vi tar av Interstate 90 till highway 16, dags att tanka bilen igen. Vi kommer in i Bighorn national park och här slingrar sig vägen och stigningen är märkbar. Man klättrar brant uppför Klippiga Bergen, en vacker väg med mycket djur. Man når snabbt höga höjder över 3000 meter. Omväxlande vackert och kargt, de vackra vyer som möter oss gör att man blir helt förundrad över hur rent och snyggt det är här.

Fortsätter mot Worland där vi fyller på bränsle till bilen igen, här får vi hjälp att både tanka och få vindrutan avtvättad. Det blir inga längre pauser så vi kör vidare mot det efterlängtade målet för dagens etapp staden Cody.

Wyoming.
I delstatsvapnet finns en cowboy med sin stetsonhatt i handen medan han försöker hålla sig kvar på en häst som vill kasta av sin ryttare. Wyoming är det klassiska "Cowboyland". Här levde en av vilda västerns mest färgstarka person William F Cody, mera känd som Buffalo Bill. I tonåren var han ryttare för Ponnyexpressen, sedan blev han spejare i den amerikanska armén under indiankrigen. När dessa tog slut 1865 började han leverera buffelkött till järnvägsarbetare. Det var då han fick sitt smeknamn Buffalo Bill och blev förebild till en huvudperson i en rad äventyrsböcker. Den verklige Buffalo Bill utnyttjade sina meriter och gjorde de sig rik och berömd. Han blev stjärnan i en cirkusföreställning med cowboys och indianer som reste runt i världen med sin föreställning från 1883 till första världskriget. Han slutade dock fattig och dog i Denver 1917. Fortfarande fascineras människor av hans personlighet och många är besökarna som kommer till Buffalo Bill Historical Center i hans hem stad Cody. Vi gör ett besök här och blir förundrad över att jag som militär kommer in gratis och behöver inte betala entré för besöket. Buffalo Bills museum är sannolikt är det bästa western och indianmuseum som finns. Tre muséer i ett. Det flesta besökarna, cirka 3 miljoner, kommer dock till de två stora nationalparkerna i delstatens nordvästra hörn; Yellowstone National Park och Grand Teton National Park.

Så en av de mest populära städerna kring Yellowstone är Cody - Wyomings största turiststad. Staden som fick sitt namn av William Cody, mer känd som Buffalo Bill. Idag lever staden på sitt historiska centrum och på den populära rodeon som hålls varje kväll. Gatorna är fyllda av nöjen, affärer och restauranger. Vi kom tyvärr lite försent för att se det lokala teatergänget spela upp den dagliga pjäsen utanför hotell Irma - en gång ägt av självaste Buffalo Bill.

Vi letar efter ett skapligt ställe att kunna bo på men här i staden är det verkligen full verksamhet och på det tänkta stället Best Western är det fullbelagt men vi hittar till slut ett litet motell i centrum som vi får betala 75 dollar natten för. Jag såg ett monument från Korea kriget men även från Vietnam kriget vilket vi jag tyckte vi skulle besöka och fotografera.

Både jag och Josefin känner oss dåliga, halsont för min del och Josse klagar på att ha ont i magen vilket oroar mig lite grann, vi lägger oss tidigt efter det att några vykort skrivits till vänner och bekanta.

12 september, 2008
Ett besök i Yellowstone national park.
Vi lämnar Cody vid 7-tiden för att ta dagens etapp bl.a. genom Yellowstone national park. Stannar till och tar några kort efter stadsgränsen vid en stor vattenresovar där vi ser The Buffalo Bill Dam Visitor Center. Vi går inte in på den här platsen utan vill komma fram till Yellowstones National Park tidigt.

Stannar till vid Pahaska Tepee Resort där vi passar på att äta frukost. En originell tidning där man kan läsa de nyheter som hände runt 1904 och som självklart handlade det om Buffalo Bill och hans äventyr. Mittuppslaget presenterade dock matsedeln varifrån man fick beställa sin frukost. Här fanns en butik full med souvenirer men även möjlighet att ta sig en tur på en häst. Josse poserade gärna med den cowboy som hyrde ut hästarna.

Vid infarten till Yellowstones östra infart stannar vi till för att se några älgar gå och beta och dricka vatten, förstår att vi under dagen kommer få att uppleva en hel del av djurliv och enastående vacker natur. Priset för att besöka nationalparken kostar 20 dollar för oss båda med bilen. Längs de natursköna vägarna så uppenbarar sig plötsligt en stor Bisonoxe, den är inte längre från vägen utan hade jag sträckt ut armen skulle jag kunnat klappa den. Då det kommer fler trafikanter efter oss blir den rädd och försvinner in i skogen. Josefin hinner i alla fall få upp kameran och föreviga denna präktiga tjur. Vi ser en stor flock av Bisonoxar som går och betar vid ett kärr, här har det blivit lite av folksamling för att fotografera vilket vi också passar på att göra. Yellowstone-parken har fina mindre asfalterade bilvägar, och det var just från bilen som man kunde se djurlivet. Vi blir omkörda av ett gäng glada killar på sina Harley Davidson-motorcyklar som vinkar till oss.

När vi kör in i Yellowstone är det svårt att förstå att de fridfulla slätterna och sjöarna runt omkring dig ligger på toppen av en gigantisk aktiv vulkan. Inte förrän du kliver ur bilen och plötsligt känner svaveldoften och ser hur marken kokar och bubblar runt omkring dig, går det upp ett ljus. Ingenstans på jorden är magman närmare jordens yta än här. Färgerna på bergen i området var från knallorange, och blått till vitt. Hela marken ryker och doftar lätt svavel.

Vid foten av de snötäckta bergen är landskapet delvis öppen myrmark, men också täckt med s.k. Lodgepole pines. En sorts mindre tall, där indianerna använde stammarna till stomme i sina tipis (indiantält). Djurlivet är rikt och här finns den stora amerikanska älgen samt en hjort som kallas Mule Deer, stor som en kronhjort. Här vandrar både grizzly och svartbjörn på somrarna på jakt efter insekter, bär och mindre däggdjur. Den röda ekorren finns rikligt i träden och den jagas av den långsvansade vesslan och trädens mårddjur. Den vithövdade örnen, som egentligen är en havsörn och tillika USA: s nationalsymbol, fiskar från de små tallarna. I dalarna är marken till stora delar täckt av Sagebrush (Salviabuske), som för övrigt täcker stora delar av USA: s prärier. Den är grågrön till silvergrå och doftar underbart.

Yellowstone är världens första nationalpark och etablerades 1872. Området är i jämförelse ungefär lika stort som Gästrikland och parken ligger till största delen i staten Wyoming, men går även in i Montana och Idaho. Den har ett mycket rikt djurliv, bl.a. de enda idag frigående bisonhjordarna som finns.

Området är också rikt på vatten och flodsystem berg, underbart vackra dalar och känd för sina heta källor och geysrar. Sådant man bara kan se på Island och Nya Zeeland. I Yellowstone finns det dock fler källor och geysrar än någon annanstans i världen, 60 % av världens alla gejsrar - totalt över 300 stycken. Så sannolikheten är stor att man vid ett besök får se naturens krafter kasta kokande vattenmassor tiotals meter rakt upp i luften. Den mest punktliga geysern är Old Faithful (Gamle Trofast), som ungefär varje 90: e minut slänger ut 14 000 - 32.000 liter vatten mellan 30 och 50 meter upp i luften. Bänkarna kring geysern fylls inför varje utbrott av förväntansfulla turister som jublar och applåderar vid varje liten förändring av rök eller vattenflöde - ett minst lika intressant fenomen som själva geysern.

Allt detta har bildats för 1.3 miljoner år sedan genom jättelika vulkanutbrott. Yellowstone är ett sådant rikt och omväxlande landskap så man kan förstå att här vandrade en gång i tiden stora dinosaurier och jättebjörnar tillsammans med urbisonoxen och mammutar. Den första vita människa som såg Yellowstone var pälsjägaren John Colter omkring år 1806-1807. Han var ute för att fånga bäver och när han så småningom återkom till civilisationen var det ingen som trodde honom om de heta källor och geysrar han hade sett.

Här finns även ett besökcentrum och butiker som har ett stort utbud på det mesta samt restauranger och Lodge för dem som önskar bo kvar inne i nationalparken.

Genom parken rinner Yellowstonefloden som jag tycker är den vackraste flod jag sett. Den rinner genom ett landskap som är helt underbart. Vi kunde båda två se indianer och pälsjägare framför oss, hur de färdades i sina kanoter på 1800-talet, när vi satt helt ensamma vid flodstranden och filosoferade. De indianer som bebodde Yellowstone-området innan det blev nationalpark var främst Shoshone-stammen, som också kallades för Sheep-eaters (fårätarna) då de levde på de Big Horn-får som då fanns i bergen. Parken har också sin egen Grand Canyon, ett mäktigt ravinlandskap där Yellowstonefloden passerar igenom. I slutet av 1980-talet härjade stora skogsbränder i Yellowstone och idag är c:a 30% av skogen brandskadad. Vi såg enorma områden med döda träd, men samtidigt börjar undervegetationen att grönska och blomstra.

Efter alla dessa intryck är det dags att åka mot Butte, en mindre stad mitt i Montana. Längs vår väg till Butte kan vi se fullt av kors längs vägen vilket skulle kunna tyda på dödsolyckor längs vägen, detta gör att hastigheten hålls enligt de hastighetsbestämmelser som gäller.

Pow Wow festivalen i Butte.
Efter en lång bilresa under dagen har vi nu kommit fram till Butte. Här tar vi in på Best Western Butte Plaza Inn som ligger inte alls långt från Interstate 90. Priset på ett rum här blir 137 dollar, standarden är av hög kvalité och dessutom ingår frukosten. Så efter att ha checkat in på motellet tar vi reda på var i staden denna Pow Wow festival skall hålla hus. Vi frågar i receptionen som välvilligt lämnar en karta med platsen inritad. Passar på att göra en rekresa till den lokal där evenemanget skall hålla hus. När vi kommer fram tycker jag att lokalen där festivalens skall ske verkar liten, tror inte vi är på rätt plats.

Tar kontakt med en person som registrerar deltagarna men han förstår inte vad jag säger utan vi får hjälp av en indiankvinna och hennes dotter som talar om hur festivalen kommer att gå till. Vi får tid på oss innan festivalen skall börja varför vi tar och åker runt en tur i staden. Kommer fram till ett rekryteringscenter för armén där jag hämtar lite av de broschyrer som lämnas ut till de intresserade, försökte ta med Josse in hit men hon vägrade bestämt.

Middagen hinner vi äta innan det blir dags att åka tillbaka för att se invigningen av festivalen. Här kan man träffa indianerna och lär av deras visdom, glädje, och öppenhet och höra på deras vördnad till Moder Jord. Öppningen börjar med att indianer från olika stammar kommer in under en flaggcermoni, där efter läser en äldre indian en bön på ett för mig omöjligt språk att kunna förstå. När detta är över börjar en dans och trummorna spelas det på från de olika stammarna som finns representerade. Några små flickor och pojkar var vackert utsmyckade och dessa skulle sedan bedömas av en domare för att på så sätt bli en vinnare för sin stam.

Försäljning av handgjorda smycken och målningar finns att köpa till en hög kostnad. Av den tidigare Pow Wow festivalen jag sett var denna inte alls i klass med den tidigare jag sett. Ingen verksamhet utanför den sporthall där festivalen ägde rum gjorde att det inte blev riktigt av vad jag föreställt mig, så vi återvände tillbaka till vårt motell och lade oss efter det att vi bestämt morgondagens resa.

13 september, 2008
Helena och Great Falls.
Frukosten var relativt bra på motellet, det är en mindre frukostrestaurang som delvis är fylld av gäster när vi kommer för att äta. Lastbilschaufförer som sitter och talar om en det ena och en det andra, de tittar på nyheterna som visas från en TV apparat som står på. Man följer det pågående valet av ny president och man kommenterar vad som sägs. Att Mc Cain är populär i det här sällskapet var påtagligt och inte minst vice president kandidaten Sara Pahlin från Alaska.

Innan vi lämnar Butte besöker vi det Korea monument som finns i staden. Det är så påtagligt att amerikanarna verkligen hedrar sina soldater som tjänstgjort utomlands och som omkommit. Storslagna minnestavlor, den ena vackrare än den andra. Här skulle vi svenskar behöva lära oss hur man visar uppskattning för de soldater som tjänstgör utomlands. Kommer så väl ihåg vilka tider det tog innan man kunde få fram det konstverk som Konstnären Liss Eriksson tog fram av FN-monumentet som är placerat vid Källhagen. Det var ett samarbetsprojekt mellan Statens konstråd, Försvarsdepartementet, Kamratföreningen Bataljonen, Djurgårdsförvaltningen och Stockholms konstråd som tog fram detta minnesmärke över svenskar som omkommit i FN-tjänst. Detta är mig det ända monument som är framtaget för svenskar som omkommit i strid. Visserligen har vi inte utmärkt oss som amerikanarna, men ändå så borde det ha funnits för länge sedan.

Första stoppet efter blir annars i staden Helena som är delstatens huvudstad. Det är kyligt ute så jag blir tvungen att byta till mer passande kläder innan vi besöker Montana´s Museum där vi får ta del av Montanas historia men även militär museum. Hade planerat ett besök vid Fort William Harrison men fick reda på att detta var stängt så nu blev det att ta del av vad detta museum hade att erbjuda. Här fanns det mesta från inbördeskriget fram till dags dato.

Josefin ville komma till ett köpcentrum så vi passade på att besöka Corral West och där vi köpte lite kläder, bl.a. en typisk cowboyskjorta med örnar på. Vet inte om Josse tyckte den var snygg, jag tyckte den var originell och bra så det blev ett klipp för mig. Hatten som Josefin fick blev i alla fall lyckad. Här blev det dags att trycka ner en pizza bit med Coca Cola vilket inte är bra för min diabetes, men hungern tar ingen hänsyn till sjukdomar.

Gruvstäderna Helena och Butte vittnar om guldruschens glada dagar och här finns många minnesmärken och muséer från den tiden.

Fortsätter sedan Interstate 15 norrut mot Great Falls. Vi passar nu på att prova en för oss ny motellkjedja, Motel 6 vilket verkar schyst. Att ett besök vid en militär anläggning skulle vara intressant gjorde att vi åkte ut en bit från staden för att komma fram till Malmstroms Air Force Base. Anmäler mig i vakten för vaktchefen som verkligen är trevlig. Tyvärr så är museumet stängt över helgerna så det fanns ingen möjlighet att komma in under tiden vi var där. Fick en trevlig pratstund med vaktchefen som tidigare hade tjänstgjort i Korea på Osan AFB.

Nu börjar det suga i tarmen igen så vi passerar en Mc Donalds restaurang där vi tar in varsin hamburgare. Åker runt i Great Falls och orienterar oss lite grann, en vacker stad med sitt downtown. Passar på att tanka bilen inför morgondagens resa till Glacier National Park.

14 september, 2008
Glacier National Park med sina majestätiska isskulpturer till Missoula.
Att få något i magen på morgonen är viktigt och nu hade vi kvällen innan hittat en restaurang där vi skulle äta frukost. Perkins är en kedja av matställen som kan rekommenderas. Inte så dyrt men god mat. Jag tog min standardfrukost med tillägget pannkakor vilket var gott. Det var väl tilltagna portioner man fick så hungrig behövde man inte gå där ifrån. Josefin provade våffla med jordgubbsylt och grädde, för mig en konstig frukost. Hade ätit färdigt vid 9-tiden så det var bara att sätta sig tillrätta och styra upp mot Glacier National Park. Vi passerar några mindre orter på vägen upp och stannar till i Browning för att fylla på ytterligare med bensin, ville inte riskera att bli stående med ”soppatorsk” i nationalparken. Innan vi kommer fram till den lilla idyllen St. Mary bara några kilometer från den Kanadensiska gränsen blir vi påminda om att vi kommer in i Svartfotindianernas reservat. En skylt och en staty med två indianer är entrén till reservatet.

Stannar till vid St. Mary Visitor center, här går vi runt och tittar på den vackra platsen. Möjligheten att kunna bo i indiantält hade funnits här vilket kunnat vara en kul grej, men eftersom tiden är knapp så blir vi tvungna att fortsätta vår resa mot nationalparken.

Bara någon kilometer från St. Mary kommer vi fram till den östra entrén till Glacier National Park. Betalar 25 dollar för att åka runt i parken, värd varje dollar. Frågar vid kassan om man sett någon grizzlybjörn under morgonen, men får svaret att man inte rapporterat in något ännu.

Detta inspirerande landskap har formats av massiva glaciärer för tusentals år sedan, och dess skönhet är slående att svartfotsindianerna betraktar området som helig mark. Parken kallas ofta Lilla Schweiz eller Amerikanska alperna, och parkens dramatiska glaciärtäckta landskap är härligt att vandra i, med mer än 1126 kilometer underhållna vandringsleder som går genom ängar översållade med vilda blommor. Det finns goda möjligheter att få syn på vilda djur- älg, fjällgetter och bighorn sheep, rådjur, kronhjort, järv, vargar, mer än 300 hotade grizzlybjörnar och hundratals av individer av den inte lika starkt hotade svartbjörnen. Vägen korsar berg som skulpteras av glaciärerna och man tar sig från de lägsta partierna i nationalparken till den kontinentala vattendelaren i det 2000 meter höga Logan-passet (färdens höjdpunkt), tyvärr fanns inga parkeringsmöjligheter här så vi fortsätter förbi fjordliknande sjöar, ända upp till tusen forsar och täta barrskogar. Så att köra bil här inne i parken är rofyllt och avstressande, hastigheten är begränsad och på vissa platser finns rödljus, man har bara plats att köra på en körbana så det bli lite väntan och möjlighet att gå ut och sträcka på benen. Det finns 37 namngivna glaciärer inom parkens område, men det är en minskning från ungefär 150 vid mitten av 1800-talet. Om det fortsätter i den takten fruktar experterna för att glaciärerna, som gett parken sitt namn, kommer att ha försvunnit år 2030.

Kommer också att se de röda bussarna med rullgardinstak – ett populärt trafikmedel om man vill se parken – trafikerade de här rutterna redan på 1930-talet och är nu tillbaka i tjänst efter att ha renoverats och gjorts mer miljövänliga av Ford Motor Company.

När vi kommer ner till Lake Mc Donald ser vi hur klart och rent vattnet är, här finns inga utsläpp av miljögifter så här måste fiskarna kunna trivas i vattnet och även de som får sitt vatten härifrån. Blir tvungna att stanna bilen för att gå ut och fotografera den här platsen. Nu är vi snart ute ur nationalparken så vi kör på ner mot staden Kalispell. Här blir vi stående en lång stund i väntan på att ett tåg med ett vagnsätt på någon kilometer skall passera en järnvägskorsning. Det ger oss möjlighet att kolla av kartan och bestämma vägen ner till Missoula. Passerar en affär för Army och Navy artiklar, tyvärr stängt, annars hade det blivit ett stopp där.

Vi kommer nu in i ett nytt indianreservat, Flathed indianerna land. Ser hela tiden Klippiga bergen på vår sida av highway 93 som vi kör söderut. Landskapsbilden är som tidigare väldigt enastående och vacker, det slår mig att allt är så stort när man befinner sig i det här landet. Straxt efter avfarten från Interstate 90 ser jag en ny motellkedja Super 8 motell, här stannar vi till checkar in och åker senare in mot centrum där vi ser ytterligare ett monument som Koreaveteraner rest till minne från kriget 1950 till 1953. Josse blir glad att sett restaurangkedjan Perkins så middagen blir på detta ställe, ett telefonkort inhandlas på en bensinstation och nu äntligen kan vi få samband med Sverige igen, den telefon Josefin haft med sig har inte fungerat på ett tillfredsställande sätt i dessa delstater så ett tips är att kolla upp vad som är bäst hemma i Sverige innan du åker till USA, det skiljer sig från plats till plats. Staden verkar vara en liten idyll där den ligger och tror mig kunna ha trivts med att stannat längre och tagit del av det utbud av sevärdigheter som funnits här. Somnar in vid 22:30 och tänker på den långa bilresan som skall göras under morgondagen.

15 september, 2008
Åter mot Billings.
Perkins var ett bra ställe att äta och brist på fantasin har avtagit så det blir att äta frukosten där, motellet serverade endast svagt kaffe och muffins men det klarar jag inte att få i mig så vi åker ner till Josefins favorit ställe, tror mig förstå att det är våfflorna med jordgubbsylten och grädden som lockar mest. Så fort man sätter på radion så strömmar det ut skön countrymusik eller så är det bra 60-tals musik som man känner igen, varför så lite av detta hemma i Sverige? Ju längre söder ut vi kör så blir slätterna större och skogen försvinner nästan helt. Man ser mycket kossor som går och betar, men något som slår mig är hur stora de vatten anläggningarna är som jordbrukarna använder, 300-400 meter långa rör som drivs runt på dessa marker och vattnar.

Vår färd går längs Yellowstone river och i trakten av den lilla orten Livingston ser vi en skylt som berättar att man kan se Grizzlybjörnar vid en farm inte så långt bort från vår väg. Bestämmer oss för att besöka platsen och se dessa ”nallar” på riktigt. Betalar 14 dollar för att få tillträde och komma in och se på dessa djur. Det visar sig vara två syskon, en hane och en blyg hona på endast 16 månader som man tagit hand om från Yellowstones nationalpark. Att se dessa björnar var kul, hanen försökte att bada i en liten pöl med vatten och där han lekte med en stock i vattnet, bar sig lite klumpigt åt och rullade runt i ”poolen” medan honan var blyg och försökte gå undan från all uppmärksamhet.

Vi åker vidare mot Billings och trafiken tätnar ju närmare staden vi kommer. Det gäller att se upp på vägskyltarna så man kommer rätt, det blir annars svårt att vända på dessa vägar och komma rätt igen. Kommer fram till vårt gamla motell Best Western Clock Tower Inn Hotel där vi bestämmer att vi skall bo de återstående dagarna innan hemresan. Passar på att se Downtown på kvällen och bestämmer oss för att leta reda på ett stort shoppingmall till morgondagen så Josefin får gå runt och titta och handla lite saker hon behöver.

16 -17 september 2008
På shopping med Josefin i Billings och en resa till Custers museum.
Dessa två dagar kom mest att handla om att se vad Billings har att erbjuda i form av shopping. Var ute precis vid 10:00 när affärerna öppnade vid shoppingmallen. Passade på att få håret klippt då jag känt att det var dags att göra något åt det. Betalade endast 10 dollar och det tog inte mer än 10 minuter innan det var klart. Josefin for runt i alla de affärer som fanns medan jag tröttnade efter ett tag och slog mig ner på en bänk och inväntade att hon skulle bli klar. Eftermiddagen ägnade vi vid motellets pool där jag passade på att få lite solbränna och Josefin tar ett dopp i poolen. Vi besöker också Boot Hill en begravningsplats Kvällen blir en runda i Downtown.

Efter sedvanlig frukost hos Stella´s föreslår jag att vi åker till Custer Battlefield Museum i Garryowen, vi glömde av att stanna till här tidigare när vi var vid Little Bighorn. Det blir 18 mil tur och retur för att se detta museum. Vi har ju gått om tid och behövde köra upp den bensin vi har i bilen innan den skulle återlämnas vid flygplatsen. Inne på museumet visades det film om hur kriget utspelade sig, intressant och lärorikt. Att sedan gå runt och ta del av all det indianhantverk och souvenirer var kul, tyvärr var kostnaderna ganska höga och att få med det i bagaget hem skulle bli svårt. Vill inte betala för överlast och mycket av prylarna skulle vara för stora att få med i väskan.

På kvällen går vi ut och äter värdigt på Montana´s Premier Steakhouse, det blir en tournedos som smakade bra även ölen Budweiser var god. Åter tillbaka till motellet för att packa ner allting inför hemresan.

18-19 september 2008
Hemåt det bär !!!
Hade beställt väckning i receptionen till 04:30 så när telefonen ringer blir jag klarvaken. Toalettbestyr och koll att vi fått med allt från rummet för att sedan gå ned till receptionen för att checka ut. Den här tidiga morgonen är det knappt någon trafik ute på gatorna överhuvudtaget. Vi är på flygplatsen efter tio minuter, ställer ifrån oss hyrbilen och lämnar in bilnycklarna i en liten postlåda som hyrfirman ställt på disken till sitt kontor. Vi blir först i kön för incheckning av vårt bagage vilket kändes skönt när det fem minuter efter oss anländer en buss med ett 50-tal japaner med en jäkla massa väskor.

Det tar lite tid innan det blir dags att lämna in väskorna och få sina biljetter men under tiden delas det ut matpaket till japanerna som sätter sig och börja äta, vilken syn. Tiden rusar på och vi klarar av säkerhetskontrollerna galant även om man får klä av sig nästan allt från topp till tå. Vårt flyg från Billings mot Denver går tidsenligt och vi har bra sittplatser på den här turen som tar knappt 1:30 till Denver.
Väntan blir inte heller så lång i Denver utan tiderna hålls väldigt bra 3:30 tar den här turen. Noterbart här var att flygkaptenen kom ut och hälsade på sina passagerare och undrade om man hade några frågor inför resan, detta har jag aldrig sett att man gjort tidigare. En annan reflektion på turen från Philadelphia till Stockholm var att personalen vid US Airways var drygt 65+, det såg komiskt ut när man kom ut med serveringsvagnen där männen hade förkläden på sig (var det för att de inte skulle spilla på sig?). De raglade runt och hade tur att de kunde ta stöd från dessa serveringsvagnar, annars kunde det ha gått hur som helst.

Typiskt var också att det inte tog lång stund innan serveringspersonalen gick och lade sig. Josefin och jag hade platserna längs bak fick byta ut dem för att flygvärdarna skulle kunna bädda upp till sig bekvämt och kunna lägga sig tidigt. Undrar vilken personalpolitik man har inom US Airways. Vi såg inte många yngre som arbetade i företaget.

Det blev en snabbombordstigning vilket vi inte hade något för, en väntan på 55 minuter efter den avgångstid som var satt gjorde att det blev jobbigt att vänta på starten. Vi kunde se staden New York upplyst från vår flygmaskin och synintrycket blir ett minne som kommer att finnas kvar länge för oss båda. Försökte ta ett par kort från vår plats men fönsterrutan på planet gjorde att skärpan inte blev bra. Vi landade in på planlagd tid i Stockholm så den timmen vi förlorade i Philadelphia kördes in under vägen med råge.

Efter det att vi hämtat ut vårt bagage blev det dags att passera passpolisen, de ville behålla mitt rosa tillfälliga pass men det behöll jag för vidare kontakt som skall tas med US Airways. De bör bli uppdaterade på vilka regler som tillämpas av passmyndigheterna i USA, det är man inte idag.

Bussen hämtar upp utanför terminal fem och vi kommer efter några minuter fram till bilparkeringen vid benstocken. Löser ut bilen med 670 kronor och sedan bär det av hem till Linköping igen.

Lite att notera om Montana, det är USA: s fjärde största stat med gott om plats för de knappt en miljon invånarna. Montana anses vara den stat i Amerika som har högst livskvalitet. Ett rikt djurliv, stora vidder, berg, floder, sjöar och prärie gör att det finns något för alla och envar att upptäcka. Vad folk ändå brukar lägga märke till mest i Montana är himlen. Den ändlösa, underbart blå himlen; därav smeknamnet "Big Sky Country". Så varför inte passa på och besök den här delstaten, man får med sig många vackra upplevelser. Man upplever det gamla Amerika, långt från storstädernas stress och bilköer.

Hasse Zettby