Papua Nya Guinea, "Stenåldersfolkens Ö". 
Papua Nya Guinea är en av världens mest mystiska, hemliga och outforskade platser. I sydvästra Stilla havet, norr om Australien och öster om Indonesien finns den perfekta platsen för dig som vill resa så primitiv som möjligt och till så avlägsna platser som möjligt.
Landet är beläget på östra halvan av ön Nya Guinea, vars västra del tillhör Indonesien. Inom landets gränser finns omkring 600 öar, fördelade på fem större ögrupper. Flertalet öar är mycket små. De största och viktigaste är New Britain och New Ireland i Bismarckarkipelagen samt Bougainville, som politiskt tillhör Papua Nya Guinea men geografiskt angränsar till grannlandet Salomonöarna
En resa till Papua Nya Guinea är en resa till en helt annan värld. Eller en resa tillbaka i tiden, kanske en resa till bästa exemplet på hur jorden såg ut för väldigt länge sedan. Eller i en metafor: Papua Nya Guinea är det närmaste den här världen kommer till efterlevandet från en dinosaurie, från en svunnen tid.
I Papua Nya Guinea ryms hundratals olika kulturer och språk. De har vuxit fram isolerade från varandra som en följd av landets oländiga terräng. Bilden av Papua Nya Guinea som en naturskön söderhavsidyll har under senare år solkats av växande brottslighet och sociala problem. Politiken präglas av etniska och regionala särintressen och instabila regeringar.
Papua Nya Guinea: där resan är äventyret i sig själv.
Begreppet skynda är kanske en överdrift när det gäller att resa i Papua Nya Guinea, här serveras så gott som ingenting alls för resenärer. Lika väl som att ingenting är enkelt eller okomplicerat. Men det är exakt för denna anledning som många resenärer kommer att finna detta resmål intressant och spännande - förutom de fascinerande naturliga och kulturella höjdpunkterna förstås! I PNG gäller det att vara beredd på en nästan total avsaknad av turistanläggningar och infrastruktur. Själva resan och mycket av de praktiska sakerna man märker på vägen är en stor del av upplevelsen i sig.
Proceduren att lämna Filippinerna är lite mer komplicerat än någon annanstans då formaliteterna med att betala en ”turistskatt” känns ovanligt för mig, får betala 550 peso vilket motsvarar ungefär 100 SEK. Innan avgången blir jag tillfrågad av en turistvärd om att lämna mina synpunkter på min vistelse på Cebu vilket jag ställer upp på. För besväret får jag en enkel form av nessesär.
Med en Boeing 737 från flygbolaget Air Ningini är Papua 
)
Nya Guineas stolthet och är ovanligt bra för att vara ett flygbolag från ”tredje världen”. De inhemska flygvärdinnorna står för utmärkt service ombord och erbjuder mig att utnyttja tre platser så jag kunde sträcka ut mig ordentligt och det dröjde inte lång stund innan jag somnade. Flygvärdinnan undvek att väcka mig under resan för att ge något att dricka eller äta då hon såg att jag sov så skönt. Resan tog närmare fem timmar innan vi landade in på morgonen 04:50 på flygplatsen Jackson i Port Moresby.
Man känner direkt att man är i ett väldigt annorlunda land när man kliver av planet på flygplatsen i Port Moresby i Papua Nya Guinea. En kakofoni av nya dofter möter, liksom färgglada väggmålningar med lokala mönster samt dekorativa ansiktsmålningar på människor från de många olika stammar som bebor landet. Vid tullen börjar köerna
bildas. Tulltjänstekvinnan kollar och stämplar passet innan man kan gå igenom och hämta sina väskor för att strax därefter passera ytterligare en tullpunkt och visa upp dem. Därefter är man inne i landet.
Förhållandevis enkel procedur med passkontroll och tull, mitt VISA var ordnat via Papua Nya Guineas ambassad i Bryssel sedan två månader tidigare. Möjligheten att ordna ”VISA on arrivel” finns på flygplatsen för den som möjligen inte gjort det innan avresan.
Utomhus är det varmt och fuktigt denna tidiga morgon. Det myllrar av mörkhyade människor. Nästan alla är korta och har superkrulligt hår. De tittar nyfiket på de stora, blonda besökarna som precis anlänt med flyget.
I de olika terminalbyggnaderna (inrikes och utrikes) håller man på att bygga upp en mer modern terminal än tidigare, detta inte minst för att kunna visa upp sig inför 2015 års Pacific Games som skall hållas i Port Moresby från den 4 till den 18 juli. 22 länder i 28 olika grenar är vad man skall tävla om. Dessa spel hålls vart fjärde år och Papua Nya Guinea har varit värdar för dessa spel 1969 och 1991.
På växlingskontoret i utrikesterminalen växlade jag in min dollar till den lokala valutan Kina, därefter blev det lång väntan med besök på ett av de många fikaställen som låg utanför terminalbyggnaderna. Fick många inhemska personer att titta och betrakta mig som vit varelse bland alla dessa svarta individer.
)
Då jag ska byta terminal så får jag vandra några hundra meter för att komma till inrikesflygets anläggning. Där vimlar det av människor som ska flyga, vinka adjö eller bara titta på. Det råder kaos vid varje disk. Jag vet inte riktigt vilken som är min disk utan står där och försöker finna svaret, tydligen har jag ändå hamnat i rätt kö inför incheckningen.
Klockan 11:15 blev det dags att åka vidare från Port Moresby till Kokopo med en F 100 Fokker, den flygresan tog 1 ½ timma innan vi landade in i ett lätt regnigt Tokua airport. Här hämtades jag upp från hotellets transfer tillsammans med ett tyskt par Brad och Monica som jag under några dagar fick tillfälle att umgås med på några av de utflykter som gjordes.
)
Inkvarteringen i bungalowen bestod av fyra separata egna rum,det blev för mig en positiv överraskning, gått om utrymme, ett litet pentry, ett relativt stort badrum och en terrass vad mer kan man begära, priset för sju dygn blev 10,000 SEK. Fick lämna in en begäran på att kunna WiFi som senare kunde hämtas i receptionen. Denna procedur fick upprepas vid tre tillfällen för att få tillgång att använda min surfplatta. Tyvärr fungerade WiFi endast i restaurangen och i lobbyn, hade varit bra om man på sitt rum även kunnat använda surfplattan utan att störa gästerna i restaurangen.
)
Restaurangen var byggd i en autentisk traditionell Haus-win stil med lokala trästolpar.Beträffande de måltider som serverades på KokopoBeach Bungalow Resort var de inga kulinariska överraskningar, snarare tvärtom. Provade en mongolisk köttgryta med grönsaker till lunch, rena besvikelsen. Kokopo är ingen avlägsen by inne i djungeln utan det finns tillgång till flertal livsmedelsbutiker så råvaror finns att få tag på. Prisbilden på de rätter som serverades ligger över vad vi betalar här hemma i Sverige. Inhandlade dricka och godis på Anderson supermarket vilket gjorde det något billigare än att handla på mitt hotell.
Heldagsutflykt till halvön Gazelle och Simpson's harbour,
)
Den östra delen av New Britain och i synnerhet Gazelle halvön är rik på historia, kultur, fritidsaktiviteter och mångfald av sin unika miljö. Kokopo och Rabaul dessa båda städer har en märklig historia som härrör från ockupationen från tre kolonialmakterna, Tyskland, Australien och Japan. De administrativa högkvarteren byttes regelbundet mellan Rabaul och Kokopo. Rester som påminner om allt detta finns att se på hela den här delen av halvön. Man påminns om detta när kommer till Bitapaka krigskyrkogården, Kokopo krigsmuseum, Amiralen Yamamoto´s bunker och till de tunnlar som japanska pråmar var skyddade och gömda inuti. Även platsen där Kokopo Beach Resort är beläget var tidigare under den tyska administrationen ett hotell som hette ”Hotel Deuticher Hof”.
Kulturen på New Britain är varierande och unik. Området befolkas av fem etniska grupper, Tolai, Baining, Pomio, Taulil och Sulka. De seder och traditioner i dessa grupper är fortfarande påtagligt i dag. Bruden betalar en slags avgift vid giftermål men vid en brytning av ett förhållande skall denna avgift återbetalas. Många inflytelserika män har vunnit sin prestige genom rikedom eller militära utmärkelser på detta sätt.
Fritidsaktiviteter och rekreationsmöjligheter vimlar det av utomhus. Ett fantastiskt fiske, snorkling och dykning till vandring, bergsklättring och grottforskning finns det hur mycket som helst för den som känner sig intresserad. En helikoptertur över området ger en uppskattning av den vackra naturen runt om kring den som vill göra detta.
)
Beträffande miljön kan jag upplysa om möjligheten att komma riktigt nära en aktiv vulkan, det är inte många platser i världen man kan komma göra detta. Rabaul är bokstavligt byggd på krönet av en vilande vulkan med en av de djupaste hamnar i världen. 1994 utbröt den aktiva Mt Tavurvur som fortfarande sänder ut ånga i dag.För den som är intresserad av fågelskådning och naturälskare finns ett rikt fågelliv där en av de mesta kända är Megapod fåglarna som lägger sina ägg i den vulkaniska askan.
Vart vi än kommer på min resa så dröjer det inte länge innan lokalbefolkningen ”dukar upp” med sina olika alster som de vill sälja till oss turister. Det kan vara armband med olika typer av snäckor, masker i trä och t-shirt i dålig kvalitet. Prisbilden är hög och jag passar mig för att göra affärer här.
Ett besök blir på Namanula Hill. Denna plats ligger högt ovanför staden Rabaul och man får en underbar utsikt över staden härifrån. Platsen var där den tyska administrationen blev uppbyggd under den tyske guvernören Albert Hahl från 1910 till 1914. Från 1921 till 1944 var det högkvarteret för Nya Guinea vilket hade den australienska staten som administration för denna del av landet.
)
Spännande var det att komma in i den bunker amiralen Yamamoto hade sitt tillhåll när han var i Rabaul. En befäst anläggning med ett par kulsprutor var det man först kunde se grupperade ovanpå bunkern. Denna plats hade 1994 blivit fullständigt lagd i aska då vulkanutbrottet skett. I dag håller man fortfarande på att sanera runt bunkern. Som kartor fanns inläggningar i den betong som omgärdade operationsrummet, dessa var inte särskilt informativa utan man kunde endast se konturerna av halvön med Rabaul i centrum.
Ett stenkast från bunkern ligger New Guinea club. Här är idag ett museum som visar det mesta från den tid då Tyskland hade kommandot i landet fram till början av 1990 talet då Australien administrerade PNG. Fick höra om den tyska legendaren och kvinnan ”Queen Emma” som var omåttligt populär under sin verksamma tid på PNG. Runt New Guinea club ser man spår efter ingångar till tunnlar så mycket fortifikatoriska arbeten har lagts ner av japanerna under andra världskriget.
)
Lunchen kom vi att avnjuta vid det klassiska Rabaul Hotel. Detta hotell byggdes redan 1952 och i många delar är grunderna kvar sedan dess. Atmosfären när man kom in i denna byggnad var stillsam och trevlig. På menyn fanns utöver de typiska fiskrätterna även västerländska rätter som hamburgare vilket blev min lunch tillsammans med det lokala ölet South Pacific (SP), prismässigt i nivå med vad som var på Kokopo Beach Bungalow Resort.
Han också besöka Vulcano Observatory, en anläggning som svarade för övervakning av de vulkaner som finns i närheten. Här registreras allt som händer och sker runt dessa vulkaner och härifrån utgår också larm till befolkningen när ett utbrott är nära förestående. På en Tv skärm kunde man se vulkanområdet och på så sätt få en bättre uppfattning om hur det såg ut. Det skulle ständigt finnas någon på plats här dygnet runt som kunde ha observation och ge larm till befolkningen om det skulle vara aktuellt.
)
På återresan till hotellet kör vi förbi det sjukhus som finns på ön. Folk sitter utanför i stora skaror och väntar på att komma in och hälsa på anhöriga, några väntar på den lokala bussen och andra fördriver tiden med att bara vistas här enligt Walter min tolk. Byggnaden för sjukhuset ser hyffsat bra ut och lär vara funktionsdugligt för befolkningen på Gazelle halvön. Några ytterligare detaljer om sjukhuset kunde inte Walter delge mig.
Det blir också ett stopp vid en japansk u-båts bas sedan andra världskriget. Hur den såg ut inifrån blev inte aktuellt att se. Längs en stig och i vissa fall trappor tog man sig upp
drygt 70 meter upp på berget. Min tyske vän Brad hade uppenbara problem att ta sig upp till pjäsplatsen och det var ett fysprov för den som var otränad. )
Under uppfärden så följdes vi av några unga pojkar som med lätthet rörde sig smidigt och enkelt längs stigen tills vi kom till utsiktsplatsen varifrån man fick en obetalbar utsikt över Simpson Harbour. Passar på att titta in i några av alla de tunnlar som finns i berget till u-båtsbasen, några tunnlar är väldigt små och jag har svårt att förstå hur man kunde röra sig i dessa. Nu är förvisso japanerna ett folkslag som inte kan mäta sig med en europé så det kan möjligen vara en förklaring.
Under middagen till sent fram på natten underhölls gästerna med en lokal grupp musiker som spelade och underhöll gästerna på hotellet. )
Ett trevligt inslag som lockade till skratt och dans. Nu var det inte endast lokal musik som spelades utan hör och häpna när det började spela Hotell California, då kom tankarna till Björn Barrefors, han gillar den musiken och skulle nog fått honom att le.
Besök i ett traditionellt hem.
Walter är min guide under hela min vistelse, beträffande chaufför så kom det att variera under tiden. Hotellet har sin egen resebyrå och erbjuder ett utbud på olika alternativ att ta del av. Med en lokal guide får man ut mer av sitt besök i landet, det känns också lite säkrare i oroliga eller mer outforskade områden. Det politiska läget i Papua Nya Guinea är för närvarande lugnt, men landet har en historia kantad av inbördes strider. Rascols, banditer som gör livet farligt för alla som kommer i deras väg, är också ett problem på vissa platser.
Det blir mina tyska vänner från gårdagen som valt att följa med även på denna resa. Vi åker ca 45 minuter från Kokopo innan vi kommer fram till platsen där vi möts av två äldre damer som hälsar oss välkomna. Dessa kvinnor kommer att förevisa hur man i det Papua Nya Guineanska köket lagar en lunch över öppen eld. Som gammal kok instruktör följer jag nogsamt vad som händer och sker i denna sortens matlagning.
Under tiden som förberedelserna sker som att hämta ved, palmblad, och andra lokala råvaror får vi möjlighet att gå runt och titta hur det ser ut runt omkring på platsen där kvinnorna lever och bor. Funderar på hur man i dessa enkla byggnader kan tillbringa sin tid. Väder och vind även om det är varmt måste fresta på ordentligt när tyfoner drar in på dessa platser. Att leva i djungeln ger väl ett visst skydd men regnet och fukten tränger väl sig in överallt. Nu lär det inte finnas några farliga djur som man behöver skydda sig från på den här delen av ön.
En av kvinnorna blir fullt sysselsatt att göra upp en eld. Hon har samlat ihop en del lavastenar som hon lägger i en stor vid ring, lavastenarna håller värmen bättre än vanliga stenar förklarar hon. Därefter tänder hon en rejäl stor brasa och man undrar om inte elden lätt kan sprida sig och tända på i naturen runt omkring. Traditionellt tillagas maten direkt över en brinnande eld, ibland inslagna i blad eller direkt nedlagda i elden, ibland lagas maten i lergrytor eller bambu.
)
Under tiden har den andra kvinnan delat kokosnötter och skrapat ur kokosen som hon lagt i en stor skål tillsammans med vatten vilket hon senare kramar ur kokosen och får någon form av kokosmjölk som används i matlagningen. Traditionellt användes bara kokosnötter, citronblad och ibland salt som smakförhöjare. Vi kom att bjudas på kyckling med olika rotfrukterna vilket hade lindats in i palmblad. Koktiden blev 15 minuter och värmekällan var dessa lavastenar.
Papua Nya Guineanska köket är väldigt varierande. Torsk tillagad i bananblad och kokta grillade kastanjer är vanligt. Man använder många lokala råvaror såsom ananas, pawpaw, mango, passionsfrukt och bananer. Kokosnötter och kokosmjölk är vanliga längs kusterna. Rotfrukter såsom taro, kaukau, yams utgör tillsammans med fläskkött en stor del av maten. Grisen är högt aktad och bjuds på vid finare tillfällen. Färska humrar och krabbor är mycket billiga. Rätten mumu är traditionell och består av fläskkött, sötpotatis, ris och grönsaker, där kål av olika slag blivit populärt på senare tid. Kryddor har påverkat maten i Papua Nya Guinea mycket den senaste tiden med införseln från andra länder.
)
Vi bjuds på betelnötter som skall blandas med senap och korallpulver vilket bildar ”buai” som invånarna på Papua Nya Guinea tuggar som ett slags njutningsmedel vilket färgar tänderna röda, jag avstår att testa detta njutningsmedel. Tills för bara ungefär 25 år sedan åt man fortfarande människokött och en del äldre män kommer fortfarande ihåg hur det smakar, och liknar det vid kyckling.
Maten delas traditionellt upp i tre huvudgrupper, ätbara växter (kumu), kött och fisk samt basfödor. Då köket varierar mycket från region till region så kan vissa regioner bara äta två av huvudgrupperna, medan andra regioner blandar alla i en gryta. Grönsaker används relativt sällan. Mogna frukter och nötter används inte i maten utan anses vara tilltugg.
Man äter ofta två mål om dagen, en liten frukost och ett stort kvällsmål, även om allt fler äter pajer eller smörgåsar eller liknande mitt på dagen. Kokböcker från Papua Nya Guinea är ovanliga, då de som lagar maten där använder ovanliga ingredienser och har en rotvälska som är svår att förstå.
Te- och kaffeodlingar är vanligt förekommande på Papua Nya Guineas högland. Öl produceras lokalt och vattnet bör köpas på flaska och inte drickas från kran om det nu skulle finnas tillgång till det. Här hade kvinnorna samlat på sig regnvatten i större fat som de sedan använde i matlagningen.
Efter måltiden tackar vi för oss och nu väntar ett besök på den lokala marknaden i Kokopo. Slutomdömet är att Papua Nya Guinea inte är ett resmål för gourmander. Den traditionella matlagningen är visserligen intressant, men ganska smaklös i mitt tycke.
)
Eftersom det är fredag så är det fullt med aktiviteter när vi kommer till marknadstorget i Kokopo. Här erbjuds det mesta att handla i form av all sorts ”krims krams”, grönsaker, frukter man aldrig tidigare sett, fiskar i olika färger och storlekar, hantverk, kläder, tobak och paper så man kan rulla sina egna cigaretter.
Nyfikenheten är stor när vi vandrar runt mellan de olika stånden. Kanske är det ovanligt med besökare som inte har samma hudfärg som de själva så folket är lika nyfikna på oss som vi är på dem. Många ville komma fram och hälsa och utbyta några ord med oss turister. De undrade varifrån man kom och när man försökte förklara detta tror jag ändå inte att de förstod vart Sverige eller för den delen Tyskland ligger någonstans.
En tur på havet till Duke of York öarna.
Hade funderat på att våga åka ut till en närliggande ögrupp för att ta del av hur folket levde isolerat från huvudorten Kokopo på New Britain. Redan vid 8-tiden på morgonen träffade jag skepparen och min tolk Walther i receptionen. Vi hämtade upp dagens lunch och ett antal vattenflaskor för att kunna tillgodose oss en smaklig måltid i anslutning till byn Maira.
)
När vi startar båtresan är det ett azurblått vatten vi har framför oss och en sol som redan kommit högt upp på himmelen och är varm. Skepparen tar oss genom en del korallrev och i fjärran ser man Simpsons Harbor med vulkanerna Mt Vulcan och den aktiva vulkanen Mt Tavurvur. En otrolig härlig känsla att komma ut på havet och få dessa intryck som jag hoppas kunna bevara i all framtid.
Vi möter ett antal båtar ute till havs som är fullastade med folk. De är på väg till Kokopo säger skepparn som förklarar att några är på väg till marknaden för att sälja och handla varor medan andra har arbeten inne i Kokopo. )
Så det förekommer dagligen båtturer mellan de olika öarna vilket gör det enkelt för innevånarna att ta sig fram och tillbaka i denna arkipelag. Vi möter även på ett femtio tal delfiner som följer vår båt, de är sällskapliga och visar upp sina konster för oss genom att hoppa upp från vattnet och med ett plask dyka ner igen. En obetald upplevelse att se dessa djur i det fria underhålla oss i båten, kan bara njuta av vad jag ser. Att även se de orörda vita stränderna i det azurblå havet är något jag skulle vilja förmedla till den som skulle tänka sig att resa hit.
Då jag orienterat Walter om mitt militärhistoriska intresse blir det ett strandhugg där han vill visa mig var japanerna hade ett flygfält på en av de öar som vi passerar. I dag ser man inte mycket av att det funnits ett flygfält på den här platsen, en uthuggning i djungeln och en uppbyggd vall av stenar vid strandkanten är det ända som möjligen kan vara ett spår av flygfältet. Passar på att ta några bilder av denna ödsliga plats.
Vi kommer också att passera några tidigt byggda industribyggnader från början av 1900-talet. Dessa byggdes upp av den tyska administrationen och här tog man hand om kopra från kokosnötter som sedan transporterades ut i stora vida världen. Det finns en liten pir som man kunde lägga intill om man ville göra detta, förövrigt verkade även denna plats obebodd.
Så efter knappt två timmar på havet kommer vi fram till Maira, en liten mysig by på huvudön Duke of York. Vi möts av många ungdomar som kommer fram och iakttar oss noga. Walter tar mig runt i byn och vi besöker olika platser som verkar intressanta. En familj låter oss komma in i deras hem och se hur de bor, enkelt och spartanskt. Dessa enkla bungalowhyddor har en kuliss av djungel som kvittrar, kluckar, kvackar, knattrar, kraxar, klickar och havet sprider sin tunga saltparfym över Maira. För tillfället städar man upp runt omkring sitt kvarter med några kvastar och ungdomarna följer hela tiden med oss vid vår rundtur.
)
Man visar oss ett traditionellt hus som bygds upp så att turister skall kunna komma och bo där, även ett kök med spis var under uppbyggnad. Ser även kyrkan som finns på ön och tydligen är man väldigt troende och kristna på ön. Det blir också möjlighet att se skolan på Maira, allt från lekskola till högstadiet finns här. I den lokala butiken köper jag några öl och ett par flaskor whiskey som jag vid lunchen bjuder Walter och skepparen på.
När det så småningom blir dags att åka vidare följs vi av alla barn till vår båt, lämnar dem varsin kulspetspenna som de tacksamt tar emot. När jag säger hej då till dem vinkar de tillbaka åt mig med deras vita handflator och fotsulor.
)
Du glömmer aldrig de nyfikna ögon som utforskar dig under lugg, för att sedan öppnas i ett brett leende – rött eller vitt beroende på om personen i fråga har tuggat buai eller inte. Den traditionella betelnöten, som blandad med senap och korallpulver får tänderna att se blodfärgade ut. Men även om det verkar läskigt är landsbygden ett under av ärlig vänlighet som du möter på få ställen i världen. En vänlig gest är just en sådan och kräver inga gentjänster. Känner att hit skulle jag gärna vilja återvända. Vänligheten kändes verkligen äkta från alla jag möte på den här platsen.
Nu började magen att kurra lite grann och efter att åkt från Maira ungefär en kvart stannar vi till och går i land på en trevlig plats för att avnjuta den lunch som man skickade med från hotellet. I stället för vattnet så drack vi den öl och den whisky som jag köpte i den lokala butiken på Maira. Här tillbringade vi nära nog en timma där vi tillsammans utbytte tankar och idéer i en atmosfär som överträffar det mesta.
)
Fram på eftermiddagen blev det dags att åka tillbaka till Kokopo Beach Resort, nu hade vågorna blivit lite större och båten gungade betydligt mer än på hitresan, kan det möjligen bero på den öl och den whisky som dracks vid vår lunch?
Nöjd med dagens utflykt även om jag kom att bränna mig ordentligt av solen, efter två dagar har svedan tilltagit och nu har skinnet på ryggen börjat lossna, undrar hur detta skall sluta. Avslutade dagen med en middag i restaurangen och en bedårande utsikt från hotellets terrass mot det stora havet och staden Rabaul.
Slaget vid Rabaul även känd som Operation R.
Det kom att bli en heldag med besök på många av de platser som striderna på ön New Britain utspelade sig. Min tolk och vapenbroder Walter och för dagen chauffören Chris var de som skulle ta mig runt till några intressanta platser jag inte tidigare hade sett. Vi började dagen med att åka öster ut från Kokopo till Bitapaka krigskyrkogård.
Under första världskriget hade den tyska förvaltningen byggt upp en radiostation på den här platsen. Den 11 september 1914 kom australiensiska styrkor i strid med de tyska försvararna och lokalbefolkningen (Melanesier) som stod på tyskarnas sida. De tyska förlusterna under slaget blev en död tysk och 30 dödade Melanesier. En tysk och 10 Melanesier skadades samt 19 tyskar och 56 Melanesier fångades. Ur den australienska styrkan dödades sex och skadades fem soldater. De döda begravdes på Bita Paka och deras gravar är det som bildade och senare blev krigskyrkogården. Den gamla radiomasten finns fortfarande nermonterad i nära anslutning till kyrkogården och kan även den vara värd att se.
Från 1945 tog Arméns gravorganisation över kyrkogården och från 1947 förvaltas kyrkogården av Commonwealth War Graves Commission. I gravarna finns de som förlorade sina liv under kriget i New Britain och New Ireland eller de som dog i området som krigsfångar. Kropparna fördes till kyrkogården från de isolerade platser eller från tillfälliga militära kyrkogårdar. Kyrkogården innehåller 1114 Commonwealth gravar från andra världskriget varav 495 av dem är oidentifierade gravar.
)
Kyrkogården var välvårdad och detta är en lugn plats som man kan dra sig tillbaka till för att gå runt bland gravarna och läsa på de olika plåtarna som visade namnen och vilket förband de hade tillhört.
Här en liten resumé för händelserna på halvön Gazelle under andra världskriget.
En strategiskt viktig seger för de japanska styrkorna var i januari och februari 1942 då man erövrade hamnen i Rabaul och byggde upp en stor flottbas och fortsatte vidare för att komma in på fastlandet Nya Guinea. För att också avancera mot Port Moresby och till Australien. Rabaul var viktig på grund av närheten till det japanska territoriet på Karolinerna, platsen för en stor kejserliga japanska flottans bas på Truk. I och med att man intagit New Britain fanns nu en djuphamn och flygfält detta för att ge skydd till flottbasen på Truk och även att tagit kontrollen över de allierades kommunikationslinjer mellan USA och Australien.
Efter erövringen av Guam, South Seas Force blev generalmajor Tomitaro Horii
den som fick i uppdrag att inta Kavieng och Rabaul, detta som en del av "Operation R". En brigad grupp baserad på den 55: e division, dess huvudsakliga stridsenheter var den 144 infanteriregementet, som bestod av en stabsenhet, tre infanteribataljoner, ett artilleri enhet, en signalenhet och en ammunition trupp, samt några plutoner från den 55: e kavalleriregemente, en bataljon från 55th Mountains artilleriregemente och 55: e Ingenjörregementet.
Den 14 januari gick styrkorna ombord vid Truk som en del av en marin arbetsgrupp, som bestod av två hangarfartyg Kaga och Akagi, sju kryssare, 14 jagare, och många mindre fartyg och ubåtar under befäl av viceamiral Shigeyoshi Inoue.
Den 1400 man starka australiska armén garnison i New Britain kallas Lark Force. Chef för denna styrka var överstelöjtnant John Scanlan. I styrkan ingick 716 Frontline Australia Imperial Force (AIF) där soldaterna kom från 2:a regementets 22 bataljon. Dessa utplacerades från mars 1941 i och med att rädslan för krig med Japan ökade. Man rekryterade även en lokal milisenhet enhet Nya Guinea Volunteer Rifles (NGVR), ett kustförsvarsbatteri, ett luftvärnsbatteri, en anti-tank batteri och en avdelning att svara för sjukvård. Även en kommandoenhet med 130 soldater från ett oberoende kompani kom att ingå i Lark Force.
De viktigaste uppgifterna för garnisonen var skyddet av Vunakanau, de viktigaste kungliga australiensiska flygvapnet (RAAF) flygfält nära Rabaul, och den närliggande flygfartyg förankring i Simpson Harbour, som var viktiga för övervakning av japanska rörelser i regionen. Men RAAF kontingenten under Wing Commander John Lerew, hade lite offensiv kapacitet, med 10 lätt beväpnade CAC Wirraway skolflygplan och fyra Lockheed Hudson lätta bombplanen från 24 skvadronen.
)
Slaget började från den 4 januari 1942 då Rabaul blev attackerade av ett stort antal hangarbaserade flygplan. Oddsen för de australienska styrkorna blev allt sämre. Den 20 januari attackerade över 100 japanska flygplan i flera vågor över Rabaul. De efterföljande striderna sköts tre RAAF plan ner, två kraschlandade och ett annat skadades. Sex australienska flygplansbesättningar dödades och fem skadades. En av de anfallande japanska bombplan sköts ner av luftvärnseld. Det australienska kustartilleriet förstördes och infanteristyrkorna lämnade Rabaul. Dagen därpå blir en australiensk Catalina nedskjuten men besättningen lyckas sända en signal om detta.
Eftersom de australiska marktrupper tog upp senare intog sina positioner längs den västra stranden av Blanche Bay var de beredda att möta landning av de återstående RAAF flygplanen som bestod av två Wirraway och en Hudson, dessa flygs sedan vidare till Lae. När flygplanet hade avgått med ett antal sårade, förstörde australierna flygfältet. Bombningen fortsatte runt Rabaul den 22 januari och tidigt morgonen en japansk styrka mellan 3000 och 4000 soldater landade strax utanför New Ireland och vadade i land i djupt vatten fylld med farliga vattenhål.
Natten och gryningen till den 23 januari närmade sig en ny japansk styrka på cirka 5000 soldater, dessa kom främst från 144:e infanteri regementet, under befäl av överste Masao Kusunose till Rabaul på New Britain.
Desperata åtgärder följde nära stränderna runt Simpson Harbour, Keravia Bay och Raluana Point. Här försökte australienska styrkorna slå tillbaka med en kraftfull attack mot japanerna. 3 bataljonen ur 144:e infanteri regementet under befäl av överstelöjtnant Kuwada Ishiro var grupperat på Vulcan Beach där även australienska 22 bataljonen ur AIF och den lokala milis enheten ur NGVR. På andra platser på halvön hade japanerna förstärkts med ytterligare 2 bataljoner ur deras Söderhavsstyrkor som rörde sig inåt landet. Efter några timmar hade man tagit Lakunai flygfältet och överstelöjtnanten John Scanlan beordrade att ”varje man slåss för sig själv” varefter man delade upp soldaterna och civila i mindre grupper och drog sig tillbaka i djungeln, man kom att röra sig längs den norra och södra kustremsan.
RAAF hade evakueringsplaner vilket innebar att man skulle flyga ut soldaterna men i nuläget fanns endast en flygmaskin Lockheed Hudson att tillgå. Detta innebar att de australienska soldaterna blev kvar på New Britian under flera veckor och förde nu gerillakrig mot de japanska soldaterna. Utan leveranser och underhåll av förnödenheter minskade hälsan och den militära effektiviteten hos australienska styrkorna. Japanska styrkor tillsammans med flygplan spridde information på engelska ” du kan inte hitta mat eller någon utväg på denna ö och du kommer att dö av hunger om du inte ger upp”. Den japanska befälhavaren Horrii ur den 3 bataljonen ur 144:e inf regementet fick uppgiften att söka av de södra delarna på halvön och fånga in återstående australienska soldater. Över 1000 soldater kom att fångas in under några veckor i den lilla byn Gasmata på New Britians sydkust. Den 9 februari så har australiensarna gett upp New Britian.
Från fastlandet Nya Guinea organiserades en styrka för att genomföra ett räddningsuppdrag till New Britian och mellan mars till maj kunde 450 soldater och civila evakueras sjövägen. Japanerna reparerade snabbt skadorna på Rabaul:s flygfält. Rabaul blev den största japanska basen på Nya Guinea och huvudplatsen för deras försvar i regionen. Australierna försökte begränsa dess utveckling och med en bombattack förstöra flygplatsen. En handfull medlemmar ur Lark Force blev kvar på New Britain och New Irland och tillsammans med de lokala öborna genomförde de gerillaverksamhet mot japanerna. Deras främsta uppgift var att som kustbevakare ge information om de japanska styrkornas verksamhet på ön.
Av de över 1 000 australiska soldater som tagits till fånga, var blev 160 massakrerade. Sex män överlevde dessa mord och beskrev senare vad som hade hänt för undersökningskommissionen som sedan anmälde ärendet till en domstol. Den australiska regeringen rapporterade att fångarna marscherade in i djungeln nära Tol Plantation i små grupper där de sedan dödades av de japanska soldaterna med bajonetter. På den närliggande Waitavalo Plantation, blev en annan grupp av australiska fångar skjutna.
De allierade överlämnat ansvaret för det inträffade på Masao Kusunose, befälhavaren för den 144 infanteriregementet, men i slutet av 1946 att han svälte sig till döds innan han kunde ställas inför rätta. Minst 800 soldater och 200 civila krigsfångar-de flesta australiska miste livet den 1 juli 1942, då det fartyg på vilket de transporteras från Rabaul till Japan, Montevideo Maru, sänktes utanför den norra kusten av Luzon av den amerikanska ubåten USS Sturgeon.
I december 1943 under slaget vid Cape Gloucester, landsattes US Marines i västra New Britain och efterföljande allierade operationer på New Britain. Succesivt begränsades de japanska styrkorna som en del av Operation Cartwheel. I november 1944 återvände australienska styrkorna. Här landsteg man på Jacquinot Bay på sydkusten, australierna bedrivs sedan ett antal andra landningar runt ön som och genomförde ett begränsat anfall norrut, man säkrade en linje över Gazelle halvön mellan Wide Bay och Open Bay. Efter detta sökte man att isolera och slå de viktigaste japanska styrkorna runt Rabaul. När Japan kapitulerade i augusti 1945 visade det sig att det fortfarande fanns omkring 69 000 japanska trupper i Rabaul.
)
Så för mig blev det en innehållsrik dag med besök på bland annat den gamla flygplatsen i Rabaul, även att se en hel del tunnlar grävda av japanska trupper för att kunna få skydd och kunna gömma sig, Kom att även åka upp till observatoriet för övervakning av vulkanerna vilket var intressant, här kunde man få en panoramautsikt över Rabaul och Simpson Harbour. Att sedan se resterna av flygfältet i Vunakanau som det australiensiska flygvapnet tillsammans med det kustförsvarsbatteri där kustbevakarna verkade från blev en höjdpunkt för mig.
Port Moresby: huvudstad i Papua Nya Guinea.
De allra flesta som reser till Papua Nya Guinea anländer i huvudstaden Port Moresby. Här bor ungefär en kvarts miljon människor och staden är anknuten till andra större städer i regionen genom den internationella flygplatsen Jackson International Airport, som har flygningar till bl.a. Manilla, olika städer i Australien samt till Asien.
Port Moresby har dock inte mycket att erbjuda - det kan vara bättre att skynda sig ut till det stora äventyret som väntar lite överallt runt hela Papua Nya Guineas olika delar.
Farliga platser i Papua Nya Guinea.
Var försiktiga, Papua Nya Guinea är ett land som inte är säkert överallt. Brottsligheten är hög i vissa regioner av landet, och du måste vara mycket försiktig i särskilda delar av Port Moresby, Lae och Mt Hagen. Detsamma gäller för de skotska höglandsregionerna och på följande områden: Southern Highlands, Enga, Western Highlands, Chimbu och Eastern Highlands. Man bör också hålla sig borta från den tidigare Panguna-gruvan i Bougainville, Papua Nya Guineas höjdpunkter. Med vissa försiktighetsåtgärder kan Papua Nya Guinea dock utforskas och upplevas som den spännande och exotisk plats den är.
När du är här bör du definitivt göra ett besök till Kokoda Track, som är en 96 kilometer lång äventyrlig vandringsled genom djungeln. Den går över stenar och kullar samt hala, våta passager. Den här galna vandringen är ett stort äventyr som går både upp och ned, även om du bara går en liten del av den. Kokoda Track är dock framför allt om människor! Denna väg var den plats där australiensiska, amerikanska och japanska soldater kämpade under andra världskriget - både mot varandra och mot terrängen. Stigen erbjuder förvisso ett antal minnesmärken från kriget medan du också har goda möjligheter att möta de människor som bor nära vägen. Av uppenbara skäl är det få personer som väljer att gå alla de 96 kilometrarna. Rekommenderat är att göra som de flesta resenärer: att gå i en grupp (som kan organiseras lokalt) på en mindre del av leden.
PNG har allt en äventyrare kan drömma om.
2004 utfärdades 16 000 turistvisum i PNG, att jämföra med lilla Fijis 500 000!! Obegripligt lite med tanke på vilken "skattkammare" landet är! Antalet turister kommer att öka med tiden även om det säkert tar sin tid och går långsamt. Den skeva bild som framför allt Australiensiska media ger där PNG och storstäderna Port Moresby och Lae framställs som städer med enbart gangsters förhindrar landets expansion inom bl. a turismen. Att sen övriga världen och de som aldrig varit här tror att de fortfarande finns kannibaler gör ju inte saken bättre!
Naturligtvis är det samma sak här som i övriga världen: de fattiga samlas i storstäderna och i "egna" områden som så klart blir kriminella och visst förekommer det våld och problem här. Men det är samma sak i alla storstäder som NY, London, Sao Paulo etc. etc. Vem som helst skulle gladeligen sätta sig på ett plan till USA - där dör mer än 30 000 personer per år av skador från olika typer av skjutvapen! Bara för att få lite perspektiv.
Min vistelse i Papua Nya Guinea är över efter två veckor. Tror att jag har hittat ett nytt favoritland, ett land där solen alltid skiner även då det regnar. Finns så mycket jag skulle vilja berätta och skriva om, men har insett att skriva tar tid. Ja, Papua Nya Guinea är garanterat något i särklass och är en av jordens vildaste och mest fascinerande platser.
Om tiden vore obegränsad hade jag nog skrivit en bok. Skulle vilja beskriva alla smådetaljer här i landet, som hur man hälsar på någon på avstånd genom att hålla upp handen i en 45 gradig vinkel och spreta med alla fingrar förutom lillfingret som pekar ned mot marken. Eller hur alla handskakningar går till, ibland endast med ett eller två fingrar, ibland genom att låsa knogarna på pek- och ringfinger på den man hälsar och dra tillbaka handen så det uppkommer ett knäppljud. Eller hur männen skrattar som skulle ta en sida att beskriva, hur kvinnorna skriker ”Aiiii” när man går förbi. Eller hur man gör ett suckande knäppljud med tungan mot gommen när man lyssnar på någons berättelser. Eller hur breda männens fötter är så att inga skor passar.
Ett steg ut i det okända.
Att resa inom landet är ett äventyr i sig. Avstånden är stora och de få vägar som finns är mycket dåliga och väderberoende. Flyg är det bästa alternativet, där det finns landningsbanor. Mellan öarna och på floderna är det öppna småbåtar som gäller. Medan andra platser bara kan besökas till fots, i eländig terräng. Men med en smula förnuft och många leenden kommer man långt. Man får inte heller glömma bort, att det är utmaningarna som gör landet så spännande. Det är som att ta steget rakt ut i det okända. Den som vågar, belönas mångfaldigt.
Blandat.
I ett land som är ett de mest outvecklade i världen sker saker på ett lite annorlunda sätt än hemma som ni kanske förstår, men kommer man dit med ett öppet sinne kan det bara sluta på ett bra sätt. En resenär får inte samma kulturchock som i exempelvis Indien och det är mycket lättare att komma i kontakt med lokalbefolkningen. Visst språket är lättare att förstå men folks gästvänlighet och omtänksamhet gör varje dag i landet till ett rent nöje. Jag kände mig aldrig som en turist utan mer som en vän med en annorlunda hudfärg och en annan bakgrund
För de flesta finns det ingen morgondag, så om det finns pengar i plånboken spenderas som samma dag. Detsamma gäller med dom som har jobb och dricker öl. För många i landet kanske utvecklingen har gått lite för fort och alkoholkulturen kanske kommit in lite för fort i deras kultur. Av de som arbetar i mindre städer eller i stora byar och får en lön så spenderas ca 80 % av inkomsten på öl. Så tjänar man en tusenlapp är 800kr till för öl, den ölen dricks upp samma dag eller under de dygnen det tar att dricka upp alla flaskor. Sen rycker man på axlarna och går tillbaka till jobbet.
Hans Zettby