Vår första frukost på hotellet Mayflower. Här var de första gästerna samlade vid bordet.
C STR kompaniet L 100, Claes Bernhorn håller vår första briefing och orienterar oss om den kommande verksamheten nere i Libanon.
Beirut passade på att leva ut igen, på butiksgatorna i Hamra, i barerna på Monot Street och längs strandpromenaden, Corrnichen, där muslimer och kristna strosade sida vid sida i solnedgången. Här och där en sliten stenfasad, punkterad av granathål från kriget, här och där ett och annat tvivel på den politiska situationen, men i stort en gemensam tro på att framtiden var ljus.
Vi beställde in lite grann från det libanesiska kökets läckerheter. Tyvärr så serverades inte några alkoholhaltiga drycker på denna restaurang så måltidsdrycken blev vid detta tillfälle juice.
Efter att promenerat längs strandpromenaden på Corrnichen blev det dags att slå sig ner och ta del av verksamheten runt omkring oss. Hela tiden nya och intressanta intryck mötte oss.
Mycket vackra blommor växte längs vägbanan, tyckte att de på något sett liknade våra rallarrosor.
Familjen Bäckström roade sig under tiden vi väntade på att middagen skulle bli klar att avnjutas.
Lasse, Ronny och Kajsa passade på att umgås och ha trevligt inför middagen.
Några fd FN soldaterna ur L 100 väntar på att välkomst middagen skulle serveras.
Idag, står Rafiq Hariri staty vid National Unity torget och tittar på Martyr Premier Rashid Solh torget.
I taket på Mohammad al-Amin-moskén hänger en otroligt stor ljuskrona. Vem putsar alla glasprismorna tro?
Vi besökte Mohammad al-Amin-moskén som är en sunnimuslimsk moské vid Martyrplatsen i centrala Beirut. Här var kvinnorna tvungna att bära en heltäckande klädsel för att komma in och ta del av allt det vackra som fanns i moskén.
Mordet på förre premiärministern Rafik Hariri hade i all sin tragik satt igång en händelsekedja som ledde till att 60 000 syriska soldater tågade ut ur landet, efter många års förtryckande närvaro. Libanon hade börjat andas fri luft igen, och på paradgatorna i Downtown spirade framtidstron.
Martyrernas torg har i århundraden varit Beiruts hjärta och centrum för huvudstadens sociala liv, låg under kriget mitt på gröna linjen och var så gott som omöjlig att passera.
Anders Johansson (AJO) tar emot styrkan ur L 100 uppe vid Khiam fängelset för att orientera oss lite grann om OGL: s uppgifter i Libanon och Sierra Tangos uppgifter i synnerhet.
Vår guide på museet, och hans hälta blir begriplig när han berättar om vad som försiggick i denna straffanstalt, som på 1930-talet hade byggts som kasern för den franska kolonialarmén. Han visar telefonen som användes till eltortyr, mörklagda och smutsiga isoleringsceller, de kablar som fångar pryglades med. Ute på gården bands fångarnas armar fast uppe i en stock och utsattes för hetsande hundar och översköljning med iskallt och hett vatten.
Numera är fängelset ett museum, och man kan ana baktanken att besökarna tänkt "tyskt koncentrationsläger", men det uttalas aldrig här. Det kan inte finnas så många olika sätt att förevisa de outsägliga plågor som fångarna utsattes för. Formellt administrerades Khiam av SLA-milisen, den israelutrustade sydlibanesiska armén, men det var Israels säkerhetstjänst Shin Beth som övervakade hela verksamheten.
Här får vi berättas om hur SLA och Israel Defense Forces (IDF) utförde sina övergrepp på libaneser och palestinier.
Anders Johansson (AJO) och hans Australienska vän ur Sierra Tango OGL samtalar om förödelsen i Khiam.
Under resan så var gränsen över till Israel endast ett fåtal meter. Här såg vi ett otal gränsposteringar ur både Lebanese Army (LBA) och från Israel Defense Forces (IDF).
Ett påkallat behov av besök till toalett gjorde att vi kunde passa på att göra inköp av dryck och andra varor i en lokal butik längs vår färd mot Naqoura.
Mr Toufic på väg till vakten med våra tillstånd för besök vid UNIFIL HQ och camp Carl Gustav.
Vi hedrade våra två kollegor Karl-Oskar och Kenneth som stupat i FN-tjänsten i Libanon med en tyst minut.
Här är hela skaran ur L 100 som valde att följa med på denna nostalgiska resa till ”krigets Libanon”. Som sig bör blev gruppfotot taget på paradplanen.
Passade på att besöka kockarnas shelter vid vårt tidigare kök. Det tycks ha överlevt alla de tjugotvå åren sedan vi byggde upp detta.
Inne på campen fanns inte många byggnader kvar och som överlevt saneringen. Men här finns ett undantag, Pi troppens verkstad tycks ha överlevt denna hysteri av sanering.
Ingemar Fransson undrar, Vart är mitt hus? C TP komp hade ju en riktigt bra bostad, så man kan ju undra vad som fått UN stabila och bra byggnader.
Utsikt från Transportkompaniets camp, här har man stängslat in badplatsen och bad är förbjudet sedan två polacker tidigare drunknat.
Gunnel saknade festerna på Trucker´s inn. I byggnaden finns idag ett gym för de danska soldaterna.
Här stod den Prefab som bland annat jag bodde i. Man har nu istället byggt upp en hygienanläggning på den platsen.
Postmästaren Bengt Loftán här tillsammans med Gunnel och Birgitta på den plats där en gång i tiden postkontoret var upprättat.
Inget fel på utsikten från vår camp. Inte en enda sprängfiskare eller israelisk patrullbåt så långt ögat når.
STR: s bastu på camp Carl Gustav. Såg att L 102 tagit till sig äran att upprätta bastun, men det var ju vi på L 100 som såg till att den kom till.
CO bostad nere i Swedish garden hade fått ett ”lyft”.
Tänk att restaurangen Baldakinen fortfarande finns kvar. Tyvärr han vi inte att göra något besök här.
Några passade på att handla dryck och godis i en av de fåtal butiker som fortfarande fanns kvar på ”yallan”.
Utsikt från UN maingate söder ut på ”yallan”.
Vi åker sakta på ”yallan” och kan konstatera att inte mycket är sig likt längs vår affärsgata. Huvuddelen av alla butiker är borta, endast någon butik och restaurang finns kvar.
Vi passerar ”sjukhusgaten” med vår buss utan att stanna till. På väg mot väntande sen lunch i Tyr.
Vid FN posteringen 1-26 finns numera delar ur den italienska skyttebaljonen. Våra vänner från Fiji har lämnat detta område.
Bussföraren stannade till före Tyr så jag han plocka några apelsiner från denna lund.
Vi äter middagen samlat och samtalar med varandra om de intryck som getts under dagens utflykt och där alla är rörande överens att detta måste nog bli den höjdpunkt som var och en såg fram mot inför resan till Libanon.
På vissa platser finns knappast plats för två människor att gå sida vid sida på den labyrintliknande gator som är upptagna av leverantörer i souken, Här var det smutsiga, illaluktande ändå spännande att vandra.
Vi steg av expressbussen vid torget Sahat al Tell i Tripoli. Nu skulle vi gå runt och lära känna lite grann av stadens influenser.
Från bagerierna kunde man beskåda detta bröd. Till en libanesisk måltid hör bröd eller pitabröd på vilket man lägger vad man råkar hitta.
Att hänga ut tvätten på tork istället för att använda torktumlare och torkskåp verkar fungera i Libanon. Men undrar om inte tvätten blir skitig innan den hunnit torka.
Jag träffade på en snickare i sin lilla verkstad som höll på med att tillverka en altartavla.
Utsikten från citadellet över staden Tripoli.
Qalaat Sinjil, Citadellet. En borg som har brunnit, blivit ramponerad, återuppbyggd och förändrad att de första som byggde den skulle knappast känna igen den. Bevakad av en pluton soldater ur Lebanese Army.
Våra turist guider som tog på sig rollen att orientera oss runt inne i souken i Tripoli. I souken finns nästan allt att köpa för den som är road av annorlunda shopping.
På väg österut från Beirut stannar bussföraren till för att vi skall kunna se ut över staden och begrunda den otroligt vackra utsikten.
Det finns mer än 90 procent av landets vingårdar. Cannabisodlingarna försvinner främst på bekostnad av framväxten av druvodling. Cannabisodling är gamla kvarlevor från det libanesiska inbördeskriget
I dalen finns bland annat vinodlingar och cannabisodlingar. Området är känt för utmärkt förhållande för druvodling med sina 300 soldagar årligen, regnfria somrar och mineralrika jordmån.
Söder om Zahle ligger den berömda vingården Ksara där det odlats vin i tusentals år.
I Libanon odlade man vin långt innan Italien och Spanien kom på samma idé. I Bekaadalen finns flera gårdar som gjort sig välkända och framgångsrika i vinkretsar. Vi gjorde ett besök på Ksara och testa det själva.
Redan romarna fann grottorna och tunnlarna, som längre fram blev väl använda skyddsvärn för korsriddarna. I dag utmärkt att förvara vinet från vingården Ksara.
Vi åker ut från Beirut till det fantastiska ruin- och tempelområdet Baalbek med berömda romerska tempel vigda åt Jupiter och Venus.
Utanför templet ligger en kamel fogligt och väntar på att bli fotograferad av oss turister.
Överallt i Libanon finns lämningar från romarriket i form av akvedukter, broar, sporadiskt spridda pelare och skulpturer. Men Baalbek är överväldigande. Ett enormt tempelområde som får Akropolis att framstå som ett litet fjuttbygge.
De bäst bevarade ruinerna från romarriket hittar man faktiskt i Libanon. Detta gigantiska tempelområde ligger utanför staden Baalbek i Bekaadalen, som länge var Hizbollahs starka fäste i Mellanöstern.
Straxt intill Palmyra hotel fanns detta hotell med restaurang som vi valde att äta vår lunch.
Vi inväntar några deltagare för att kunna återvända mot Beirut.
Invändigt var Fakhreddins moské mycket enkel i sitt utförande till skillnad från Mohammad al-Amin-moskén i moské vid Martyrplatsen i centrala Beirut.
Fakhreddins moské byggdes 1493 för att tillfredställa de ottomanska härskarna och har egentligen aldrig används regelbundet utan är idag bevarad enbart som monument.
Moussas slott, här stannade vi till en stund för att vara med om lite nutidshistoria.
I Libanon växte en gång ett cederträd som överglänste och höjde sig över alla andra, så att många människor gick upp på berget för att se på det. Glada över denna syn berömde de trädet på många sätt.
Det var värt besväret att vandra upp de sista hundra meterna för att begrunda den sköna utsikten från Jebel al Barouk.
En otroligt vacker utsikt mötte mig vid på närmare 2000 meters höjd.
Vid entrén till nationalparken Al-Shouf möts vi av denna förbudsskylt som påminner om att vara försiktig med både det ena och andra.
Många hade samlats vid Fakhreddins I:s moské i Deir al Qamar från 1400-talet av skorna att döma.
Två runda tavlor med reliefer av lejon symboliserar de två kraftfulla dynastierna Maan och Shehab som pryder portvalvet i entrén till palatset.
Al Midan, som idag tar emot oss museibesökare, var förr skådeplats för parader och pompösa mottagningscermonier för viktiga gäster.
Gittan och Gunnel framför dörren till Dar al Harim, den lilla gårdens tredje flygel.
I ett av alla rum hittade vi denna stora säng, rummet var i övrigt väldigt kalt och tråkit.
Numera är salarna öppna för allmänheten.
Dar al Wousta är regeringsdelen där de praktfulla salarna fungerade som sekretariat och mottagningsrum.
Även på gården bland planteringar och gräsmattor kunde vi beundra vacker mosaik.
I palatset i Beiteddine kan man se vackra bysantinska mosaiker vilka en gång prydde kyrkor i Khalde och Jiyye söder om Beirut.
Veronica och Bengt hade klätt upp sig inför besöket vid casinot i Jounieh.
En populär samlingspunkt blev bänkarna utanför hotellentrén.
Här syns några av veteranerna ur L 100.
Avskedsmiddagen avnjöts tillsammans på en libanesisk restaurang.
Det libanesiska köket som med sitt ”smörgåsbord”, mezze, bjuder på stor variationsrikedom.
Vi säger farväl till Libanon.
Huvuddelen av deltagarna på väg till flygplatsen efter en givande återträff.
Trångt om utrymme i de små gränderna i Beirut.
Sista kvällen för två ”postisar” utanför The Mayflower.