Om det bara var lugnt i landet

Libanons historia
Olika stormakter och stormaktsvälden har genom århundraden på olika sätt haft kontrollen över Libanon. Genom sin geografiska belägenhet i skärningspunkten mellan Europa, Asien och Afrika har Libanon kommit att bli ett genomgångsland och mötesplats för olika folk, kulturer och religioner. Där har skett ett utbyte av idéer och där har köpenskapen utvecklats.
Många libaneser härleder sin rötter till fenicierna. Fenicien var en handelsnation som blev världens första stora sjömakt. Från städerna Tyros och Sidon utgick handeln med vin, tyger, olja, cederträ och boskap. Man vidarebefordrade österlandets kulturer. Söder om Fenicierna levde Israeliterna. De lade under sig hela Kanaan och trängde fram till Medelhavet. Erövringen fullbordades under kungarna David och Salomo.

Befolkningsgrupper
Sedan urminnes tider är Libanon liktydigt med området i anslutning till berget Libanon. Där har kristna maroniter och druser levt tillsammans trots hårda motsättningar. Efter första världskriget utökades landet med de syriska områdena omfattande kustslätten, med städerna Tripoli, Saida och Bekadalen.
Libanons olika befolkningsgrupper lever i skilda områden, ofta i skydd av egna miliser. Gränserna är ofta flytande, andra gånger är de knivskarpa.
Beirut är delat mellan muslimer och kristna. Skiljelinjen kallas Green line.

De kristna. Maroniterna (romersk-katolska) är den dominerande gruppen. De har sedan statens uppkomst regerat landet. Trots sin ledande ställning och religionsamhörigheten är de kristna ingen enad grupp. Strävan efter makt och inflytande är bland flera motsättningar. De ledande familjernas olika intresseinriktningar har många gånger lett till blodiga sammanstötningar. Maroniternas milis kallas Kataeb (falangister).

Sunniterna är muslimer. De lever i norra Libanon, i västra Beirut och i Saida och genom sina sunnimuslimska band och tidigare historia en nära koppling till Syrien. Huvuddelen av palestinierna är Sunniter. Milisen kallas Mourabitoun.

Shiiterna är den största och mest växande muslimska gruppen. Shiiternas närhet till Iran och den islamska revolutionen är en viktig faktor att ta hänsyn till, framför allt i södra Libanon. Den shiitiska milisen kallas Amal.

Druserna är en väl sammanhållen muslimsk sekt med många egna drag som lever i Shoufbergen. De har stort inflytande i västra Beirut. Trots sin numeriska minoritet utgör de en maktfaktor som underskattats vid statsbildningen. Milisen kallas PSP (Progressive Socialist Party).

Händelser
1920. Frankrike. I efterdyningarna efter första världskriget delas mellersta östern upp mellan stormakterna Frankrike och England. "Storlibanon" upprättas som ett franskt mandat.

1932. Genom fransmännens försorg genomförs en folkräkning. Maktfördelningen i den libanesiska statsapparaten (regering, parlament etc.) präglas än i dag av denna folkräkning.

1943. Självständighet. Libanon blir en självständig stat. De kristna accepterar att Libanon blir en del av arabvärlden, under franskt eller annat beskydd. Den s k Nationella Pakten lägger grunden för den nya statsbildningen. Platserna i parlamentet fördelas med folkräkningen från 1932 som grund. Fördelningen blir 6/11 kristna och 5/11 muslimer.
De viktigaste politiska posterna besätts enligt ett givet schema:

• Presidenten skall vara maronit
• Premiärministern sunnit
• Parlamentets talman shiit.

Politiken blir intressesfär för de ledande familjerna. I parlamentet, förvaltningen och armén blir stora grupper underrepresenterade.

1948. Flyktingvåg I. Efter Israels självständighet flyr mängder av palestinier till Libanon. De flesta bosätter sig i flyktingläger i utkanterna av de största städerna. I slutet på 1940-talet gör Libanon stora ekonomiska framsteg. Beirut blir den ledande hamnstaden i området. Den israeliska hamnstaden Haifa förlorar sin tidigare dominerande roll.

1958. Inbördeskrig. Efter ett antal komplotter bryter häftiga strider ut. Libanons president begär hjälp. En amerikansk marinkårstyrka landsätts. En temporär förbättring inträder.

1967. Flyktingvåg II. Efter 6-dagarskriget mellan Israel och arabstaterna kommer ytterligare flyktingar in i landet. Palestiniernas politiska medvetenhet ökar och de bildar en motståndsrörelse.

1969. Den libanesiska arméstabschefen sluter ett avtal med PLO och Yasir Arafat. Libanon blir bas för PLO som får fria händer att genomföra raider mot Israel. PLO förbinder sig att inte blanda sig i Libanons inre angelägenheter.

1970. Flyktingvåg III. Palestinierna kastas ut ur Jordanien. ”Den svarta september.” Tusentals flyktingar kommer till Libanon. PLO flyttar sin huvudorganisation till Beirut. Under perioden 1968-1974 genomför Israel 44 attacker mot Libanon. De kristna ger PLO skulden för de israeliska angreppen. Spänningen ökar mellan palestinierna och libaneserna.

1975. Inbördeskrig. Kristna libaneser (falangister) bekämpar en palestinsk buss. Detta leder till öppen konflikt mellan maroniter och PLO. De kristna stormar staden Karantina. Palestinierna stormar staden Damour. Striderna utvecklas efterhand till inbördeskrig. Regeringen visar maktlöshet. Den reguljära libanesiska armén upplöses/deserterar och går upp i olika fraktioner.

1976. 30 000 syrier går in i Libanon. En förhållandevis lugn period inträder. Liver tycks normaliseras utan att konflikten löses. Israelerna och maroniterna samarbetar.

1978. UNIFIL upprättas. Efter en gerillaattack invaderar israelerna södra Libanon upp till Litanifloden med syfte att krossa PLO. USA förhandlar fram en vapenvila. FNs säkerhetsråd tar resolution 425/426 och UNIFIL upprättas i Libanon. Israelerna upprättar en buffertzon (Enklaven) som försvaras av den sydlibanesiska armén (SLA) under befäl av majoren Hadad.
PLO återvänder till södra Libanon i början av 1980-talet och upprättar något som kan liknas vid en palestinsk ”ministat” (Fathaland), med egna militära, ekonomiska och administrativa organ.

1982. Fred i Galilen. Israelerna anfaller återigen Libanon under mottot ”Fred i Galilen”. Israelernas motiv är att skapa en säkerhetszon och slå ut PLOs militära styrkor och politiska struktur. Israelerna belägrar och intar Beirut. En multinationell styrka bestående av bl a USA, Frankrike och Italien (MNF) går in i Beirut. PLO lämnar staden, under övervakning, i slutet av augusti med destination andra arabländer.

Massakern i Sabra och Shatila. Libanons president Bachir Gemayel mördas den 14 september. Falangister genomför en massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila. MNF återvänder.

1983. Israelerna lämnar Shoufbergen. Våldsamma strider mellan druser och kristna. De amerikanska och franska truppförläggningarna i Beirut utsätts för terroristattacker. MNF lämnar Beirut i slutet av februari.

1985. ”Israelernas utmarsch”. Israelerna lämnar Libanon. ”En mindre styrka” finns kvar inom den s k säkerhetszonen som försvaras av SLA. Israeliskt flyg slår regelbundet till mot mål inne i Libanon. Amal belägrar flyktinglägren och bekämpar PLO i de s k lägerkrigen.

1986. En svensk FN-bataljon. Den franska FN-bataljonen (French Bat) utsätts för attacker av beväpnade grupper efter en incident. En svensk FN-bataljon avlöser
1986-12-08 delar av den franska styrkan.

1987. Strider i Beirut. En syrisk styrka på 7 000 man går in i Beirut. Den sunnimuslimske presidenten Karami mördas vid ett sprängattentat.

1988. Palestinska grupper utför flera gerillaangrepp över gränsen mot norra Israel. Den allt större oron inom de av Israel ockuperade delarna Gaza, Västbanken och Golan har återverkningar även i Libanon. Flera israeliska vedergällningsaktioner riktas under första halvåret mot mål i södra Libanon.

Konfliktorsaker
Libanon är ett litet land som genom sin geografiska belägenhet av tradition varit mötesplatsen för olika folk och kulturer samt därutöver tillflyktsort för förföljda och minoriteter.
Resultatet har blivit ett kosmopolitiskt land med religiösa och kulturella motsättningar. Detta jämte regeringarnas inneboende svaghet samt konflikter på och mellan olika ”konfliktplan” har skapat en komplex och svårgripbar situation.
Faktorer som påverkar förhållandena i Libanon är bl a:

• Det geografiska läget i Främre Orienten med ca 60 procent av jordens befintliga oljereserver.
• Libanon ligger i gränsområdet mellan väst och arabvärlden.
• Områdets historia, traditioner och inträffade händelser.
• Stora skillnader mellan rika och fattiga.
• De dominerande familjerna.
• Politiska motsättningar.
• Staten Israel, dess existens och Palestinafrågan.
• Andra mer eller mindre inblandade nationer. Supermakterna USA och Sovjet.
• Nationer med deltagande FN-trupp. Frankrike, Fiji, Finland, Ghana, Irland, Italien, Nepal, Norge och Sverige.

Syrien
1976 gick en arabisk fredskår på 30 000 man in i Libanon. Styrkan som till huvuddelen var syrier befinner sig sedan dess i de norra och nordöstra delarna av landet. Syriens intresse av Libanon har sin grund i att större delen av Libanon sedan århundraden varit en del av Syrien. Syrien har aldrig erkänt Libanons självständighet.

Israel
Israelerna har ställt krav på att få leva inom säkra och erkända gränser. För att tillgodose sitt krav har de tidigare ockuperat Golanplatån, Västbanken och Gaza.
Vid två tillfällen har den israeliska armén (IDF) invaderat Libanon i syfte att tvinga bort PLO. 1978 anföll IDF och invaderade södra Libanon upp till Litanifloden. 1982 gick israelerna återigen in i Libanon, ”för att en gång för alla krossa PLO”. Invasionen benämndes ”Operation fred i Galilen”. IDF ryckte fram till Beirut som belägrades. Trots att IDF lämnade Libanon 1985 kontrollerar de en zon med hjälp av den sydlibanesiska armén (SLA). Israelerna har en fullständig kontroll över luftrummet och havet utanför Libanon.

Palestinierna
Huvuddelen av de 300 000 – 400 000 palestinska flyktingar som idag finns i Libanon lever i flyktingläger runt de stora städerna. Vid Beirut 60 000, vid Saida 50 000 och vid Tyr 55 000.
Palestinierna är i öppen och djup konflikt med Israel. Det råder dessutom stora motsättningar mellan den palestinska befrielserörelsen (PLO) och olika kristna och shiamuslimska grupper i Libanon. PLO är en paraplyorganisation, under ledning av Yasir Arafat, som representerar olika palestinska grupper. Södra Libanon har kommit att bli ett av de viktigaste basområdena i försöken att återupprätta Palestina.
På olika sätt har PLO återkommande försökt passera gränsen in i Israel. Vid de tillfällen PLO lyckats med sina operationer har israelerna följt upp med vedergällningsattacker in i Libanon. Efter israelernas belägring av Beirut tilläts PLO att lämna staden. I skydd av en multinationell styrka, transporterades 10 000 s k ”Freedom fighters” med ledaren Yasir Arafat i spetsen till andra arabländer. Många har idag återvänt till Libanon.

Islam
Libanon är en del av Främre Orienten, där den ledande religionen är islam. Merparten av världens 800 miljoner muslimer tillhör den ortodoxa islamen Sunna. Ca 50 miljoner är Shia-muslimer. Uppdelningen på Sunni- och Shia-muslimer inträffade efter Muhammeds död 632 i samband med en tvist om vem som skulle efterträda honom.

Iran
Mer än hälften av alla Shia-muslimer lever i Iran. Ledaren i Iran, Imam Khomeini, kom till makten 1979 efter en revolution. Han gör anspråk på att vara folkets vägvisare i all mänsklig verksamhet. Det finns en strävan att återvända till de första muslimernas tro, fundamentalismen. Koranen ses som en tidlös naturlag. Västvärldens ideologi och teknologi ses med misstro. Man har också en egen kvinnosyn. Bruk av alkohol är inte tillåtet. Den islamiska fundamentalismen har fått ett starkt fotfäste i Libanon och allt fler anhängare rekryteras. Man säger att Iran lämnar stora ekonomiska bidrag till ”Det heliga kriget” (Djihad).

Den islamiska revolutionen
Den israeliska invasionen i Libanon 1982 blev den utlösande faktorn för den islamiska revolutionen i Libanon. Då gick en paramilitär iransk styrka, Revolutionsgardet/Pasaradan in till staden Balbek i Libanon. Revolutionsgardet sades prioritera islamisk missionärsverksamhet före strid. I den islamiska revolutionens spår följde en våg av våldsaktioner.
De mest uppmärksammade har varit:

Bombattacker mot USAs Beirutambassad, den samordnade bombattacken mot de amerikanska och franska truppförläggningarna i Beirut, olika kidnappningar av främst amerikaner och fransmän.

Hizbollah är en utbrytarorganisation ur den shiitiska milisen amal. Utan att vara ett parti i egentlig mening, har Hizbollah funktionen av en paraplyorganisation för okända grupper. Medlemskapet är flytande. Man säger att ”var och en som är troende, bekämpar israelerna i södra Libanon och har kontakt med den islamiska revolutionen, är en Hizbollah”.

FN-styrkan i Libanon
Dagarna efter Israels inmarsch i södra Libanon den 15 mars 1978 beslöt FNs säkerhetsråd att upprätta en fredsbevarande styrka, UNIFIL (United Nations Interim Force in Libanon). FN-styrkan är idag på ca 6 000 man av olika nationaliteter.

FN-styrkans uppgift
FN-styrkans uppgift som den är formulerad i FN-resolutionen 425/426 är att:

• bekräfta de israeliska styrkornas tillbakadragande
• återupprätta internationell fred och säkerhet
• bistå Libanons regering att säkra återställandet av dess auktoritet i området.

Annan FN-personal
FN har sedan 1948 en observatörsgrupp (OGL) i Libanon. OGL svarar för sex observationsplatser (OP) och några mobila grupper (Team). Observatörerna är obeväpnade och har en speciell status. I Libanon tjänstgör också FN-personal ur den särskilda organisationen för hjälp åt Palestinaflyktingar (UNRWA).

Operationsområdet
Det operativa ansvaret i södra Libanon är fördelat på de olika FN-kontingenterna.
Operationsområdet, som kallas AO:T (Area of operation) begränsas i norr av Litanifloden och i söder och öster av enklaven. AO:T är inte sammanhängande. Den norska bataljonen ligger som en fristående ö uppe i nordöstra delen av området. Staden Tyr med omgivningar (Tyre-pocket) ingår inte i UNIFILs område, även om en mindre FN-styrka finns i Tyr.

Av Israel kontrollerat område
Israelerna upprättade efter utdragningen 1978 en buffertzon (enklaven) som försvaras av den sydlibanesiska armén (SLA) eller De Facto Force (DFF) som de också kallas. 1985 utökade israelerna området till den s k säkerhetszonen. SLA har sin huvudstyrka i staden Jezzine. Längs den israeliska gränsen är de grupperade i ett antal positioner med 10-15 soldater i varje, oftast ungdomar och äldre män. Positionerna är förstärkta med stridsvagnar och pansarskyttefordon. SLA utrustas, betalas och kontrolleras av israelerna. Huvuddelen av SLA-milisen är rekryterade ur den kristna minoriteten, en mindre del (ca 30%) är druser eller muslimer. Befolkningen ser SLA som överlöpare. Den libanesiska regeringen har inte erkänt SLA, vilket inte heller FN gör.

Det svenska engagemanget
Sedan 1986-12-08 ingår en svensk FN-bataljon i den fredsbevarande styrkan i södra Libanon. Det svenska engagemanget kan kommenteras på följande sätt:

• FN-styrkan utgör en stabiliserande faktor tills man åstadkommit en godtagbar politisk lösning.
• FN-styrkans närvaro, kontroller, patruller och observatörer förhindrar att civilbefolkningen utsätts för övergrepp. Området ges ett visst mått av säkerhet.
• FN-styrkan hjälper till med tjänster som under normala förhållanden ges av regeringen, såsom humanitär, medicinsk och teknisk hjälp, transporter och konstruktionsarbeten.
• FN-styrkan är en buffert mellan de stridande parterna och ger möjlighet till kommunikation.

Den officiella svenska inställningen har fått följande formulering: (UD 1987) ”Vad gäller UNIFIL och situationen i södra Libanon har den svenska regeringen förklarat, att den fortsatta israeliska närvaron i detta område inte kan accepteras, och att denna är en av huvudorsakerna till att UNIFIL inte till fullo har kunnat utföra sina uppgifter. Trots de svårigheter som FN-styrkan möter anser Sverige att den spelar en viktig modererande och stabiliserande roll.

Den svenska FN-bataljonen
Den svenska FN-bataljonen (SWEDLOG) är en underhållsbataljon. Bataljonen är organiserad på fem kompanier som är skräddarsydda för verksamheten i Libanon. Tjänsten skiljer sig helt från det tidigare FN-uppdraget på Cypern. I bataljonen ingår ca 630 män och kvinnor.

Förrådskompaniet svarar för förrådshållning och distribution av förnödenheter. Förråden finns i Naqoura.
Transportkompaniet sköter transporter i hela området och i Israel.
Ingenjörkompaniet som är grupperat i Jwayya gör konstruktionsarbeten och röjer minor i hela området.
Sjukhuskompaniet svara för sjukvårdstjänsten åt hela UNIFIL. Kompaniet som sedan 1980 varit enda svenska enhet i Libanon är nu en del av SWEDLOG.
Stab och Trosskompaniet understödjer på olika sätt bataljonstaben och kompanierna. Tjänstgöringsplats är i huvudsak Naqoura.

LIBANON - en introduktion [Lars Andersson, Christer Alldén]