Söderhavet har trollbundit människor i alla tider. I modern tid har öarnas charm lockat människor som Paul Gauguin, Robert Louis Stevenson och Somerset Maugham. På senare år har storheter som Jacques Brel och Marlon Brando fascinerats av öarnas historia och kultur. I böcker och filmer har Söderhavet ofta gestaltats romantiskt och många myter har skapats genom åren.

De atoller som bildar Kiribati ligger i tre grupper som sträcker sig över ett enormt område längs ekvatorn i Stilla havet. Öarna är låga och hotas av översvämningar orsakade av klimatförändringar. Invånarna fiskar till husbehov, men i övrigt kommer de rika fiskbestånden bara landet till del genom försäljning av fiskelicenser till utlandet. Kiribati uttalas ”kiribas” som antas vara ett lokalt uttal av ”Gilberts” i den brittiska kolonialmaktens benämning Gilbertsöarna.

Kiribati består av en ö och 32 atoller fördelade på tre ögrupper som ligger längs ekvatorn i Stilla havet. Med havsytan inräknad är landet elva gånger så stort som Sverige, men landytan motsvarar bara lite drygt halva Öland. Kiribati sträcker sig 380 mil i öst-västlig riktning och 200 mil från norr till söder. Tarawa atollen som jag kom att besöka ligger endast 125 km norr om ekvatorn.

Nästan alla Kiribatis invånare är mikronesier. De kallar sig själva och sitt austronesiska språk i-kiribati. Landets namn uttalas "kiribas" och är en lokal tolkning av britternas namn på öarna, ”Gilberts”.

Engelska, som är landets officiella språk, är utbrett; omkring en tredjedel av befolkningen är tvåspråkig. Nio av tio kiribatier bor i Tungaru (Gilbertöarna), som omfattar en tredjedel av landytan. Särskilt tätbefolkad är den södra delen av ”huvudstadsatollen” Tarawa, där hälften av landets närmare 100 000 invånare bor. Försök har gjorts att få människor att flytta till obebodda öar, men fler dras i stället till Tarawa i jakten på försörjning.

I månadsskiftet september/oktober 2012 upprättade Sverige diplomatiska relationer med tre länder i ”Söderhavet”; Tuvalu, Kiribati och Nauru. Först ut var Tuvalu den 24 september. Ceremonin hölls i Sveriges FN-representations lokaler och representerades av Carl Bildt. Den 1 oktober meddelade UD att Sverige även har upprättat diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati. Detta ska ha skett under det årliga höstmötet i FN. Carl Bildt ska då ha bekräftat relationerna med Naurus utrikesminister Kieren Keke och Kiribatis president Anote Tong.

Våren är inställd, kylan har parkerat över Sverige.

Det är något speciellt med påsken. När den än infaller så finns det något som påminner om våren. Det är väl dofter, ljuset och förhoppningsvis värme. Man hör och ser ofta folk som grejar i trädgårdarna. Kanske känner man också den lite stickande lukten av att någon eldar, eller kanske det är en gräsbrand. Så jakten på våren fortsätter här hemma i Sverige, nätterna är fortfarande kalla men dagarna börjar bli lite varmare.

För landets vårälskare kommer det dystra nyheter. Kylan har bitit sig fast och kommer att hänga sig kvar. På SMHI säger man sig inte se något riktigt avslut på kylan. Många minns månadsskiftet mars/april för ett år sen. Solen höll hov och bjöd på varma, sköna dagar och på flera håll i landet gick dagstemperaturen över 20 grader.

Om man så vill kan man trösta sig med att stora delar av övriga Europa också haft kallare än normalt. Kylan har varit långt ner i södra Europa. Både södra Tyskland och Frankrike har bara haft ensiffriga plusgrader. Den dåliga våren 2013 kan gå till historien – som en bra vinter. Vårvärmen har bokstavligt talat lyst med sin frånvaro. Soliga dagar och iskalla nätter har hållit medeltemperaturerna nere i hela landet.

Dygnstemperaturen ligger just nu mellan tre och fem grader under det normala och i stora delar av landet stoppas vårens intåg av nattens minusgrader. Enligt SMHI:s senaste 30-dygnsprognos kommer vi brottas med de låga temperaturerna långt in i april, så kylan vägrar ge sig.

Att kunna lämna vinter och kyla här hemma för sol och värme vid ekvatorn är lockande så här års. En envis vinter som håller ett stadigt grepp och inte låter några vårtecken visa sig ännu. Temperaturerna går upp och ner på de olika vädersajterna, men trots allt så blir dagarna längre och solen värmer om man kommer i lä mitt på dagen. De gnistrande isarna kommer att bära ytterligare någon vecka innan det blir dags för min vän Ingemar Skarp att lägga sina långfärdsskridskor på ”hyllan”.

Det börjar bli dags för ett riktigt stort äventyr igen.

Först vill jag bara säga att jag vill resa till Söderhavet, vilket är en dröm för många. Tyvärr stannar det också vid att vara en dröm eftersom det är krångligt och dyrt att såväl ta sig dit som att resa runt när man väl är där.

Söderhavet… Smaka på det namnet. Det är så man känner cocossmaken, kanske är det till och med Bounty. Den klassiska drömmen om Söderhavet kanske inte riktigt hänger kvar men visst finns den romantiserade bilden av paradiset där? Pojkäventyret. Skattkammarön, Robinson Crusoe, Myteriet på Bounty, vajande palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Bastkjolar och barbröstade skönheter med blomsterhalsband som dansar hula-hula.

Den vanliga bristvaran är som vanligt tid, vilket gör planeringen innan avresa än mer viktig. Det är skönt att ibland bara låta allt ha sin gång och åka dit näsan pekar. Erfarenheten säger att det endast fungerar bra när man har generöst med tid. Tyvärr blir det endast två veckor jag kan disponera och jag undrar hur jag skall kunna planera och få ihop det så bra som möjligt.

Har nu lyckats beställa mina flygbiljetter och dessutom mitt visum för att besöka Australien. Tyvärr så har det krånglat med min resa inköpt på Siam Travel. Av någon anledning som jag inte känner till så ringde resebyrån upp mig och påstod att jag avsagt mig min resa, vilket jag inte gjort. Blev lovad en ny resa som bekräftades, trodde allt var frid och fröjd tills jag blev uppringd någon vecka senare och den här gången var min flight inställd från Bangkok till Sverige. Fick ordna min hemresa en dag senare vilket inte kändes okey, alternativet hade blivit att inställa min resa och fått pengarna tillbaka, men i det läget hade jag också missat att komma iväg till Tarawa.

Kruxet nu är att få ett VISA till Kiribati, har försökt att få kontakt med immigrationsmyndigheten på Tarawa under drygt en vecka och nu äntligen fått dem att sända mig det formulär där jag skall fylla i en del uppgifter om mig och resan. Har tagit del av lite information på ”nätet” och av vad jag fått fram där så löser man VISA på plats i Tarawa. Således ett onödigt trassel för att få handlingar till ett VISA. Svenskar behöver inte söka inresehandlingar för besök till Kiribati vilket kan vara bra att veta om nu någon tänkt sig besöka landet.

Så nu är det bara att invänta avresedagen och göra de sista förberedelserna inför avresan. Packandet är i full gång, mediciner, tog min andra kolera vaccin dos i början av veckan och hygienartiklar är klara, återstår att växla pengar. Skanna.tiff Det blir nog bussresa till Arlanda även den här gången, att tågen skall fungera i den här kylan är nog bara att glömma.

Jag kommer att flyga t/r Stockholm via Thailand, Australien, Fiji som jag utforskade redan 2001 till slutmålet Kiribati och ö-atollen Tarawa där jag i huvudsak kommer att på egen hand ta mig runt och besöka de platser som Japan ockuperade under andra världskriget.

Resan kommer att ta fyra dygn innan jag är framme på Tarawa där jag förhoppningsvis landar in på Tarawas flygplats Bonriki Airport. Här skall jag bli upphämtad och skjutsad till Mary´s motell. Det blir många timmar i luften så jag kommer att försöka hitta någon bra bok att läsa, men jag tar även med mina anteckningar som jag förberett inför resan. Av viss erfarenhet vet jag att det blir långsamt att sitta längre tider på flygplatser och på flygningar om man är overksam.

När man reser så tror jag att man kan uppleva otroligt mycket mer om man tillåter sig själv att se saker med egna ögon. Viktigt är att hinna leva i nuet när man reser.

Nu är jag på väg mot Arlanda.

Vaknar innan klockan ringer, går upp fixar till frukost och släpper ut katten, Gunnel sover fortfarande så jag passar på att dusch och ordna till mig innan det blir dags att äta. Ja då har äntligen dagen kommit för min resa till den lilla atollen Tarawa i Stilla havet. Det känns spännande att göra en så här lång resa igen.

Valde även den här gången att åka med buss mot Arlanda, tänk att man inte kan lita på SJ, vill inte hamna i tidsnöd och chansa med SJ utan jag reser med Swebus upp till Arlanda. Dessutom är priset drygt 100 kronor billigare med Swebus än motsvarande resa med SJ, så detta blev mitt val.

Gunnel skjutsar mig till fjärr bussterminalen i Linköping där jag tar farväl av henne och hon önskar mig lycka till på min resa. Bussen har redan kommit in till terminalen så jag lämnar mitt bagage till bussföraren som stuvar in samtliga passagerares bagage, detta med hänsyn till vart de resande skall resa. Det blir enklare att hitta sina väskor när man kommer fram till sitt resmål när chauffören har ordnat detta i bagageutrymmet och ingen behöver trängas för att hitta sin väska.

Bussresan upp till Nyköping den här söndagsmorgonen kändes trevlig och inspirerande, gott om sittplatser fram till Nyköping. Här kom det att fyllas på med ganska mycket folk och jag fick en snörvlande och hostande medpassagerare som gjorde det irriterande att höra på. Tänkte för mig själv att det måste väl fungera att utstå denna ”tortyr” till Stockholm, men döm av min förvåning när samma man vid bussbytet till Arlanda klev på den buss som jag skulle med till Arlanda. Fick dras med samma oljud även den sista biten av bussresan.

Passade på att växla in till 200 Fiji dollar vid Forex kontor innan jag checkade in mitt bagage vid Thai airs inchecknings disk. Fick tid att se mig omkring på terminalen där det höll på att byggas om vid den tidigare shopen för parfym, tobak och sprit. Efter det att boardingen skett kom jag att få tre säten för mig själv, således gott om platser vilket kändes bra. Flighten avgick i rätt tid och strax var det dags för den förväntande vagnen med ”dricka” drogs runt av de vackra flygvärdinnorna

Somnade snabbt in efter det att jag ätit min middag (lax med pasta) som serverades efter någon timma vi varit i luften. Restiden ner till Thailand som varade 10 timmar kändes att ha gått fort när vi landade in vår Boeing 747 på Bangkoks internationella flygplats.

18 timmar i Bangkok.

Jag får ett onödigt långt stopp i Bangkok, anländer redan vid sextiden på flygplatsen Suvarnabhumi, skall fortsätta mot Brisbane vid midnatt så här måste till lite tidsfördriv.

Efter åtskilliga taxiresor med mer eller mindre ärliga taxichaufförer i den hektiska Bangkokstrafiken kom (den försenade) Airport Link som en befrielse. Högt över marken susar tåget fram och man ser ofta trafiken stå still på motorvägen nedanför.

Flygplatsen har nu järnvägsförbindelse vilket är ren, enkelt och billigt att använda, betalar bara 45 Bath för att ta mig in till centrum. Gör ett byte vid ändhållplatsen för att sedan fortsätta med Skytrain fyra stationer tills jag kommer till hållplatsen Nana.  

Tar mig till Nana hotell där jag kan dusch och vila samt förvara mitt bagage innan jag utforskar några typiska turist och shopping ställen. Bangkok erbjuder mycket att se och uppleva så jag passar på att använda BTS Skytrain för att ta mig runt längs linjen.

Silomlinjen, en av de två linjerna, börjar vid Saphan Taksons båtstation vid piren. Linjen går sedan genom Silom och krossar Sukhumvitlinjen vid det populära turistmålet Siam Square, och stannar sen vid ändhållplatsen National Stadium, där ett av de bästa shoppingvaruhusen (MBK) ligger. MBK varuhuset är inte splitter nytt, men är rikt på fyndmöjligheter, från läderprodukter till ädelstenar. Ett extra plus är de goda och prisvärda matstånden. MBK erbjuder också en känsla av torgmarknad med sina många stånd och affärer.

Tåg kommer ungefär var tredje minut, biljettpriset beror på huruvida du köper ett dagspass, eller ett flerturskort. Fråga om flerturskort för att spara en Bath eller två. Alla biljettpriser är billiga när man jämför med andra masstransporter.

Den andra Skytrainlinjen går längs en av de centrala vägarna i Bangkok, Sukhumvit. Det finns många turistdestinationer i och omkring Sukhumvit så detta är verkligen en användbar linje för de flesta turister. Ändstationen i söder heter "On Nut" och i norr "Mor Chit".

Tiden går fort och jag är nöjd med mitt besök i Bangkok så jag checkar ut från hotellet, blir övertalad av en taxiförare utanför hotellet att åka med honom till flygplatsen. Kom överens om ett ”billigt pris” på denna resa då det kändes bekvämt att sätta sig i en bil och komma fram i mörkret och slippa trängseln som så här dags på dygnet kan vara stor.

Oj vad jag bedrog mig, biltrafiken var otroligt livlig och till stora delar stod still under flera minuter innan det var dags för att ta sig fram ytterligare några hundra meter och stopp igen. Nu ångrade jag mig verkligen att jag inte tog tåget som jag tidigare tog in till hotellet. Vad det någon gång man skulle åka med Airport Link var det så här dags på dygnet.

De för mig välkända rutinerna följdes i samband med incheckningen till Brisbane. Då jag påpekade att jag önskade en ytterplats och dessutom ville få mitt ”Thaikort” krediterat med poäng fick jag till svar att det inte var möjligt, poäng med en resa i kategori W gjorde att poängen uteblev men en bra sittplats skulle de ordna åt mig. Tackade för det och tog mig in till avgångshallen via immigration som noggrant tittade på mig, mitt pass och flygbiljett innan de släppte mig vidare.

Stop over i Brisbane – Australien.

Ombordstigningen skedde 45 minuter före avgången, blinkande skärmar visade att det var dags att gå mot ”gaten” till flight TG 473 mot Brisbane. Först påbörjades ombordstigningen med prioritet för passagerare i business class, passagerare med guldkort och passagerare som behövde assistans eller reste med små barn. Statuspassagerare kunde dessutom använda en separat kö till höger om podiet för att slippa stå i den ordinarie kön. Därefter de passagerare som skulle sitta längs bak i flygplanet.

Jag var en av de första att gå ombord och hittade snabbt min plats 62 C, en gångplats bland de sista raderna i ekonomiklass. Vid min plats väntade kudde och filt, kabinpersonalen delade ut tidningar på engelska och thailändska men jag avstod eftersom tröttheten gjort sig påmind och det skulle inte ta så lång tid innan sömnen skulle infalla.

Några minuter senare passerade en annan flygvärdinna och erbjöd välkomstdryck, ett val mellan vatten, alkoholhaltiga drycker, apelsinjuice och champagne. Jag valde traditionsenligt en dubbel gin och tonic. Med tanke på att endast den främre dörren i flygplanet användes blev det dock besvärligt för flygvärdinnan att gå runt med brickan med alla drycker när alla ekonomiklasspassagerare samtidigt skulle passera. Det fanns helt klart en viss olycksrisk, även om det klarade sig bra denna gång.

Flygresan gick på det hela mycket smärtfritt. Flygplanet var långt ifrån fullsatt så komforten blev ännu bättre efter det att alla passagerarna spritt ut sig. Mellan Bangkok till Brisbane kunde jag ligga raklång över 3 säten och därmed ha 3 egna tv-apparater att pilla med. En med film, en med serier, en med spel och en sista som visade hur flygplanet rörde sig runt världskartan.

Världens minsta kontinent eller jordens största ö?

Stilla havet ligger på den andra sidan av jordklotet, och det tar nästan lika lång tid att flyga dit vare sig man väljer att resa österut eller västerut. Det kan vara bra att stanna på vägen, både för att dela upp den långa resan och för att uppleva ett eller flera exotiska länder och kulturer på vägen. Dessutom kan ett sådant stopp bidra till att reducera effekten av tidsskillnaden (jetlag) mellan oss och paradisöarna i Stilla havet, och det kan vara härligt att få sträcka på benen efter en lång flygtur.

Vädret jag bjöds på när jag klev av flygplanet i Brisbane var fantastiskt. Strålande sol och över 20 grader. Låste in mitt bagage i ett förvaringsskåp på flygplatsen och tog därefter en taxi in till centrum, kostnaden blev 40 AUD för denna resa.

Brisbane är en stad med ungefär lika många invånare som Stockholm och har en stor areal. Centrum utgörs av en klump skyskrapor för att omringas av Town houses och enkelriktade bilvägar. Sammansättningen av vackra parker och skyskrapor för tankarna till New York eller Singapore om än i mindre skala. Prisnivån är som hemma, ibland billigare och ibland dyrare. Här får jag några timmar att vänta på min fortsatta resa till Fiji och behöver inte känna mig rastlös, här finns mycket att se i staden under tiden jag är här.

Överallt i Brisbane längs floden ligger små marknader. Det är ett trevligt nöje att flanera runt bland detta myller. Ett fint ställe är Riverside Centre. Ytterligare
en sysselsättning i Brisbane kan vara att gå omkring på de mysiga promenad- stråken längs vattnet.

Den som vill se staden på ett bra sätt väljer att åka en "river cruise" (flodkryssning). En båttur ger en överblick av stadens centrum och de omgivande förorterna. Det är en avkopplande kryssning längs Brisbane-floden genom staden. Turen startade klockan 13:00 och slutade 14:30. Båten stannar vid ett flertal platser där de tar upp passagerare, passar nu på att äta lunch vid en restaurang som ligger längs floden.

Efter en rundtur i centrum hittar jag St Stepen´s Cathedral som är en oas i hjärtat av Brisbane. Jag går in och tar del av en vacker byggnad där man låter sig bli inspirerad och där jag tillbringar lite tid. Insidan är lika magnifika som utsidan, med en lugn atmosfär och vackra dekorationer. En riktig höjdpunkt att se om man reser till Brisbane.

Värt ett besök är också utsiktsplatsen vid Mount Coot-tha, här fanns möjlighet att krama koalor vid Lone Pine Koala Sanctuary men även se andra djur som är unika för Australien som kängurur, wallabies och wombats. Tyvärr går tiden så fort att jag inte han med att besöka platsen vid det här tillfället, fick tipset av turistbyrån som jag besökte.

Visste inte att Brisbane också har ett annat namn i folkmun, Bris Vegas. Namnet kommer sig av alla casinon och nattlivet.

”Bula” & välkommen till Fiji!

Nästa flygning tog mig från Brisbane ut till Söderhavet och ögruppen Fiji med huvudön Vita Levu, en trevlig och avslappnad flygning med trevligt sällskap, precis som det ska vara när man ska ut till Söderhavet.

Fiji lockar besökare med såväl tropiska stränder med korallrev som skogsklädda berg med mäktiga vattenfall. Turistnäringen är den viktigaste källan till utländsk valuta, landet hade över en halv miljon besökare 2006. Har tyvärr inte någon siffra hur det ser ut med besökare idag.

För de flesta nordbor är Fiji synonymt med exotiska stränder, blått hav och ett avslappnat liv i skuggan av palmerna. Dom som besöker landet blir inte besvikna för verkligheten är inte långt ifrån drömmen om Söderhavet. Fiji har mycket mer att bjuda på!

Detta örike består av 300 vackra öar, spridda över ett enormt havsområde. Endast hundra av öarna är bebodda och några syns endast vid lågvatten. Här finns stora, bergiga öar – men också många mindre vulkan- och korallöar. Fiji har en rik historia, präglad av olika kulturer.

Här kan man se Beqafolket utföra sina mystiska ritualer medan de går på glödande kol eller vara med på kvällsunderhållningen ”meke” där trummor kallar till fest med traditionella sånger och spjut-dans. Fijis varierade natur gör att ögruppen har mycket att erbjuda. Här finner jag stillahavsmiljön med långa, vita stränder, kokospalmer, kristallklart vatten och rev och laguner fyllda med fiskar och koraller i alla regnbågens färger. Här finns också höga berg täckta av urgammal regnskog vilket jag tyvärr inte får tid att besöka på den här resan.

Det är till staden Nadi jag anländer tidigt på morgonen onsdagen den 1 maj.

Jag hade i 12 år väntat på att få återvända till Fiji som gjorde ett stort intryck under mitt första besök och spänningen och förväntan var förstås enorm inför det stundande besöket. Terminalbyggnaden visade sig vara relativt ny och var både större och modernare än den tidigare ganska primitiva byggnaden som dock hade den exotiska egenskap att den större delen av transithallen låg utomhus, som en innergård med träbänkar med en tjock häck som avskilde området från plattan.

Efter en snabb passkontroll mötts jag av tre stycken äldre män som spelar och sjunger i ankomsthallen, de sitter där inför alla ankomster oavsett tid på dygnet. Med tanke på att flygtrafiken till Fiji kraftigt ökat senaste åren i kombination med att de knappast blivit yngre förstår jag inte hur de orkar, många flyg landar dessutom sent på kvällen eller till och med under natten. Men de sitter där plikttroget varje gång och det är ett fantastiskt trevligt sätt att få påbörja sin semester.

Hittar en taxi som tar mig till Tokatoka Resort Hotel, resan tar knappt 5 minuter till hotellet. Konstaterar att Tokatoka som ligger mittemot flygplatsen terminalen är ett bra ställe att ta in på om man har en sen ankomst eller tidig avresa. Den huvudsakliga landningsbanan är långt borta och inga flygplan flyger över, så det är inte bullrigt. Rummet var okey och poolområdet var avkopplande. För dem som inte vill sola ligger poolområdet i skugga, där det också finns en stor vattenrutschbana för barn.

Hinner med att göra en rundtur i Nadi efter jag vaknat upp från en underbar sömn, var trött efter allt resande dagarna innan jag kom till Fiji. Nadi är inte särskilt inspirerande, trots att det är den näst största bosättningen på Fiji efter huvudstaden Suva. Huvudgatan är en enda stor affärsgata med flertalet av butiker framförallt souvenir shop och klädbutiker. Här provade jag också på att besöka ett internet café för att kontrollera min e-post som kommit under tiden jag varit från Sverige.

Väl värt ett besök var det hinduiska templet Sri Siva Subramaniya Swami. En vackert dekorerad byggnad med mycket ljusa färger. Jag besökte templet mot en liten avgift på cirka tre Fiji dollar (vilket inkluderade "rätt" att även ta bilder inom grunderna). Blev ombedda att ta bort mina skor innan templet, förklaringen är ett tecken på respekt. Invigningsceremonin till detta nya tempel hölls den 15 juli 1994. Det ursprungliga templet hade funnits under en lång tid på den här platsen.

Jag avslutar min vistelse på Fiji med att checka ut strax efter midnatt, får skjuts genom hotellet försorg till flygplatsen där jag blir sittande och väntar på att göra den avslutande resan till Tarawa. Så småningom började sömnbehovet göra sig påmint och jag lägger mig på några stolar i avgångshallen och vilar innan det blir dags för ställa sig i kö för att igen checka in och hoppas på en bra sittplats till Tarawa.

Det var mycket folk vid gaten, många förväntansfulla resenärer, så det var tydligt att flygplanet skulle bli nästan helt fullt.

Tarawa – bara en prick på kartan.

För mig gäller att passa på att besöka Kiribati, ögruppen som håller på att slukas upp av Stilla havet, precis som sagans Atlantis. Havet håller på att ta över och havsytan kring Kiribati har redan stigit med mellan 10 och 20 cm. Invånarna på Kiribati kämpar för att världen ska uppmärksamma deras problem, men väldigt lite händer, om 50 år spås öarna inte längre vara möjliga att bo på. Experterna tror att Kiribati kommer bli det första landet som försvinner helt från jordens yta på grund av växthuseffekten vilket gör situationen besvärligt för de som lever här nere.

Havet har blivit invånarnas största fiende. Det salta vattnet väller in och förstör grödor och dricksvatten. Stränderna eroderas och till sist dränks öarna helt, risken är stor att vid nästa millennieskifte finns knappast de idylliska korallöarna kvar. Det är allvarligt, de närmaste hundra åren kommer havsnivån att stiga mellan 15 och 95 cm.

Tarawa-atollen har upplevt ett par svåra översvämningar under 2000-talet, orsakade av ovanligt högt tidvatten och kraftiga stormvindar. Den materiella förödelsen var stor, men sådana händelser är inga bevis för stigande havsnivåer. Att skadorna blivit så stora beror på att man fyllt ut stora områden bakom skyddsvallarna som inte klarat stormarna och lett till markerosion vid bland annat flygplatsen och ett sjukhus. Och i stället för broar över lagunerna har man anlagt vägbankar, som stoppar det fria vattenflödet och därmed bidrar till erosionen.

De flesta atollerna i Kiribati når bara några fåtal meter över havet. Undantaget är ön Banaba som når hela 81 meter. Liksom Tuvalu har man börjat förbereda sig på den dagen havsnivån stiger så pass mycket att ingen längre kan bo kvar på öarna. Förfrågningar är ställda till Australien och Nya Zeeland om att ta emot kiribatier som flyktingar. Förhandlingar pågår även med Fijis regering om att köpa ett område där för att på sikt kunna flytta Kiribatis befolkning.

Det är så ofantligt mycket att se så jag får prioritera efter bästa förmåga. Föreställ dig detta, en liten tropisk ö i södra Stilla havet där solen alltid skiner, lagunen är blå, vågorna är perfekta för surfing, stränderna är kritvita och lokalbefolkningen är vänliga. Låter som paradiset, eller hur?

Men jag kan också se följande scenario att solen är obeveklig het vilket leder till torka och vattenbrist, lagunen kantas av skräp, de perfekta vågorna för dig till vassa stenar och den vänliga lokalbefolkningen uträttar sina behov överallt offentligt. Låter det fortfarande som ett paradis?

Vill man inte träffa turister är det detta land man skall resa till. Tyvärr är huvudön Tarawa överbefolkad då folk från de övriga 21 bebodda öarna flyttar dit. Den ringa markarealen kan inte försörja så många och t.ex. nedskräpning är därför ett stort problem. (Var skall man göra av skräpet)? Trots problemen är det spännande att komma hit, intressanta människor och vackra vyer.

Kiribatierna försöker ivrigt hitta nya sätt att dra till sig turister. De lockar japaner att besöka slagfält från andra världskriget, och på atollen Kiritimati, där fåglar häckar, bedrivs ekoturism. Till Kiritimati kommer också en del sportfiskare från Hawaii – och där finns landets största turistanläggning, ett luftkonditionerat hotell med 24 rum.

Atollen är mest känd för slaget om Tarawa som utspelade sig här under andra världskriget. Området var efter andra världskriget fram till 1971 även huvudstad för den brittiska kolonin Gilbert och Elliceöarna, en del i det Brittiska Västra Stillahavsterritoriet. Kan även påminna mig om att Storbritannien utförde tre atmosfäriska kärnvapenprov i närheten av atollen Kiritimati 1957.

Då jag har ett stort intresse av att ta del av historiska händelser från andra världskriget i den här delen av världen så kommer jag att inhämta mycket information från stridsskådeplatserna på Tarawa. Har tidigare besökt Guadalcanal, flertal platser på Filippinerna, Guam, Okinawa, Singapore, Malaysia, Thailand och Hawaii. Dessa ställen har gjort mig mer nyfiken på framför allt hur amerikanska soldater kom att långt från USA, utkämpa blodiga och hårda strider både till lands, till sjöss och i luften vid Stilla havet där man till slut tillintetgjorde Japan.

Att utgången blev till amerikansk fördel berodde på bättre underhåll. De oerhörda avstånden blev nämligen försörjningslinjerna avgörande. Segern tillföll den av motståndarna som var bäst i stånd att föra fram trupper, vapen, ammunition och livsmedel till fronten.

Då varken fartyg eller flygplan kunde operera utan fasta baser på land, blev stillahavskriget till slut en kamp om enstaka utbyggda stödjepunkter mer än försök till massiv erövring av motpartens område. Amerikanarnas tekniska och materiella överlägsenhet gav dem fördelar i denna kamp.

”Operation Galvanic” Slaget om Tarawa 20-24 november 1943.
(En liten resumé beträffande striderna)

Atollen Tarawa blev platsen för några av de hårdaste och blodigaste striderna i Oceaniens historia som utkämpades mellan Japan och USA i Stilla havet under andra världskriget. Truppinsatsen från USA var drygt 6 000 soldater som sattes in mot Betio av dessa skadades 2296 och 1677 dödades. De japanska truppinsatserna var närmare 4836 soldater där 4731 japanska miste livet. Endast 1 officer och 16 japanska soldater togs till fånga, därutöver överlevde 129 koreanska arbetare av de 1200 som tvingats delta i försvaret av ön.(Olika siffror beroende vilken litteratur man läser)

Under kriget i Stilla havet kämpade japanska soldater med fanatiskt dödsförakt. Gamla hedersbegrepp och lång indoktrinering hade skapat en generation, som var redo att satsa allt. Om kejsaren och riket krävde deras liv måste de offra det med glädje.

Japanerna hade ockuperat Tarawa för att anlägga en startbana. Därifrån tänkte de angripa fartygstrafiken mellan USA och Australien. Basen var en nagel i ögat på amerikanerna som också ville ha atollen som språngbräda för att angripa Marshallöarna. Ett blott 3,5 km lång och 0,5 km bred ö i Stilla havet blev alltså ett viktigt strategiskt mål i kriget.

Betio, den väldiga fästningen och japanska försvaret på ön hade en naturlig första försvarslinje mot eventuella örlogsfartyg där revet som sträckte sig 800 till 1000 meter fångade upp fartyg som närmade sig land. Den andra försvarslinjen var en barrikad av befästningsarbeten. 1,5 meter höga kokospalmstammar som bundits ihop med kokostrådar, minor, taggtråd, sand, cement, korall och betong, dessa fortifikatoriska byggnader fanns längs stranden på halvön.

Den tredje försvarslinjen bestod av den japanska eldkraften. Här fanns 14 stycken kustartilleripjäser inklusive några 8-tums kanoner köpt från britterna före kriget, dessa var belägna runt ön och placerats i betongbunkrar. Vidare fanns det 40 artilleripjäser utspridda runt ön. Flygfältet låg på den högsta punkten på ön och skyttevärn var grävda med skydd från luften. De närmare 5000 japanska soldaterna var redo att med kulsprutor, granatkastare och tungt artilleri kämpa och försvara ön.

Konteramiral Keiji Shibazaki som förde befälet på Tarawa hade skrutit om att "det skulle ta miljoner män hundra år" att erövra Tarawa. Han gav order om att försvara atollen Tarawa med de viktiga anläggningarna till sista man viktiga och att fienden skulle stoppas vid stranden. Tarawa var så starkt befäst och utrustad med så mycket tungt artilleri att de japanska strategerna betraktade basen praktiskt taget som ointagligt.

Marinkårssoldaterna på väg mot stranden hade utlovats en lätt seger över Tarawas försvarare.

Första dagen, 20 november, påbörjade amerikanarna sin invasion med 17 hangarfartyg, 12 slagskepp, 8 tunga kryssare, 4 lätta kryssare, 66 jagare och 36 transportfordon. 35 000 soldater sattes in. Sammanlagt deltog 125 landsättningsfartyg (Higgins, Amtrak) i angreppet var av 72 stycken förstördes i striden om Betio. Marinen bombade ön i ungefär en och en halv timme innan de slutade bara för att flygbombarna skulle få göra sitt. Eftersom ön bara var några hundra meter bred på de flesta ställen så omvandlades den till ett brinnande inferno.

Många landsättningsbåtar (Higgins) grundstötte på korallreven och marinkårssoldaterna måste ta sig hundratals meter genom vattnet utsatta för en mördande eld innan de nådde stranden. Amerikanarna förväntade sig inte mer än 2000 dåligt tränade och illa utrustade försvarare. Missbedömningen av fiendens styrka (Marininfanteri) vållade stora förluster på de amerikanska styrkorna.

Japans offensiv i Stilla havet har stoppat upp, och USA är nu redo att slå tillbaka.På morgonen lördagen den 20 november 1943stävar landstigningsfarkoster in mot Tarawas stränder. Det var 2:a marinkåren som hade fått uppgiften att som första moderna amfibieattack slå den fiende som höll den väl försvarade brohuvudet Betio.

Marinkårssoldaterna skulle bana väg för en stor offensiv genom Stilla havet mot Japan. Men den utlovade, enkla segern byts mot en 76 timmar lång mardröm i kanon- och kulspruteeld. En förmodat lätt invasion urartar till en mardröm för amerikanerna när de försöker inta den strategiskt viktiga atollen Tarawa i Stilla havet.

På Tarawa väntade en mardröm – nästan allting gick snett från första början. Enheterna i den första anfallsvågen led till och med större förluster än spjutspetsen på blodiga Omaha Beach i Normandiet under D-dagen på sommaren 1944.

Den som planerat operationen hade delat in den norra stranden i tre anfallszoner, Röd 1, Röd 2, och Röd 3. Styrkan med kurs Röd 1 var tvungna att ta sig in i en vik för att nå sitt mål, och här hamnade de amerikanska amfibiefordonen under japansk beskjutning från tre håll. Japanska 13 mm projektiler gick rakt igenom de tunna metallsidorna så vettskrämda marinkårssoldater försökte ta skydd på golvet i dessa landsättningsfordon. Inne på stranden kämpar små grupper av soldater i tre dygn om varenda bunker, tills hela den japanska styrkan är utplånad.

Angreppet på Tarawa var inledningen på USA:s stora motoffensiv i Fjärran Östern. Japanernas framryckning bromsades på sommaren 1942 och amerikanerna var då redo att tvinga dem att retirera. Under ledning av amiral Chester Nimitz skulle centrala Stilla havet erövras ö för ö tills Japan var inom räckhåll.

Segern öppnade porten mot Japan, men det höga priset för en liten okänd atoll väckte bestörtning i USA. Senare följde fler dyrköpta segrar, men med att styrkorna stabiliserat sig på Tarawa formades den fortsatta strategin för amerikanerna. Starkt befästa öar i Stilla havet ignorerades fortsättningsvis om det inte var absolut nödvändiga som baser. Stillahavsflottans chef konstaterade att landstigningen på Betio var nödvändig.

Tarawa kom att i viss mån bli ökänt i det amerikanska allmänna medvetandet som symbol för den kostsamheten det blev vid dessa amfibielandningar. Foton publicerade i pressen av lik som flöt i havet förstärkte intrycket av vad som kallades ”Tarawas blodiga stränder”.

”Erövringen av Tarawa slog in huvuddörren till japanernas försvar i centrala Stilla havet”, hävdade amiralen Nimitz och den åsikten höll han fast vid under återstoden av sin karriär.

http://www.youtube.com/watch?v=S5UW6Q6ObZc

Mary’s Motel inte ett motell i ordets rätta bemärkelse.

Har sedan tidigare försökt finna ett bra boende på Tarawa och hade nu hittat detta ställe på nätet när jag letade boende. Det är inte en plats för människor som skall bo under längre tid utan endast någon eller några veckor. Men som ett litet hotell i centrum av regeringen och en stor del av kommersiell verksamhet i Kiribati, ligger det ganska bra till. Dessutom finns restaurangen Bloody Mary i anslutning vilket gör det smidigt att inta sina måltider. Vill påpeka att de rätter jag åt här var inte det bästa och inte heller de billigaste under min vistelse på Tarawa.

Jag hade anmält till Mary´s motell om min ankomst vid bokningen och blir också upphämtad av personal från motellet. Den kvinnliga bilföraren som hämtade upp mig hade en luftkonditionerad bil vilket var skönt, Tarawa är extremt varm hela dagarna, så att komma in i bilen kändes behagligt.

Tyvärr kom jag att sakna mitt bagage vilket gjorde att väntan blev lång innan jag och min sydkoreanske vän Mr. Park som också saknade sitt bagage kunde besviket åka till motellet, en resa på ungefär en timma. Passade på att göra en polisanmälan om mitt förlorade bagage till polisen i Bairiki, de uppmanade mig att vänta till kommande måndag då nästa flight med Air Pacific skulle anlända och förhoppningsvis ha med sig bagaget.

Mary´s motell har en gammal uppsättning av rum som är billigare och ett nytt block som kommer upp till en rimlig standard. Man kommer inte upp i normer för internationell klass men det finns en stor bekväm säng, kylskåp, vattenkokare för kaffe och te, en anständig garderob och massor av riktigt varmt (kanske för varmt) vatten. Men hoppas inte på att TV som finns på rummet fungerar, man saknar antennuttag så en liten besvikelse blev det för mig. De nya rummen är luftkonditionerade, oftast med mycket tyst enheter split typ som fungerar bra. Internet anslutning varierar men dyr, bättre att gå 10 minuter till TSKL (Telecom) och använda deras mycket bra Internet café som både är billigare och snabbare.

Nippon Causeway går endast 50 meter från motellet och gör att det kan vara lite bullrigt om tidiga morgnar och kvällar, detta oljud blandas upp med dans och bingospelande som också utgör en påfrestning om man är trött och vill sova.

Marias Motell ligger i Bairiki, i hjärtat av Tarawa - där man hittar många butiker, marknadens, kaféer Internet och den viktigaste idrottsplatsen. Även det är där jag hittar Kiribati State House och presidentens kansli, den australiensiska High Commission, den AusAID Office, Nya Zeeland kickkommissionen och taiwanesiska ambassaden. Många av Kiribatis departement är också i Bairiki - inklusive Institutionen för invandring och Public Service Office.

Söderhavet som man säger är inte exploaterat av turismen.

Så Tarawa är ytterst intressant, både historiskt, kulturellt och naturmässigt att se, stränderna med korallrev är fortfarande fullt med reliker från slaget om Tarawa. Kokospalmerna lutar sig in över vraken som ligger som rostiga ärr runt om Tarawa - en av de 33 ringformade korallöarna som utgör Kiribati. Atollen (del av Gilbert Islands kedjan) är i grunden består av en hel del mycket smala öar som omger en lagun i en triangulär form.

Kiribati är en spännande plats att komma till och väldigt annorlunda andra nationer jag besökt i regionen. Har lärt mig att livet på en atoll är hårt för dem som bor här; lite mark att odla, nästan inget regn, vattentillgången är därför dålig. Klimatet har inga egentliga årstider och temperaturen ligger ständigt runt 30 grader. Eftersom Tarawa är så nära ekvatorn, är skugga lika konstigt här som snö.

Här är gott om fisk men ont om grönsaker och frukt. Södra Tarawa är kraftigt överbefolkat och det finns mycket nedskräpning, speciellt i den västligaste delen, Betio (uttalas Besso). De flesta människor bor mycket enkelt i tradionella hyddor utan att kunna ha något större privatliv, men det finns också mer moderna hus. Många hus är byggda av plywoodskivor och korrugerad plåt. På många ställen ser man också jättestora gemensamhetshyddor där bymöten sker, en s.k. maneaba en viktig del av kulturen. Människorna i landet var en positiv överraskning. Jag upplevde lokalbefolkningen som genomgående väldigt trevlig. Trots stor fattigdom så såg jag väldigt lite tiggeri.

Södra Tarawa trafikeras av en mängd minibussar som går varannan minut, det är bara att kliva på och låta konduktören placera en. Chauffören vräker oftast ut en kraftig blandning av reggae, disco, lokal musik eller country från sina egna CD-skivor. Ofta är körstilen inspirerad av musikstilen och ibland går det rysligt fort. Det kan bli ganska trångt men alla i bussen hjälps åt för att det ska fungera. För min del blev det att hyra en bil och på så sätt göra det enklare att ta sig fram längs Tarawa och se på det jag själv var intresserad av. Att åka över till Betio kostade 20 cent som man betalade vid en checkpoint längs Nippon Causeway.

Vad som var uppenbart från det ögonblick jag körde från hotellet var fattigdom, eller vad vi västerlänningar uppfattar vara fattigdom. Jag såg skräp nästan överallt vid vägkanten, resterna av bilar är det där ägarna bara lämnade dem för att låta väder och vind bryta ner dem, trots det värdesätter de vad de har. På min resa mot Norra Tarawa blir mitt första stopp den nya regeringsbyggnaden som finansierats av Taiwan. Framför byggnaden finns en sorts kvadrat liknande en karta där samtliga 33 atollerna fanns med.

Jag kom vid ett senare tillfälle att passa på att ta mig in i byggnaden och fotografera inne i den stora salen där regeringen och riksdagen har sina möten. I vilket land kan man bara gå runt regeringsbyggnaden och in genom en öppen dörr? Svaret är Kiribati, en vakt visade mig först postrummet där de olika delegaterna hade sina postfack och därefter besök där jag fick fotografera talmannens plats i parlamentet.

Norra Tarawa är helt annorlunda, orört och oförstört. Det är nog tur det för naturen klarar inte av mer här. Trivdes bra på den här delen av Tarawa så jag kom att besöka den här delen vid ett flertal tillfällen under min vistelse på atollen. Här var det mycket tyst, inte så många människor som bor här och inga turister så långt ögat kunde se. Det fanns inte heller några affärer att kunna handla vid, men faktiskt en restaurang som tillagade riktigt god mat.

Att sitta på en restaurang precis vid havet med en drink i handen och höra vågornas brus blandas med samoansk sång, efter att ätit nyfångad fisk eller skaldjur, samtidigt som stearinljusen sakta brinner ner gör mig lycklig. Jag har hittat mitt paradis, kanske är det ditt också?

Man bländas av den enorma lagunen, cirka 2x3 mil stor och man fascineras av vyerna på alla vackra stränder, det är precis som den romantiska bilden av Söderhavet. Människorna är väldigt vänliga men mer tillbakadragna, tror de tycker det är konstigt att jag kommit hit utan att vara volontär eller missionär.

Här finns bungalower byggda på pålar ute i vattnet där man kan sätta sig ner och bara koppla av. Öarna i Söderhavet är lika varandra men ändå så olika, alla har sin charm. Här får man verkligen en varierad upplevelse utöver det vanliga. Den som vill uppleva mer av det genuina Kiribati ska planera några dagar på Tarawa, den stora ön. Här fick jag känslan av att tiden har stannat. Även om det finns gott om boenden på öarna möter man få turister och bara att få vara här känns som ett privilegium.

Längs vägen runt ön ser man lösa grisar som bökar i jorden och små plantager där det odlas frukter som senare säljs på den lokala marknaden. Byarna är små och fridfulla. Längs kusten fiskar byborna i samma vatten som tidigare generationer. Redskapen är enkla och kanoterna allt som oftast uthuggna ur en enda trädstam.

På den här delen av Tarawa pratas inte engelska i den utsträckningen man är van att möta, men allt löser sig på något sätt.  Barnen är nyfikna och glada och finns överallt. Alla leksaker de tycker sig behöva tillverkar de själv av naturens material eller saker som andra slängt. Deras uppfinningsrikedom är imponerande.

Molly´s Tours, En fältövning i skuggan av händelserna på Tarawa 1943.

Naturligtvis ville jag utforska atollen, men bristen på guider (eller ens turism), kombinerat med hettan gjorde det omöjligt för mig att göra en hel del själva. Så för att få ut så mycket som möjligt av händelserna under 2:a världskriget i den här delen av världen är viktigt för att studera litteratur, filmer och om möjligt kontakt med någon som upplevt kriget.

Jag kontaktade Molly Brown om möjligheten att få hennes hjälp för att komma att se hur ”Operation Galvanic” kom att genomföras. Molly lovade att hämta upp mig nästkommande dag för att ta mig runt och uppleva de blodiga stränderna på Tarawa.

Av någon anledning jag inte fick klart för mig så mötte Mollys dotter Catarina mig på Mary´s motell. Det blev dottern i stället som nu skulle guida mig igenom i huvudsak Betio och ge mig bakgrund och visa på de historiska platserna på atollen.

Vi kom att starta med att titta på en film som visade på hur striderna planerades och också genomfördes innan det blev dags att ge oss ut i naturen och se Red beach 1, 2, och 3, de stora kustartilleripjäserna Vickers 8” som redan 1905 fanns med vid Rysk Japanska kriget, många av de japanska bunkrarna som byggdes upp 1943, amtracs och en amerikansk Sherman stridsvagn kallad Cecilia efter stridsvagnsförarens dotter på den bekämpade stridsvagnen. Även olika monument som fanns resta på Betio besöktes. Vid Red beach 2 finns en sjömansskola med gott internationellt rykte, här stannade vi till och jag talade lite grann med vakten som var villig att släppa in mig och titta på skolan.

Catarina var ordentligt kunnig om händelserna vilket för mig var intressant att ta del av. Touren avslutades i familjen Browns gamla villa på Betio där jag fick se olika föremål från kriget. Bl.a. en japansk larmapparat, amerikansk skyddsmask, tomhylsor och ett par tomma Coca-cola flaskor.

Betio är åsynen av en av de blodigaste striderna på Stilla teatern under andra världskriget. I november 1943 amerikanerna invaderade ön för att återerövra den från försvarande japanska. Efter hårda strider (endast 17 japanska försvarare överlevde) amerikanerna tog ön i vad som var från och med då känd som slaget vid Tarawa.

Fortfarande vittnar från dessa tider är resterna av japanska försvar bunkrar och flera rostande stora kanonerna kaliber. Så för mig blev det en fältövning jag aldrig kommer att glömma.

Med hjärtat i Söderhavet

Livet i Söderhavet är rofyllt och lugnt, kanske för lugnt för en del, men på de flesta platser kan man, om man vill, sysselsätta sig med diverse aktiviteter på land och i havet. Här finns ingen stress och förutom ett behagligt väder året om finns här ett överflöd av blommor och tropiska frukter. Det som gör vistelsen i Söderhavet så speciellt är dock den leende och gästvänliga befolkningen. De ser dig inte som en turist utan som en besökare.

Folket med dess olika livsbetingelser och historia, och den stora variationen i öarnas natur är det som jag finner mest fascinerande med Söderhavet. Den som en gång fått Kiribatis varma sand i sina skor kommer för alltid ha sanden kvar, den går aldrig ur.

Den traditionella vardagen i Kiribati kretsar kring de resurser man har och lever på. De kan ta en kanot ut för att fånga fisk för den dagliga måltiden, skär toddy att dricka, skörd kokosnötter eller brödfrukt, eller vävning och göra hantverk från ett kokosnöt träd. Ön och omgivande hav ger allt från mat, husrum, kläder, möbler eller medicin. I stora delar av Kiribati, särskilt de yttre öarna, är denna traditionella livsstil vardag. Den styrs av den utökade familjen och öns råd. Även i de mer utvecklade södra Tarawa, kan man se män klättra på kokospalmer att skära toddy varje morgon och se traditionella danser och höra sånger på fester.

Det är svårt att dra en gräns mellan den moderna kulturen Kiribati och den traditionella som två hänger intimt sammanvävda. Kristendomen köptes till Kiribati på 1850-talet och har lätt antagits. Globalisering, utveckling och snabb befolkningstillväxt har starkt påverkat huvudstaden i södra Tarawa, men man kommer att hitta traditionella Kia-Kias bredvid tegelhus.

Bakom bussar, barer och restauranger finns det fortfarande traditionella värderingar, övertygelser och seder. Man kan hitta Kiribatis ungdom arbetar hårt på sport, med idrott tas på största allvar. Samtidigt är de snabba att bryta sig in till skratt. Ansträngningarna på det idrottsliga området kan följas av en traditionell stil möte där ungdomarna tränar traditionella tal, ledarskap och rituella seder, detta är en del i överensstämmelse med sin norm och även praxis för formella miljö de kommer snart möta som vuxna i Maneaba.

Däremot på de yttre öarna hittar man människor som lever traditionella liv på samma sätt som de har gjort i århundraden. Olika öarna har kulturella skillnader och seder - till exempel i Abaiang finns en holme som har en vana att göra den traditionella ön välkommen moturs, medan alla andra öar i Kiribati har en medurs traditionell välkomnande.

Själva sinnebilden av Söderhavet. Du vet den där bilden av paradiset med palmer som vaggas av tropiska vindar, milslånga bländvita stränder, våghalsiga surfare i de mäktiga vågorna och paraplyprydda drinkar serverade i urholkade kokosnötter. Allt är färgat av denna pytte lilla ögrupp – Tarawa.

Livet i lagunerna med det glittrande blå Stilla havet och de snövita stränderna är lyckligtvis mycket mindre dramatiskt idag, och de strax över 100 000 invånarna kan istället för mullret från bomber lyssna till sångfåglar, speciellt på ön med det förledande namnet Christmans Island, som har ett ovanligt rikt fågelliv.

Något som skulle komma att förändra min syn på resande för alltid. Resan till Tarawa har lämnat mig ett bestående intryck.

http://www.youtube.com/watch?v=QyUd5SpxR8I

Bra att veta- Lite om varje om Kiribati.

Transporter

En stor flotta eller privatägda bussar driver den mest effektiva och billiga sättet att med kollektivtrafik från flygplatsen till de viktigaste centrat för Södra Tarawa. Bara att vinka med handen om du går längs huvudvägen och du kan gå av var du vill. Om de signalerar med sin tuta betyder det att de är fulla. Oroa dig inte, ett annat fordon kommer om några minuter. Bussar verkar dagligen från Betio till Buota med start från 6:00 på morgonen till 21:00 på kvällen. Fartyg går från Betio på Tarawa till alla de yttre atollerna, de transporterar både passagerare och fordon. Kiribati Visitors Bureau kan hjälpa till att lämna tidtabeller som gäller för de båtar som opererar i området på Tarawa.

Bilismen / hyrbilar

Personer som hyra en bil skall vara minst 17 ​​år gammal. Man kör på vänster sida av vägen och hastighetsbegränsningen är 45 kilometer i timmen i städerna/byar men högst 65 kilometer på landsvägen. Små och medelstora storlekar av Toyota bilar finns att hyra, hör efter på ditt hotell. Du bör reservera minst två veckor i förväg för din bil genom Kiribati Visitors Bureau för att vara säker att på att kunna hyra ett fordon. På Kiritimati (Christmans Island) är det framför allt Pickup lastbilar med flak som finns att tillgå.

Elektriska apparater

Strömförsörjningen sker vid 240 volt 50 Hz. Elkontakter enligt Australiensisk typ är det som är tillgängligt på södra Tarawa. Rekommenderas att ordna en adapter för att se till att ström försörja mobiltelefoner mm.

Två typer av vattentäkter finns: Vatten från sötvatten och regnvatten tankar. Vattenledning leveranser är väl klorerade. Det är dock lämpligt att koka allt vatten innan man dricker detta.

Tvättservice

Vissa hotell erbjuder tvättservice. Dricks är inte vanligt i Kiribati.
Beträffande varor och tjänster tar hotellen ut en skatt på 10%.

Telekommunikationstjänster

Telekomtjänster Kiribati Limited (TSKL) erbjuder moderna telekommunikation faciliteter såsom Internationella samtal med direktuppringning, Fax och telex. Ett begränsat antal öar har tillgång till det publika nätet. Resten av öarna betjänas av HF Radio.

Postal/filatelitjänster

General Post Office ligger på Bairiki. Det finns grenar på Betio, Bikenibeu och de yttre öarna, inklusive Kiritimati.. Öppettider är från 9:00 till 15:00 från måndag till fredag​​.

Philatelic Bureau

Kiribati har en unik samling av frimärken som finns att köpa på Philatelic Bureau i Betio och på alla postkontor.

Bank och utländsk valuta

Den australiska dollarn är den lagliga valutan i Kiribati. Resecheckar och alla stora valutor accepteras av banken och kan också bytas ut mot valuta på vissa lokala hotell. Det finns ingen begränsning på hur mycket valuta man tar med sig till Kiribati. Resecheckar i australiska valutan, och australiska valuta i sedlar kan också importeras utan begränsningar. Kreditkort som Master Card och VISA-kort accepteras också. Bankkontor finns på Bairiki, Betio och Bikenibeu och Kiritimati. Öppettider är från 9:30 till 15:00 utom för Bikenibeu som öppnar 9:00 till 14:00.

Flygplats skatt

Man tar ut en flygplatsavgift på 20 AUS dollar när man lämnar Kiribati.
Flygplatsavgifter på de yttre öarna tillämpas men varierar.

Öppettider

Sedvanlig kontorstid är från 0800 till 1615 måndag till fredag​​, med en timmes lunch, mellan 12:00 till 13:00.

Skolferier

Termin 1 april-maj, Termin 2 augusti-september, och Termin 3 december-januari.

Press, radio och TV Radio

Radio Kiribati Broadcasting på MV 846, 9,825 MHz och FM98, reläer World News från Radio Australia, Radio Nya Zeeland och BBC på 7:00, 8:00, 9:00 och 13:00 respektive vardagliga följt av Local News Bulletin.

Radio Kiribati sänder inte kontinuerligt. Det är lämpligt att ta med bärbar radio, eftersom lokala hotell inte tillhandahåller radio i deras rum. Radio Kiribati, en division inom Broadcasting sänder dagligen under tre och en halv timme på morgonen och vid lunch och tre och en halv timme på kvällen på de lokala språken men även på engelska klockan 7:00, 8:00, 9:00, 13:00 samt 18:00 till 19:00.

Tidningen

Det finns ingen tidningskiosk, men begränsade kopior av utländska tidningar och tidskrifter finns tillgängliga. Marshall Island Journal, Stillahavsöarna månad tidning och Islands Business säljs i vissa butiker. Uekera, veckans nationella tidning som är 99 % i folkmun, säljs på gatan och i lokala butiker.

TV

Det finns ingen tv-station för närvarande i Kiribati.

Internet

Denna tjänst är tillgänglig på South Tarawa på de olika hotellen. TSKL är det billigaste och har den snabbaste uppkopplingen.

Religion

Det finns tre religioner i Kiribati nämligen kristendomen, Bahai tron och den muslimska. Kiribatis protestantiska kyrka och den romersk-katolska kyrkan är de två största religionerna av kristendomen. Andra kyrkor inkluderar Guds kyrka i norra Caroline och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och Sjunde dags Adventisterna.

Medicinsk Utrustning

Det finns ett välutrustat 120 säng sjukhus med ett antal privata rum i huvudstaden Tarawa. En ambulans Tjänsten fungerar från sjukhuset. Vid akuta nödsituationer ring 999 för brand, polis eller ambulans.

Shopping

Shopping på Tarawa är mycket begränsad. Det finns flera snabbköp typ butiker och kooperativa butiker med ett begränsat utbud av varor. Det finns många små lokala butiker, främst för lokala köpare. Det finns inget apotek och pressbyrå.

Mat och Restaurang

De lokala restaurangerna har en fast meny, med tonvikt på fisk och tropiska livsmedel och europeiska/kinesiska köket.

Det kiribatiska köket kännetecknas av mycket frukt och grönsaker av vilka många växer lokalt på Kiribati. Kiribati har en rik blandning av olika sorters mat som lokalbefolkningen uppskattar.

Kokosnötter, tari och sötpotatis är exempel på populära frukter och grönsaker på Kiribati. Man äter även gärna skaldjur.
Kiribati är en även en stor exportör av sjögräs.
Några av traktens lokala specialiteter är exempelvis tunt skivad frukt på grillspett. Palu Sami är en speciell rätt som bara finns på Kiribati som består av kokosnötskräm med skivad lök och curry. Detta bäddas sedan in i tarolöv som sedan tryckkokas i ugn tillsammans med sjögräs.

Palu Sami äts ofta tillsammans med grillat fläskkött eller curry. En annan populär maträtt är råa räkor i en blandning av matolja, vinäger och vitlök. Man brukar då använda bananblad för att smaksätta ytterligare. Olika såser är också populärt i Kiribati, det finns såser av många smaker och sås används till nästan alla maträtter.
En stapelvara i Kiribati är ris. Ris serveras till de flesta maträtter i Kiribati.

På grund av Kiribatis läge mitt ute i stilla havet så är det givetvis även vanligt med fisk och skaldjur, till exempel ål.

Kiribati består av mer än 33 olika atoller och varje atoll har sin egen matkultur även om det i det stora hela är ganska lika. Huvudstaden Bairiki är känd för sin marknad och säljer bland annat färsk fisk och färska kokosnötter.

Många personer i Kiribati tror på att mat är en gåva från Gud och att mat ska behandlas med respekt.

Flygbolag

Det mest bekväma sättet att ta sig till Kiribati är med flyg med linjetrafik nu tillgänglig två gånger i veckan (måndag och torsdag) från Nadi på Fiji, Majuro på Marshallöarna, Honolulu på Hawaii, Sydney, Brisbane och Nauru.

International

Air Marshall förbinder Kiribati Majuro, Marshallöarna och Air Nauru ansluter Tarawa till Brisbane, Melbourne, Pohnpei, Guam och Manila via Nauru och Nadi, Fiji direkt. Aloha flygbolag ger en regelbunden chartertrafik mellan Honolulu och Kiritimati.

Inrikes

Det nationella flygbolaget på Kiribati erbjuder Air Kiribati Trislander, Y12 och Casa flygplan anslutning flera gånger i veckan till de flesta av atollerna. Charterflyg kan ordnas. För fullständiga kontaktuppgifter Air Kiribati Tel: (686) 28088/28165, Fax: (686) 28.277.

Flygplats transport

Bussar, taxi samt uthyrning bil finns på flygplatsen under flygtimmarna.

Boende

Det finns fler turist hotell som rekommenderas av Visitors Bureau på Kiribati. Två ligger på södra Tarawa, en i Abaiang och två på Kiritimati. Det är viktigt att ha en säker bokning innan ankomst. Bokningar kan antingen ordnas genom Kiribati Visitors Bureau eller genom att kontakta hotellets direkt.

Rest House, yttre öarna

Det finns även enklare hus och hyddor att hyra på de flesta andra atollerna. Även om de inte kan vara av internationell standard, är det säkert intressant att uppleva livet på den yttre atollen utan moderna bekvämligheter. Detta boende är enkla och det är lämpligt att meddela sin ankomst dag i god tid. Detta kan ske på Tarawa genom Kiribati Visitors Bureau kontor på Betio. Taxa är ca $ 30,00 per natt.

Lagoon Club
Lagunen Club på Ambo ligger på den vackraste stranden på södra Tarawa, där simning är möjligt hela tiden, utom under det lägsta tidvattnet. En traditionell "Maneaba" ger skugga, medan drycker finns i baren. Det var en gång en formell kolonial klubb med en golfbana men är nu en lugn avslappnad plats att vila upp sig. Hit kan man ta några vänner och tillsammans använda de många fritidsaktiviteter som finns tillgängliga.

Camp Grounds
Det finns inga faciliteter för camping. Picknick platser är dock tillgängliga på off-liggande atollerna på Tarawa och de yttre atollerna. Besökare uppmanas att ta sitt skräp med sig när de lämnar, marken är privatägd på de yttre öarna.

Hälsa

Gula febern-vaccination intyg krävs från resenärer som kommer från infekterade områden. På Kiribati rekommenderas besökare att inte dricka okokt brunnsvatten. Hepatit är vanligt och det är klokt att vidta försiktighetsåtgärder om man vistas under en längre tid. Tungaru centralsjukhus i Nawerewere, på södra Tarawa, erbjuder sjukvård i en nödsituation. Kontakta telefon 28100. Ett apotek ligger på sjukhuset men besökare uppmanas att föra sin egen medicin. En tandläkare är tillgänglig på båda sjukhusen i Nawerewere och Betio. Mindre ”vårdcentraler” finns etablerade på de flesta av de yttre atollerna.

Invandring

Alla besökare till Kiribati måste ha ett giltigt pass och biljett för återresa samt bevis på tillräckliga medel för att försörja sig under vistelsen i landet. Visum krävs förutom för medborgare i Kiribati och av följande länder kommer för en vistelse max. 28 dagar: Antigua, Barbuda, Bahamas, Barbados, Botswana, Kanada, Cypern, Danmark, Fiji, Grenada, Guyana, Island, Indien, Jamaica, Kenya, Lesotho, Liechtenstein, Malaysia, Malta, Nya Zeeland, Norge, Samoa (västra), San Marina, Seychellerna, Sierra Leone, Singapore, Salomonöarna, Spanien, St Keitt-Nevis, Saint Lucia, Sverige, Schweiz, Tonga, Trinidad och Tobago, Tunisien, Tuvalu, Förenade kungariket (inte Nordirland), Uruguay, Vanuatu och Zimbabwe.

Innehavare av pass av följande Commonwealth territorier, kommer för en vistelse på högst 28 dagar: Bermuda, Brittiska, Jungfruöarna, Caymanöarna, Cooköarna, Falklandsöarna, Gibraltar, Hongkong, Moniserrat, Niue, turkar och Caicosöarna.

För en vistelse på högst 20 dagar innehavare av pass som utfärdats av myndigheterna i Amerikanska Samoa, Guam, territorier förtroende öarna i Stilla havet, medborgare i Ecuador (max. vistelse på 20 dagar),

Sydkorea (Syd) (max 30 dagar) Filippinerna (max 21 dagar).
De fortsätter sin fortsatta resa till ett tredje land, under förutsättning att hålla dokument och biljetter med bekräftade tur/ retur reservationer utomlands.

En avgift på AUD $ 40 för enstaka visum och AUD $ 70 för en multipel visum gäller för utfärdande av viseringen. På de förberedda paketresorna kan få sin visering från immigrationsmyndigheterna vid ankomsten. Besökare kan vid ankomst begära ett besökstillstånd som berättigar till en vistelse för högst fyra månader under en period av 12 månader, förutsatt att de har: 1:a visum (vid behov) 2. Biljetter för returresa eller fortsatt resa eller tillräckliga medel för att köpa dem 3. Tillräckliga medel för egen underhåll under vistelsen.

Tull Import

Fri import är följande: 1. 200 cigaretter eller 225 gram av tobak eller cigarrer. 2. En flaska av sprit och en flaska vin på högst en liter (endast för personer 21 år och äldre). Tullfri utan skall deklareras vid ankomst, en kikare, en kamera och 6 rullar oexponerad film, 1 bärbar radio, radiomottagare, 1 bärbar bandspelare, 1 bärbar skrivmaskin och rimlig mängd av sportutrustning.

Förbjudna Import

Skjutvapen, ammunition, sprängämnen och oanständiga publikationer är förbjudna import. Strikta karantän lagar styr import av växter eller delar av växter, t.ex. frukter, knölar, frön, sticklingar, växtprodukter, vegetabiliskt material av jord, lera eller jord, djur och / eller animaliska produkter.

Begränsade Export

Besökarna får inte ta ut ur landet mänskliga kvarlevor, artefakter av 30 år eller äldre, traditionella svärd kämpar, traditionella verktyg, dans ornament eller rustningar.