Burma i nytt ljus.

                
Mingalaba – som man säger i Burma när man vill säga hej eller god dag. Jag hör någon kalla Burma för de gyllene pagodernas land. Och visst, under resan genom Burma hör man talas om pagoder men mest om stupor, tempel och kloster. Men vad är vad? En annan fråga som man efter en resa genom Asien ställer sig, hur många tår, hårstrån och naglar hade egentligen Buddha?
Turismen till Burma har ökat. En bidragande faktor är att landets demokratirörelse inte längre uppmanar till bojkott. I vad som sägs vara ett av världens mest isolerade länder finns det mycket annat att upptäcka än munkar och rökelse. Mycket har hänt på kort tid i Burma, eller Myanmar som sedan 1989 är landets officiella namn. Efter mer än femtio års militärdiktatur och i det närmaste total isolering från omvärlden har en ny, formellt civil regering bildats och demokratikämpen och fredspristagaren Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD (National League for Democracy) har fått plats i parlamentet.
Regimen i Burma bytte namn på landet och på en rad städer 1989, från koloniala, brittiska förvrängningar till framför allt ursprungliga namn på burmesiska. Men Burma är ett land med många folkslag, språk och dialekter, och namnbytena har inte varit okontroversiella. Minoritetsfolken har i princip inget att säga till om i samhället och är ekonomiskt svårt eftersatta. Deras tillgång till utbildning och vård är mycket sämre än för burmanerna.
Oppositionen menar till exempel att regimen är illegitim och därför ska deras namnbyten inte erkännas.
FN å andra sidan skriver Myanmar, medan EU väljer Burma/Myanmar. I Sverige och flera andra länder, som Storbritannien, används oftast Burma.
Alla har goda argument varför de har valt det ena eller det andra.

Burma i nytt ljus!
Omvärldens nyvaknade intresse och nyfikenhet värmer människorna i Burma. Det är ett ömsesidigt utbyte, för den som reser till Burma möter ett land fullt av sällsamma sevärdheter och ett folk som äntligen vågar känna framtidstro. Jag tror att det är viktigt med kontakt och möjligheten att möta människor från olika kulturer och Burmas folk vill gärna ha kontakt med omvärlden. Burma är ett resmål i Asien som det inte är så vanligt att åka till och mycket är okänt för oss i väst. Burma har åter hamnat på turisternas radarskärm, och det känns som att komma till en annan värld. Man har nu infört vissa politiska lättnader, vilket har satt fart på resandeströmmen till landet.

I bästa fall kan den plötsliga tillströmningen av turister från när och fjärran innebära att positiva intryck utifrån stärker folket, samtidigt som pressen ökar på regimen att verkligen genomföra förändringar i demokratins tecken. Vikten av omvärldens engagemang blir en av de starkaste insikter jag tar med mig hem, och något vars betydelse jag av hela mitt hjärta hoppas få ge tillbaka.

Den här resan har gett mig möjlighet att se och uppleva ett fantastiskt land där turismen just håller på att sätta fart. Burma är ett av världens mest buddhistiska länder, med munkar, tempel och stupor (pagoder) överallt. Den jättelika och helt guldbetäckta Shwedagonpagoden i Rangoon, ger ett bestående intryck. På min resa i Burma kom jag att se och uppleva munkkloster och märkliga Buddhastatyer och dessutom besöka byar, jordbruk, fiske och ta del av lokalt hantverk.

Min resa 2012 besökte jag den "Gyllene triangeln" och med båt på Mekong River kom jag in en liten bit i Burma, tyvärr fanns ingen möjlighet att vid det tillfället se landet då båtturen endast tog mig runt en bit på floden. Nu hade jag planerat bättre och mina stora förväntningar på att se landet som varit så svårtillgängligt för oss turister sedan tidigare blev för mig verklighet.

Med Thai Airways flyger jag direkt till Bangkok.
Många svenskar reser utomlands för att komma bort från vardagen, varva ner och njuta av ett varmare klimat. Eftersom jag har några semesterdagar kvar av årets semester känner även jag att det kunde vara skönt att passa på och ta mig ner till värmen. Hösten börjar komma allt närmare, mörker och kylan blir påtaglig för oss nordbor. Jag kommer nu att njuta av ett par lata veckor i Thailand och i Burma, vilket blir skönt och som reskamrat till Bangkok åkte Ingemar Skarp med, han har tydligen fått smak på att komma ner till solen och värmen.

Med Thai Airways bekväma flyg lämnar vi nu Skandinavien för att ta oss till Bangkok. Thai Airways har nu bytt ut sin flygplansflotta till Sverige och det är nu Boeing 777-300 som trafikerar de båda länderna. En klar förbättring att sitta i sköna säten och också för den som vill engageras genom att på en egen skärm följa flygrutten, lyssna på musik eller se olika Tv program eller filmer på sin skärm. Även olika informationer från resmål i världen fanns att tillgå.

Tidigt på morgonen den 11 oktober landar jag på Suvarnabhumi-flygplatsen i Bangkok. Det blev drygt 10 timmar i luften efter att åkt i konstant mörker 11000 meter uppe i luften, men nu är jag äntligen framme.

Passkontrollen tar ofta lång tid, både då man reser in och ut i landet, men den här morgonen blev väntan att passera immigration inte speciellt lång. Det är mängder av resande som kommer till Bangkok som är ett nav för resande i Asien så man måste ha en förståelse för att det kan ta tid att komma igenom denna "stoppkloss". Det blir bättre när man kommit innanför kontrollen och informationstavlorna gör det enkelt att se på vilket band bagage skall komma på. I dag finns det fler ställen att sitta och vänta på sitt bagage så bagagehanteringen har blivit bättre.

Tar mig till mitt hotell Kriss Residence utanför flygplatsen med taxi där jag checkar in för en natt, skall ordna mitt VISA på den Burmesiska ambassaden. Har tagit reda på att ambassaden är öppen alla vardagar från 09:00 till 12:00 för att lämna in de handlingar som behövs. Att hämta ut passet görs på eftermiddagar mellan 15:30 till 16:30. Vill man få det avklarat under samma dag får man betala 1240 Thai Bath, det blev mitt alternativ eftersom jag ville komma iväg till Burma dagen efter min ankomst.

För att få hjälp med flygbiljett till Rangoon och vidare från Mandalay till Bangkok löste jag på Thai Airways kontor på flygplatsen, enkelt och smidigt istället för att ta kontakt med någon resebyrå inne i staden. Man möts av det thailändska folkets vänlighet, det är inte underligt att Thailand lyckats charma oss svenskar med dess gästvänlighet, goda mat och underbara väder.

Ett sargat paradis på väg att lyfta.
Resan inleds med flyg från Bangkok och därifrån flyger jag vidare västerut till Rangoon, Burmas största stad. När vi flyger in till den gamla huvudstaden Rangoon inser jag att vi är på väg mot något annorlunda. Landskapet nedanför verkar opåverkat av den snabba utveckling som präglar andra delar av Asien. Här syns bara gröna skogar, som efter 45 minuters flygning går över i ett bälte av gul sand och den turkosblå Indiska oceanen.

Jag landar i Rangoon (Yangon), som är en stad i förändring. Staden håller sakta på att moderniseras något man ser på de många skyskrapor som sticker upp över den gamla bebyggelsen. Rangoon har ca 5,5 miljoner invånare och bjuder på ett intressant folkliv med stora marknader och många gamla, vackra pagoder.

Efter att passerat pass och tullmyndigheten vilket för mig gick fort försöker jag att hitta en taxi som kan ta mig till mitt hotell. Blir hänvisad en taxi utanför terminalbyggnaden av en ung man med namn Chit vilket gör mig lite betänksam, med tanke på hans namn och ålder. Bestämmer mig för att med Chit som talar bra engelska och taxichauffören ta mig till Myanmar Life Hotel som ligger ganska nära flygplatsen för att checka in. Här var priset för mitt rum 220 US dollar vilket jag hade betalat i hela det paketet jag hade kommit överens om.

Från flygplatsen skramlar vita taxibilar med sönderrostade karosser i sicksack mellan filerna i stökig trafik och tunga avgaser. Trottoarerna är röd fläckade av betelspott, och folk tittar nyfiket efter de få turister som syns.

Det visar sig nu att Chit är i resebyråbranschen, han erbjuder sig att vara min guide i Rangoon och även ordna med övriga bokningar av inrikesflyg och hotell under min tid i landet. Tycker det verkar vara ett bra alternativ, nu behövde jag inte leta själv efter en resebyrå utan vi åker till den resebyrå Mr. Chit arbetar för. Bestämmer mig för hur jag vill lägga upp min resa i Burma efter råd från denne unge man. Får betala 1100 US dollar för "rubbet" vad det gäller hotell och inrikesflyget. Tycker inte priset är för dyrt då jag kontrollerat vad jag skulle få betala för en ungefär liknande resa.

Det blir dags för en guidning inne i de centrala delarna av staden, besök av marknader och olika butiker innan det blir dag för lunch på en av de mest populära uteserveringarna i staden. Här var det svårt att hitta ett ledigt bord men med lite väntan så kom jag att bli hänvisad ett bord. Runt omkring mig kunde man med alla sina sinnen ta del av atmosfären på denna plats. Min lunch blev den koreanska rätten bibimbap, kokt ris med olika grönsaker, ört och kryddväxter, ovan på detta ett stekt ägg, en rätt jag kom att tycka om från min tid i Korea. Till denna rätt tog jag in den lokala ölen Myanmar som smakade bra i den tropiska värmen.

Senare under dagen gör jag ett besök till Rangoons enorma gyllene pagod Shwedagon Paya. En ca 100 meter hög guld- och ädelstensglittrande stupa (buddhistisk kultbyggnad) som många rankar som Asiens allra mest magnifika buddhistiska tempel. Shwedagon räknas också som den heligaste pagoden för burmeserna. Den blänkande, klockformade pagoden är belagd med guld till ett värde av omkring 630 miljoner kronor, vidare pryds den gyllene kupolen av 4350 diamanter och ädelstenar, inklusive en diamant på 76 karat uppe i toppen.

Pagoden är buddisternas främsta helgedom i landet och lär hysa reliker av samtliga fyra Buddhas som hittills visat sig på jorden. Den står i centrum av det drygt 5 hektar stora tempelområdet och är allra vackrast i solnedgången.

Här hör jag pinglandet från klockorna, känner doften av rökelse och blomsteroffer. Man ser män och kvinnor i traditionella pasos och longi (saronger) i lysande färger, buddistmunkarna bär djupt saffransröda dräkter och man kan höra det lågmälda sorlet från sjungande och bedjande munkar vilket skapar en sensuell atmosfär. Här tog man en entré avgift på 3 US dollar för att se detta underverk som var väl värt priset.

Efter en dag i den tropiska hettan på Rangoons breda alléer uppskattar man desto mer att komma in till hotellets restaurang med luftkonditionering och även ett besök till vinbaren. Det har blivit dags att äta middag då hungern börjar göra sig påmind.

Den burmesiska maten liknar den thailändska, men med mer influenser av Indien och Kina och ofta av lite enklare slag än grannlandets. Ris är grunden i de flesta burmesiska rätter. Curry är vanligt, liksom chili- och vitlökssås. Är man i närheten av havet kan man avnjuta utsökta skaldjursrätter i olika former. Favoriten är ris med grillade kräftspett och chili- och vitlökssås. Dhoug or though är en mycket god och typisk burmesisk sallad, gjord på råa grönsaker som slungats i en dressing gjord på limejuice, lök, nötter och chili.

I Burma kostar en enkel lunch omkring 15-20 kr. Middag på finare restaurang i Rangoon kostar ca 70 kr. En stor öl kostar omkring 16 kr.

I skymningen hörs de små geckoödlornas revir rop, och himlen är starkt stjärnklar eftersom det råder jämförelsevis lite artificiell belysning. Plötsligt - det kan vara under ett restaurangbesök - så faller hela området i totalt mörker under något av de ständigt och regelbundet återkommande strömavbrotten. Men lika snabbt som mörkret lagt sig kontrar befolkningen med sina många bensin- och diesel-elverk, vars puttrande motorer sedan dominerar nattens ljudbild.

Som turist ser du inte mycket av förtrycket eller av militären. Armén håller en förvånansvärt låg profil i Rangoon, och mitt i allt vackert jag ser och upplever under resan, är det skrämmande lätt att glömma det faktum att vi är turister i en militärdiktatur.

Rangoons stadskärna bär en del monumentala byggnader från kolonialtiden, illa ansatta av regnperioder, torrperioder, cykloner, avgaser och bristande underhåll. Man kan ana att det har varit en rikare stad. Idag är det en fattig storstad, med fem och en halv miljoner invånare, i ett av världens fattigaste länder - och denna fattigdom är i första hand skapad av en grym militärregim som plundrar landet och förtrycker folket - en sorts fortsättning på britters och japaners förtryck under tidigare decennier. Den nuvarande regimen har mördat tusentals, de har systematiserat våldtäkter som ett sätt att utöva förtryck, och de låter folket svälta och dö i sjukdomar.

Vi tog oss nästkommande dag till krigskyrkogården i Taukkyan, det är gratis inträde dit och ett tips är att be taxichauffören vänta medan ni kollar er omkring. Resan tar ungefär 45 minuter. Det kan nämligen vara väldigt svårt att få en ledig taxi utanför området. För min del hade jag ordnat med min guide Chit och chauffören så det var utmärkt att åka och se olika intressanta platser under dagen. Gör även en liten avstickare och skåda de rosa elefanterna. Det sägs att de ska vara vita men jag tyckte de var mer åt det skära hållet. De är verkligen unika och vackra att titta på.

Kommer också att titta på en Buddha gjord i sten som verkligen var mäktig att få se, här får jag betala 300 kyats för att fotografera denna kolos. Vi far vidare till en restaurang där vi intar vår lunch inne i centrum av staden. Passar på att fråga min guide och även chauffören om man märker av några förändringar i landet efter den öppenhet som vi hört ska gälla sedan regimen utlovade ekonomiska och politiska reformer i syfte att bryta landets isolering. 2011 släpptes oväntat flera hundra politiska fångar och oppositionsledaren Aung San Suu Kyis blev fri från sin husarrest.

Jag får till svar att nu växer hoppet om möjliga förändringar i positiv riktning, så till den grad att min guide vågar skämta om förtrycket. Han frågade mig varför så många burmeser reser till Thailand för att gå till tandläkaren? utan att invänta mitt svar fortsätter han. "I Burma får man ju inte öppna munnen". Detta hade inte Chit vågat yttra tidigare men i dag är man inte påpassad på samma sätt som tidigare även om det finns en viss oro kvar bland befolkningen.

Efter vår lunch blir det dags att åka och se vart Aung San Suu Kyi har sin bostad inne i Rangoon. Mr. Chit förklarar för mig att hon numera i veckorna som oppositionsråd befinner sig i den nybyggda staden Naypyidaw. Juntan invigde den nya huvudstaden i mars 2006 och här håller nu Burmas administrativa indelning till. Men döm av min förvåning när vi stannar till utanför hennes hus som var försett med högt staket och en port så öppnar sig porten och det kommer ut en svart bil med tonade rutor, man blinkar till mig och jag får en skymt av Aung San Suu Kyi som sitter i baksätet på bilen. Mr. Chit tror inte sina ögon när han identifierar henne och säger till mig att det är ju lördag och i helgerna brukar hon vara i sitt hem.

Vi fortsätter vår tur till hennes barndomshem som ligger ganska nära hennes nuvarande bostad. När vi kommer fram till denna byggnad får jag lämna ifrån mig kameran eftersom det var förbjudet att fotografera inne i huset. Man får betala en symbolisk summa för att komma in och se hur familjen hade bott. På väggarna är det många porträtt på hennes far Aung San vilken var en av de ledande frihetskämparna mot den brittiska kolonialmakten i Östindien (nuvarande Burma). Han mördades av paramilitära styrkor sex månader före landets självständighet. Aung San betraktas som landsfader och grundare av det moderna Burma. Hela byggnaden är ett museum där man bland annat ser de tre barnsängarna som finns bevarade. I ett garage till uppfarten av huset finns även Aung San gamla bil förvarad. En gallerförsedd grind hindrar besökare att titta närmare på detta fordon.

Avslutar sedan dagen med att först besöka U Thants mausoleum. Denne man var FN:s tredje generalsekreterare, det var han som tog över efter Dag Hammarskiöld tragiska död 1961 i Kongo. Här hängde ett porträtt på U Thant och han vilade i en sten infattad kista som var dekorerade med blommor. Fortsatte sedan till Rangoon war cementery, den andra krigskyrkogården som låg vackert inbäddad i utkanten av staden. Åter till mitt hotell och betalar 66 000 kyats för två dagars sightseeing med transfer till hotellet och flygplats.

Jag har inte så lång tid till mitt förfogande så jag lägger inte ner mer tid i denna spännande stad, vill satsa på att se andra delar av Burma.

Med flyg till Heho och båttransporter på Inle lake.
Resan fortsätter med inrikesflyg till Heho och härifrån åker jag med taxi till Myaing Thauk som är en liten ort vid Inlesjön, skall vidare till mitt hotell Golden Island Cuttage som ligger inramad av de vackra Shanbergen. Runt i sjön finns ca 20 byar som ligger på pålar. Inle Lake ligger i delstaten Shan med en yta på 116 km2.

Klockan är strax efter 14:00 och taxin som jag åkt med stannar till vid en tullstation där jag får betala 10 US dollar för att fortsätta in till delstaten Shan.
Jag släpps av vid en resebyrå "Inle Boy" där jag får information om olika utflykter som man kan erbjuda mig samt ett förmånligt pris på återresan till Heho med taxi två dagar senare. Eftersom jag sedan tidigare bokat in mig på resorten Golden Island Cuttage var min förläggning klar så nu återstod en spännande resa på Inle lake.

Tar plats i denna märkliga typ av båt, en lång och smal farkost som ser mindre sjövärdig ut, där bak sitter min guide och båtsman och försöker starta upp motorn som till slut "hostar till" och startar upp till hans stora förtjusning. Vi färdas snabbt på floden, bakom mig sitter min båtförare och småler mot mig.

Den 116 km² stora färskvattensjön ligger på nästan 900 meters höjd, och är omgiven av lummiga gröna berg. På sjön både bor och arbetar ca 70 000 personer från Intha-folket. Alla hus står på pålar, och i de karakteristiska flytande trädgårdarna odlas allt från tomater till apelsiner. Fiske är också en viktig inkomstkälla, och de lokala fiskarna praktiserar ett mycket speciellt sätt att ro på, och det låter sig inte kopieras. De står upp i båtarna och ror med ena benet lindat runt åran. Det finns stora mängder tång och växter i sjön, och de kan vara svåra att se när man sitter ner. Så varför inte stå upp och få en full överblick?

Luften är lite kall och fuktig. Jag funderar på om jag kanske skulle tagit med mig en extra tröja för att hålla den råa kylan utanför.

Men så öppnar floden upp och vi beger oss ut på sjön. Tankar om kyla och extra tröjor löses upp sig och det blir tyst. Inte ens smattret från motorn på vår långsmala båt kan överrösta sjöns stillhet. En lätt dimma svävar strax över sjöns blanka spegel. Det går knappt skönja de gröna berg som omger sjön. Dimman hänger som en tunn silkesduk mellan mig och de rullande kullarna och branta höjderna. Allt jag ser är överlappande urtvättade blågrå konturer av berg. Jag är på sjön Inle i centrala Burma.

Plötsligt stannar båtföraren båten och pekar på en fiskare som precis håller på och lägger ner någon form av bur i vattnet. Han balanserar skickligt med den ena foten om åran och den andra foten på buren, med handen håller han en stake för att få bättre kontroll när han lägger i buren. Fiskaren tar sedan några paddel tag och kommer fram till vår farkost, han ber om några dollar och vill få mig att köpa några nyfångade fiskar han lyckas få upp ur sjön. Tackar för erbjudandet men avböjer detta.

Inlesjön är en av Burmas största turistattraktioner och fiskarna är givetvis inte omedvetna om hur fotogeniska de är med sina burar. Många poserar villigt och dricks från turister är nog ingen oviktig inkomst. Fortsätter till mitt hotell där jag tas emot av en mindre delegation som spelar på olika instrument och hälsar mig välkommen till Golden Island Cuttage.

Checkar in på hotellet och packar upp mina saker i den trevliga bungalowen som jag nu kommer att bo i under min tid här på Nam Pan. Bestämmer med min guide om kommande program för nästa dag och tar där efter en tur runt resorten och gör mig hemmastadd på området. Avslutar kvällen med en middag på restaurangen och ser den fantastiskt underbara solnedgången som knappast går att beskrivas utan måste upplevas i verkligheten för att förstås.

Efter en tidig frukost på hotellet blir det så dags för en heldagsutflykt på Inle lake. Det börjar med att vi tar oss in en bit på sjön och nu börjar något fantastiskt att få uppleva. Man firar nämligen "Full moon festival" under tre dagar i oktober och detta som en hyllning till munkarna.

En parad av båtar med besättningar på drygt 70 personer per båt kan jag räkna till och säkert fler än hundra olika ekipage på en enda rak linje. Det spelas och dansas traditionella danser på båtarna och alla tycks trivas i detta spektakel. Runt omkring dessa båtar är det ytterligare flera hundra långbåtar som följer evenemanget och några av dessa åker runt och erbjuder olika former av tilltugg och drycker.

På en given signal sätts paraden igång och slutmålet är en marknad där många av deltagarna stannar upp för att ta del av utbudet som finns att tillgå. Jag försöker att ta mig ur "min" långbåt för att nu under en halv timma gå runt och ta del av den speciella atmosfär som råder här. Som turist blir man väl mottagen av lokalbefolkningen som gärna vill visa upp vad de har att erbjuda.

Fortsätter sedan båtresan längs sjön där jag får höra mer om Inle lake av min guide. Han berättar att under den torra säsongen är sjöns genomsnittliga djup två meter. När regnperioden börjar ökar vattennivån med upp till en och en halv meter, i sjön finns nio arter fisk som inte finns någon annanstans i världen.

Vi kommer ut till ett hotell som är byggt på pålar i vattnet. Det blev en spännande utflykt för att se bebyggelsen och odlingarna på sjön, ett väveri, tillverkning av cherootcigariller, båtbygge och den intressanta byn Inthein.

Vid Inle Lake på vars vatten Inthafolket bor och odlar grönsaker på flytande trädgårdar som var fästade med bambustörar i botten så att dessa inte skulle kunna flyta bort, här kom jag även att på nära håll se de berömda "enbensroddarna". Dessa roddare är kända för sin unika teknik att ro åran med enbart ett ben samtidigt som man hanterar fiskenätet från sin kanotliknande båt. Tekniken utvecklades då man var tvungen att stå upp i båten för att kunna se och undvika vass och flytande växter i den grunda sjön.

Något som är intressant att besöka är marknaderna som hålls på olika platser kring sjön. Bland öns cirka 20 små byar, av vilka en del består av endast en liten samling ostadiga pålhus, är Ywama den mest kända. Anledningen är den flytande marknaden som äger rum här var femte dag. Den hårt arbetande inthafolket lastar då sina kanoter med bladgrönsaker, ris, meloner, blommor och de stora, smakfulla tomater som Inle blivit känt för. Här samlas de olika stammarna och byter varor. Bergsstammarna byter sitt ris mot Inhtafolkets fisk. Torr ved byts mot tomater.

Omkring klockan nio på morgonen har lokalbefolkningen avslutat sina inköp. Då dyker kanoter med nyfikna västerlänningar upp och uppmärksamheten riktas i stället mot bambuhattar, burmesiska cigarrer, handvävda tygväskor, traditionellt siden och bomullssaronger och snidade Buddha figurer.

Bland det stora antalet tempel och kloster byggda i teakträ på pålar i sjön är Nga Phe Kyaung det intressantaste. Det kallas även för "De hoppande katternas kloster" eftersom dess munkar tränat sina katter att göra olika tricks, ett tecken på att fritiden mer än väl räcker till.

Jag sitter länge på kvällen och tänker på det jag upplevt. Jag tänker på lättheten och enkelheten jag kände när jag mötte människorna på sjön och även på skratten, många av oss har en ganska fast bild över hur vi bör leva våra liv. Vi tror oss veta vad som krävs för att vi skall må bra och vara lycklig. "Om jag bara börjar motionera lite mer kommer jag må bättre". "Om jag bara köper en större lägenhet kan jag känna mig hemma". "Om jag bara får det här löser sig allt".

Men så möter vi ibland andra människor som lever efter andra regler. De har andra tankar och perspektiv. Människor med andra förutsättningar och möjligheter. De bryter mot det vi känner är rätt sätt att leva men verkar ändå glada och lyckliga. Vi ser att någonting i vårt tankesätt är lite skevt.

Kanske är det genom dessa möten med andra människor vi kan öppna upp lite? Kanske det är det som resande handlar om? Kanske kan vi av andra människors sätt att leva våga fråga oss om våra egna levnadsregler stämmer ens för oss? Frågan är hur många av oss som är modiga nog att göra det. Somnar ovaggad efter en hel dags äventyr och nu återstår resan mot Bagan under morgondagen.

Innan jag blir upphämtad av min guide går jag ut på verandan och avnjuter den underbara soluppgången som är minst lika tjusig som de solnedgångar jag upplevde här vid Inle lake. På väg mot Myaing Thauk möter vi fler kanoter, med motor eller bara paddelkraft. En del fraktar korgar med grönsaker eller fisk, andra fungerar som bussar fulla av folk med parasoller mot solen.

I liten by vi passerar ser jag en man som lutar sig ut genom sitt fönster och hämtar vatten i en hink i rep. En kvinna sitter på en brygga och tvättar kläder. Jag har hamnat i ett vardagsliv långt från vårt eget. Men inte isolerat eller urmodigt. Paraboler och elledningar visar att det moderna samhället når hit också.

Vi lägger till vid Myaing Thauk, Det är kö vid bryggan. Jag har inte sett många turister under morgonen, men här är de. Byn har flera väverier där kvinnor färgar garn och väver för hand. De vackra tygerna och kläderna säljs i en turistshop mitt i byn.

I väntan på min taxi till flygplatsen passar jag på att besöka internet café, har inte varit inne och kontrollerat mina mail på flera dagar vilket gör att det känns som ett behov för mig, vill veta hur det är där hemma med mina nära och kära. Sätter mig i skuggan vid en mindre restaurang och tar en kopp kaffe innan det blir dags att bege mig till den väntande taxichauffören som skall ta mig vidare mot Heho.

Under transporten till flygplatsen i Heho blir vi plötsligt utsatta för en yngling kastar en burk mot vindrutan på bilen, föraren som lyckligtvis inte kör så fort blir överrumplad av det inträffade och vinglar till med bilen så vi kom att delvis köra i vägkanten, tur att det inte blev en avåkning där det annars var fullt av otäcka sluttningar och en alvarlig olycka lätt kunna hänt.

Garanterat är det många som kommer att sakna Inlesjön och minnena kommer att sitta kvar länge, om inte hela livet ut.

Bagan. Det lokala livet - marknaden, besök till landsbygden.
Mitt flyg med Air Mandalay mot Nyaung-U airport i Bagan med avgångstiden 14:30 hade nu av för mig okänd anledning blivit ändrad till 17:50 vilket gjorde mig bekymrad, hade jag fått vetskap om detta tidigare hade jag tagit morgonflyget i stället. På det här viset kom jag att förlora en del dyrbar tid, många intressanta platser jag planerat att besöka blev tvungna att avbrytas eftersom mörkret infaller tidigt och det var i dagsljus jag ville se de olika tempelområdena i Bagan.

Burmesiskt inrikesflyg fungerar inte riktigt som man är van vid. Att det inte finns Tv-skärmar med avgångstider utan i stället någon som går runt med en skylt förvånar mig inte. Det gör däremot det faktum att avgångstiden kan ändras in i det sista., även till en tidigare tidpunkt än biljetten anger, därför bör man vara på flygplatsen i god tid.

Innan vi kommer till Bagan mellanlandar flyget på Mandalays flygplats. Man startar eftermiddagsflyget i Rangoon, vidare till Heho och Mandalay för att sedan komma till Bagan och avslutar flighten i Rangoon. Förmiddagsflyget går åt det motsatta hållet, dvs. inga direktflyg till någon av platserna varför det tar lite extra tid med flyget från Air Mandalay. Ofta blir det extra lång väntan i Mandalay då man behöver tanka upp flygmaskinen så passagerarna får bege sig till flygterminalen och vänta där innan det blir fortsatt flygning.

Då jag äntligen kommit fram till Bagan och hämtat ut min väska blir jag vänligen uppmanad att även här betala en skatt på 15 US dollar, detta är väl ett sätt för staten att få in en del pengar till statsapparaten. Tror knappast att dessa pengar kommer den fattiga befolkningen till del utan den tas nog upp till de som redan skott sig på de redan fattiga i landet.

Fångar upp en taxi som tar mig till Bagan Thande Hotel, föraren vill ha 6 US dollar för denna resa och jag kan inte pruta ner priset utan det blir bara att åka med och hoppas att man inte blev allt för lurad den här gången. Bjuds på en drink i samband med incheckningen som är smidig, följs sedan av portiern för att visa mig mitt rum. Det blev ett så kallat Deluxe river view room, inte alls så tokigt och väldigt prisvärt. Den gode Mr. Chit i Rangoon hade verkligen lyckats hitta bra rum till mig under min resa i Burma.

Äter en sen middag på hotellets utmärkt fina restaurang, en välsmakande biffstek med det lokala ölet Mandalay. En underhållning i form av en ung kvinnlig vokalist tillsammans med en man som spelade på ett instrument som liknade en mindre harpa lät gästerna avnjuta deras musik. Även en kasperteater med olika typer av dockor roade oss som satt och åt och drack. Nu började också tröttheten göra sig påmind så det var skönt att krypa ner under täcket och låta mörkret och sömnen ta befälet över mig för att väckas upp till en ny och spännande dag i Bagan.

Till toppen av Popa-berget.
Redan tidigt på morgonen efter frukost tog jag kontakt med receptionen för att få hjälp med att ta mig runt i staden med omnejd och se lite grann av det som fanns att erbjuda en turist som mig.

Vad jag inte visste då var att den guide som skulle ta mig runt området i Bagan var receptionistens man. En trevlig kille med namn Htay Naing, tyvärr var hans bil inte den bästa som man kunde tänka sig, det visade sig att den hade startproblem och även otillfredsställda bromsar. Jag hade bestämt mig för att besöka tempelberget Popa.

Popa-berget är Burmas viktigaste centrum för dyrkandet av de så kallade Nats (ande varelser). Den burmesiska buddhistiska tron innebär att 37 Nats, "beskyddande andar" är speciellt betydelsefulla. Man blidkar och ärar Nats genom offergåvor. Dessa religiösa riter har integrerats i det dagliga och religiösa livet, och man dyrkar dessa på samma sätt som Buddha. Dyrkan av Nats har funnits i Burma långt innan buddhismen introducerades, och den bygger på en animistisk världsbild där allt, även naturen, har en själ. I dag är dyrkandet av Nats särskilt vanliga ute på landsbygden, och varje liten by med självrespekt har ett Nat-tempel.

Efter någon mils körning kom vi till en checkpoint där man skulle betala en summa för att åka vidare. Framför oss står en stor svart bil och har just betalat sin avgift då vi kommer fram till för att också betala, det visade sig då att bromsarna på vår bil inte fungerar tillfredställande utan en mindre tusch uppstår. Ut kommer den kvinnliga chauffören och efter henne en stor och osympatisk man som skäller ut Htay Naing och tar hans körkort och id-handling. Tror att om jag inte suttit med i bilen så hade det uppstått handgemäng. Htay Naing blev uppmanad att besöka denne man för att lösa ut sina papper med drygt 700 SEK vilket i praktiken var omöjligt för honom att få fram.

Htay Naing berättar för mig att denne man sysslade med "svarta affärer", han var tydligen någon form av byggherre och hade på så sätt makt i Bagan. Jag replikerade med att jag förstod detta då han förfogade över en stor svart bil och fick ett jakande svar tillbaka.

Vi åker nu vidare och kommer till den lokala färgstarka morgonmarknaden är de små stånden överfyllda med väldoftande färsk frukt, nyskördade grönsaker, vackert konsthantverk och textilier. Jag besöker marknaden, känner av den fantastiska stämningen och låter mig inte lockas till att införskaffa något av allt som erbjuds även om det är billigt att handla här. Unnar mig ett par flaskor vatten eftersom det är varmt och tror mig behöva läska strupen senare under dagen.

På väg till berget stannar vi också på en kokosnötsplantage. Där kom jag att få se hur man tillverkar palmjuice av trädets sav och palmsocker. Den söta kokosjuicen serveras kyld och är en populär dryck. Om drycken tillåts att jäsa naturligt blir resultatet ett alkoholhaltigt palmvin. Fick prova på att köra en oxe som gick runt, runt och malde ned jordnötterna till olja att använda vid matlagning.

Efter nästan två timmars körning kommer vi fram till den lilla byn Mt. Popa där vi stannar till och tar en bensträckare och tittar till lite grann på den lokala marknaden även här. Stannar till ytterligare en gång innan vi är framme vid Popa-berget för att ta en fin bild på templet.

På toppen av Popa-berget, som kallas Burmas svar på berget Olympos, finns en pittoresk samling av kloster, stupas och tempel. Varje år firas flera större religiösa festivaler just här, och de lockar ett stort antal pilgrimer att komma hit. Det påbjuds att man inte ska gå klädd i varken svart eller rött, svära eller talar illa om andra människor när man bestiger berget - i annat fall kan man påkalla sig Natsens vrede, och det är inget att leka med.

Är du i god fysisk form kan det ta cirka en halvtimme till toppen (737 trappsteg) Men det kräver ett uppmärksamt öga – bland annat så att man ser till att inte halka i apspillning. Turen görs i barfota, man måste lämna sina strumpor och skor vid foten av berget.

Dags att återvända mot Bagan och man skall veta att det finns ett 42 km² stort slättområde som är hemvist för mer än 3000 historiska buddhistiska tempel. Så långt ögat kan nå, så ser man de karakteristiska spetsiga gyllene tempeltornen sticka upp på de annars flacka slätterna. Hela landskapet har ett skimmer av mystik och äventyr över sig.

Kanske är Bagan en av Burmas mest fotograferade städer, men då silhuetterna från de många templen syns i horisonten är det inte svårt att förstå varför. Bagan är en fantastisk plats att besöka och det är inte konstigt att tempelruinerna har fått utmärkelsen som "Travelers choice" 2013.

Många reser till Bagan för att besöka tempelruinerna och det finns många färdsätt för dem som önskar att ta sig runt. Varför inte häst och vagn, eller varför inte bara promenera.

Bagan är en riktigt gammal stad med tusentals ruiner, tyvärr drabbades staden av en stor jordbävning i mitten på 70-talet och många tempel ödelades men än i dag finns det över 2000 stycken kvar. De allra flesta är byggd mellan 1000-1200-talet men vissa är från 800-talet.

Efter att ätit en välsmakande lunch, en typisk lunch- eller middagstallrik innehåller ris eller nudlar, massor av färska grönsaker, kryddor, fisk, räkor, kyckling eller fårkött. Av religiösa skäl är griskött och nötkött sällan med på menyn så är det dags att åka till den lilla byn Minanathu. Här får jag se hur man lever på landsbygden, och även besöka ett klassrum i den lilla lokala skolan. Får bra kontakt med de tre lärarna som berättar för mig att de för närvarande har 70 elever uppdelat på två klasser. Tillsammans går vi runt i det primitiva klassrummet och tittar på elevernas alster som de åstadkommit.

Man blir nyfiken på vem jag är och vad jag gör i denna lilla by. En kvinna kommer och erbjuder sig att ta mig runt och se vad som finns att tillgå. En liten restaurang, en sjukstuga och en bysmed som höll på att tillverka ett vagnshjul imponerade mycket på mig. Fick också se deras enkla hyddor som man lever i, här fanns inget rinnande vatten och inte heller någon elektricitet i husen. Min kvinnliga guide viskade till mig om en penninggåva till henne så jag gav henne 1300 kyats för möjligheten att få se lite grann av den lilla byn Minanathu.

Kommer tillbaka till Bagan Thande Hotel när mörkret lagt sig, betalar Htay Naing lite extra som plåster på såren efter fadäsen med krocken under morgonen och hoppas på att han hämtar upp mig tidigt påföljande dag då det är dags för ytterligare äventyr.

Blir hämtad redan 05:00 fredag morgon av min taxichaufför Htay Naing, det är mörkt ute och man ser inte speciellt mycket folk som är i farten ännu. En och annan oxe med vagn är den trafik som möter mig på väg till färjeläget i Bagan. Skall med färjan Shwe Keinnery på den mäktiga för att ta mig upp till Mandalay, en båtresa på 12,5 timma.

Det finns mycket att se Myanmar, men få har varit där. Det slutna landet öppnar sig nu sakta mot världen och ligger redo att upptäckas. Det bästa sättet att upptäcka det annorlunda landet är med en kryssning längs Irrawaddy, floden Kipling kallade för "Vägen till Mandalay". En behaglig resa där landsbygden och små byar passerar revy längs flodstranden. Men att resa i knappt 8 knop längs floden under en hel dag är för lång tid för mig, även här kommer jag att förlora tid som bättre kunde ha används i Mandalay.

Anländer vid 18:30 till Mandalay, mörkret har fallit och man ser neonljusen som lyser upp staden. När det blir dags att gå av båten lägger man ut en planka från båten in till land vilket man får försöka balansera på, här hade det inte gått att vara onykter för då hade man ofelbart hamnat i vattnet.

Med taxi till Mandalay City Hotel.
Väl framme vid hotellet sker sedvanlig incheckning får jag ett rum på tredje våningen som inte är särskilt stort, men vad gör väl det, en natt här för att sedan ta mig vidare tillbaka till Bangkok. Passar på att hitta en restaurang utanför hotellet för att äta en sen middag men ger upp eftersom tröttheten nu gör sig påmind varför jag återvänder till hotellet och äter min middag där.

Mandalay, finns det något mer exotiskt namn? Innan Burma koloniserades av britterna – som stannade från mitten av 1800-talet till 1948 var Mandalay Burmas huvudstad. Mandalay uppfördes på 1800-talet av landets sista kungar och är även känt som "Den gyllene staden". Fortfarande är staden landets kulturella och religiösa centrum, och dess kungliga förflutna gör sig påmint överallt.

Mandalay kändes lite gruffigare än Rangoon. Lite skitigare. Men också lite mer äkta. Som om staden känner sig lite mer självständig. Inte lika bunden till juntan. Fast den fanns där hela tiden i alla fall.

Med sitt stora antal buddhistiska pagoder - mer än 700 - och ett stort antal kloster är Mandalay Burmas absoluta religiösa centrum. Av landets cirka 500 000 buddhistmunkar bor ca 60 % här i Mandalay, och de lever sitt asketiska liv utifrån fler hundraåriga principer och ritualer.

Mandalay är också känt för sina rika konst- och hantverkstraditioner. Under det burmesiska kungariket, vars sista huvudsäte var här i Mandalay, var många av lokala konstnärerna och hantverkarna leverantörer till hovet. De stolta och kreativa traditionerna lever fortfarande kvar.

Hade Mandalay undsluppit brittisk belägring och japanska bomber hade vi sannolikt idag talat om dess palats i samma termer som Förbjudna staden i Beijing. Innanför palatsmurarna fanns tidigare 114 byggnader i teak byggda med en fantastisk snickarglädje. I Mandalay Fort står idag en illa ansedd 2000-tals replik. Precis utanför palatsområdet står Shewendaw, den enda kvarvarande byggnaden från Mandalays korta glansperiod.

11 km söder om Mandalay ligger Amarapura ("Den odödliga staden"), som under en period av 50 år (1783-1833) var Burmas huvudstad. I dag Amarapuras största sevärdhet den 1,2 km långa bron U Bein, världens längsta gångbro i teakträ. Bron vilar på mer än 1000 bropelare över Taungthaman-sjön, och bron binder samman Taungthaman-ön med fastlandet. Själva U Bein är mer än 200 år gammal, och bron är fortfarande i "fin form". Det går ofta en strid ström av lokala trafikanter till fots eller med cykel över bron, som också är en av Burmas mest fotograferade landmärken.

Amarapura är också hemvist för Burmas största buddistiska kloster: Mahagandayon-klostret. Här finns plats till mer än 1 000 munkar och munknoviser. I det burmesiska samhället finns en stark social förväntan att pojkar/män under minst två perioder i livet hänger sig åt klosterlivet. Först som ung pojke (ålder 10-20 år) och sedan en andra gång efter 20-årsåldern, som en fullt ordinerad munk. Munkar får i allmänhet stor respekt i Burma, och det är därför det är mycket prestigefullt för en familj att ha en son som är - eller för en period har varit - en munk. De burmesiska munkarna har upprepade gånger utmärkt sig starkt politiskt, senast 2007 när en grupp munkar kom i konflikt med militärregimen i protest mot de militära attackerna mot fredliga demonstranter.

Åter mot Bangkok!
Tyvärr blev tidsramarna för snäva och konstaterar att man hade tjänat in tid om jag hade tagit morgonflyget från Heho, likaså var 12,5 timma på Irrawaddyfloden lite för lång tid, här skulle jag tagit inrikesflyget upp till Mandalay och tjänat minst 10 timmar på den resan. Självklart blev båtresan ett bestående minne men möjligheten att göra en enklare tur på floden hade nog räckt till.

Så nu blir det dags att åka vidare och lämna Burma och Mandalay för den här gången. Efter frukosten på hotellet blir jag hämtad av den taxi som beställdes i samband med min incheckning under gårdagen. Lämnar ett Mandalay som just vaknat upp från gårdagens tjim och tjo. Bilen rullade igenom de centrala delarna av staden och det börjar redan bli ett vimmel av folk ute på gatorna.

Resan till flygplatsen var beräknat att ta en timma men vi kommer fram efter ca: 45 minuter. Lämnar över mina inköpta cigaretter från Inle lake till chauffören eftersom det kändes tveksamt att våga ta med dem in till Thailand, visste inte egentligen vad för cigaretter jag köpt så jag tog det säkra före det osäkra och chauffören var tacksam för presenten han fick av mig.

Inne i terminalen köade fullt av resande som skulle in för checka in. Förstod inte varför det tog väldigt lång tid att komma genom röntgen av bagaget. Det visade sig att en säkerhetskontrollant kontrollerade samtliga passagerares pass och flygbiljetter innan de fick gå vidare och göra sin incheckning. Undrar fortfarande till vilken nytta denne säkerhetskontroll tjänade till. Hade i mitt tycke varit bättre om man enbart gjort denna kontroll efter det att man fått sitt boardingkort och skulle vidare in i terminalen.

Han med att göra slut på mina sista kyats inne vid en restaurang i avgångshallen, kändes skönt att sätta sig och ta en kopp kaffe i kylan från aircon som sprutade ut en behaglig kyla i den annars så varma terminalbyggnaden.

Att sedan få sätta sig tillrätta i den flygmaskin som skulle ta mig vidare till Bangkok var skönt. Vistelsen i Burma var nu över för den här gången och när flygplanet lättade mot Bangkok var det med blandade känslor jag lämnade Mandalay, frågan är nu när det blir möjligt att kunna göra en återresa till detta spännande land. Restiden blev drygt en timma innan vi landade in på Suvarnabhumi, även den här gången gick det förhållandevis fort genom tull och passkontrollen.

Tog sedan en taxi ner till Jomtien där jag knöt ihop kontakten med Ingemar Skarp som tillbringat en vecka där nere. Tyvärr fanns inget rum ledigt på Rita Resort första natten så jag checkade in hos Stefans guesthome, ett mycket bra ställe till hyfsat billigt pris. Omgrupperade sedan till Rita Resort, tog två nätter där för att umgås med Ingemar. Eftersom Ingemar skulle åka hem tidigare än mig beslutade jag mig för att under några dagar åka ner till Koh Samui, en underbar ö som ligger i södra delen av Thailand.

Tillbringade tiden på First Bungalow Resort vid Chaweng, kom att bo mycket bra i en trevlig och tjusig bungalow endast 150 meter från beachen. Här hördes rofullt vågorna slå mot stranden tidigt på morgonen men även när det var dags att lägga sig på kvällen. En underbar miljö och ett bra hotellval. Även om det är stökigt inne i centrum under kvällarna, man öppnar inte butiker och restauranger så tidigt inne i Chaweng så kunde man ta sig in till staden Nathon för att där gå runt och se sig omkring i de små butikerna som fanns där. Här var också billigare att handla än i turiststråken i Chaweng.

Hemåt det bär!
Tidigt på morgonen lämnar jag Koh Samui för att ta mig upp till Bangkok. Flygplatsen här på ön är väldigt pittoresk och inbjudande, inte för stor och det är skilda avgång och ankomsthallar. Möjlighet att utnyttja internet fanns varför jag passade på att kontrollera av mina mail innan jag åkte hem mot Sverige.

Han med ett dygn i Bangkok före sista etappen mot Sverige. Här besökte jag Siam center och passade på att titta in i många av de affärer som finns etablerade där. Ett otroligt utbud på alla sorts varor, här kan det inte fattas något man söker.

Siam Center som öppnades 1976 hör till de äldsta varuhusen i Bangkok. Men gammal är äldst och varuhuset hör till de främsta trots att det är beläget mitt i centrum där konkurrensen är som tuffast. Siam Center har fyra våningar med runtomkring 300 butiker och 20 restauranger. Man har försökt rikta sig mot en yngre målgrupp och skate- och surfbutiker hör till vanligheterna. Dessutom finns mycket elektronik samt skor och underkläder. Något som saknas gentemot de flesta andra galleriorna är en biograf.

Siam Center ligger vid Siam Square och jag tog mig dit med skytrain från Nana station. Man går av vid Siam Station eller National Stadium. De öppettider man har är mellan nio på morgonen och nio på kvällen.

Jag ordnade mitt boende på Nana hotell, ett snyggt och trendigt boende i hjärtat av Bangkok. Hotellet ligger på myllrande Sukhumvit Road med nära till allting. Shoppingcenter, barer, restauranger, kollektivtrafik, allt finns på några minuters gångavstånd. Man har 200 rum, service dygnet runt, tilltugg och drinkar, trendig tapasrestaurang. Trevlig personal, utmärkt service, färgstark atmosfär. Allt till ett förmånligt pris, betalade 1500 Bath för en natt.

Tog mig ut till flygplatsen Suvarnabhumi tidigt på kvällen, talade med Thai Airways personal för att ändra min sittplats, vill komma längre fram och få en gångplats i kabinen. Det visade sig bli ett tre sätes plats under flighten hem till Sverige, kunde inte varit bättre. Nu fanns möjligheten att sträcka ut sig i hela sin längd och sova under några timmar också.

Den avgångstid som angavs på biljetten från Big Travel kom inte att stämma med verkligheten utan 01:30 lyfte TG 960 mot Stockholm Arlanda och landade in svensk tid 06: 30. Som vanligt lång väntan på att bagaget skulle anlända vilket i sin tur gjorde att jag missade det tåg som var tänkt jag skulle ta mig till Linköping med. Nu blev det med Arlanda express in till centralstation och vidare med Swebus till Linköping.

Konstaterar att SJ:s service är fortfarande under all kritik. Att tro att man löst biljett inköpen via automat fungerar inte alltid. Om man nu har ett kontor vid Sky city men inte finns på plats så hjälper det inte resenärerna att kunna ta sig från Arlanda med tåg. Här behövs en skärpning av SJ om inte så lägg ner detta företag omgående. Vem ansvarar för SJ:s dåliga service?

Burma brukar kallas för ett av världens mest slutna länder.
Är Burma på väg att bli Sydostasiens hetaste resmål? Sedan Nobelpristagaren och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi öppnade armarna för besökare så har turismen ökat explosionsartat. Ett land sargat av den styrande militärjuntan men Burma bjuder också på oförglömliga scenerier och ett folk med stort hjärta.

Under min senaste resa till Burma insåg jag snabbt varför denna mystiska, dimmigt, inte ännu i det tjugoförsta århundradet landet fortfarande är en så fascinerande plats att besöka.

Jag känner att ha varit en av de få som har utforskat detta vackra och fascinerande land. Burma bjuder på en ytterst färgstark och fascinerande gatubild, munkar med rakade hjässor och orange klädsel, beteltuggande män och kvinnor, oxkärror, cykeltaxi och livliga lokala marknader. Buddhism och ålderdomliga traditioner samsas med kolonial arkitektur, tehus och en gryende modernisering i städerna. Trots landets strama politiska styrning kom jag snabbt att upptäcka att det inte finns någon måtta på vänligheten i detta ännu nästan oupptäckta sydostasiatiska land!


Trots den utbredda fattigdomen och den begränsade tillgången på läkare, medicin och skolor, hopp och skönhet är helt enkelt överallt. Överallt du går folk uttrycka hoppas att en dag demokrati, frihet och yttrandefrihet kommer att återvända. Och sedan finns det skönheten i ansiktet på folket, konsten, pagoder och det fantastiska landskapet.

Det är fattigdomen överallt ... Men folk tigger inte pengar. De är snälla. De ler. De poserar gärna för ett foto och de tar inte heller betalt för detta.

Människor i Burma lever ett mycket enkelt liv med ett starkt engagemang för att praktisera sin religiösa övertygelse. De kommer att spendera sina pengar på en bladguld för att sätta på en Buddha eller en pagod snarare än att köpa mat tala andra materiella objekt för sig själva.

Så när man kommer från ett utvecklat land och ser Burmas vägar och transporter väldigt undermåliga är det upplevelser mer intressanta att se på landsbygden än i städerna. Buddhister väljer att se positivt på tillvaron. De säger inte att vägarna är dåliga, de säger att det är bra transportsträckor.

Som långväga besökare kan man inte annat än att känna både ödmjukhet och beundran inför denna fundamentala och självklara generositet.

Fortfarande finns vissa moraliska betänkligheter för den som reser till Burma. Landets nya ledning - som till största delen består av den gamla militärjuntan - har vinstintressen i både flyg, tåg, vissa hotell och sevärdheter.

Min vän taxichaufför Htay Naing berättar om Saffransupproret 2007, då tusentals munkar i Burma uttryckte sitt missnöje med regimen. Det finns inga skämt att ta till längre. Fredliga demonstrationer slogs brutalt ned av militären, som sköt flera munkar och andra demonstranter till döds.

Tack vare internet fick världen veta. Förtrycket var visserligen inte nytt, men för första gången fick omvärlden inte bara kännedom om vad som hände, utan kunde följa demonstrationerna mer eller mindre i direktsändning.

Vi kunde inte tro att det var sant. Det kändes som om militärerna sköt på var och en av oss, på allt det som hela vår världsbild vilar på. Känslan går inte att beskriva. Vi glömmer det aldrig, säger han tyst.

Det är bara vi i världen runt omkring som glömmer. Eller väljer att fokusera på annat. Regimen må i vissa uttalanden förefalla allt mer samarbetsvillig och lova både politiska och ekonomiska förbättringar, men i verkligheten händer fortfarande väldigt lite som gagnar människorna i Burma.

Några tips inför resan är att läsa på ordentligt innan du åker!
Burma är ett övervägande buddistiskt land, och landets kultur och vardagsliv präglas starkt av buddistiska traditioner. Årets gång och årstidernas betydelse i det traditionella bondesamhället sätter också sin prägel på många av landets högtider. Ofta smälter bondekulturen och religionen samman. Den för buddistiska tron på naturen fylld med andar lever också kvar och flätas samman med de buddistiska tankarna.

De flesta traditionella högtider firas vid fullmånen, och dagarna runt den. Den traditionella månkalendern som tillämpas gör att helgdagarna kan infalla lite olika från år till år enligt vår kalender.

Med tanke på den burmesiska militärjuntans oerhörda brutalitet och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna, kan artigheten och de mjuka umgängesformerna vanliga människor emellan tyckas överraskande. Artigheten är djupt förankrad redan i det burmesiska språket, som innehåller ett stort urval av respektfulla tilltalsord. Det vanligaste är att tilltala eller omnämna en respekterad man som U. Det är inget förnamn utan betyder "herr", eller egentligen "farbror". En respekterad "tant" tilltalas Daw. Den förste premiärministern hette således egentligen bara Nu, och FNs tredje generalsekreterare Thant.

Det betraktas inte behövligt att ta med en present om man blir hembjuden till en burmesisk familj. Däremot skämmer man ut sig om man går in i huset med skorna på. När man hälsar räcker det med en lätt bugning, gärna med händerna mot bröstet med handflatorna tryckta mot varandra. Att skaka hand på västerländskt sätt blir allt vanligare, särskilt i affärssammanhang, men en man bör inte sträcka ut handen åt en burmesisk kvinna, det kan uppfattas som pinsamt. Att utväxla visitkort hör till rutinerna i affärssammanhang. Man bör överlämna och ta emot kort med båda händerna, eftersom det är en gest som uttrycker respekt.

Eftersom buddismen betraktar en människas huvud som kroppens ädlaste del är det förolämpande att röra vid någons hår eller huvud. Det gäller inte minst för barn. Att vänskapligt klappa ett barn på huvudet eller rufsa till håret anses djupt respektlöst och till och med skadligt för barnets välbefinnande. Omvänt betraktas fötterna som kroppens simplaste och smutsigaste del. Vänd aldrig fotsulan mot en burmes, peka aldrig med foten mot en person – än mindre mot den Buddhabild som kanske finns i bostaden. Peka inte ens finger mot en Buddhabild, det är lika respektlöst.

Att börja prata politik under middagskonversationen är inte att rekommendera. Det riskerar att försätta burmeserna i sällskapet i pinsamma situationer, och i dessa dagar rent av för stor fara. Man bör i Burma över huvud taget vara försiktig med vem man talar med, och vad man talar om. Regimen har många spioner och angivare bland befolkningen och förflugna ord kan utsätta såväl andra som en själv för risker.

Middagen består sannolikt av flera kött-, fisk- och grönsaksrätter, men gott bordsskick föreskriver att man nöjer sig med en rätt, med ris, i taget, åtminstone tills man prövat allt. Sedan kan man fylla på med ett par rätter samtidigt, dock aldrig ösa tallriken full. Att äta med höger hands fingrar är gängse bruk.

Vid besök i en pagod måste man ta av sig skor, och eventuella strumpor, komma ihåg att inte peka på Buddhabilder, samt gå runt statyer och stupor medsols (medurs). En kvinna får aldrig röra vid en munk eller ens en flik av hans kåpa.

Försök välja boende, färdmedel etc. som tillhandahålls av privatpersoner och inte av statliga företag eller affärsmän med starka band till den tidigare juntan. Var medveten om hur situationen ser ut i landet och att du som turist bara kommer att få se de områden som regimen tycker att du ska få se. Stora delar av Burma är i dag förbjudna för utländska besökare och det gäller särskilt de områden där etniska minoriteter finns. Utländska journalister och fotografer tillåts bara resa in i landet för att bevaka officiella möten och turister blir hårt kontrollerade.

Burmas vackra jag vid sidan av oroligheterna.
Under militärstyret, i synnerhet efter kuppen 1988, har samhället polariserats dramatiskt. Militären har vuxit fram som en utpräglad överklass. Genom korruption och maktmissbruk har landets begränsade rikedomar i stor utsträckning hamnat i de högre militärernas fickor. Militärer och deras familjer kan i kraft av sitt politiska maktmonopol ägna sig åt sådant som i normala fall skulle betraktas som socialt oacceptabelt: att till exempel öppet vältra sig i lyx, använda droger och utnyttja prostituerade.

Sedan 1962 styrts av en brutal militärregim. Övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är många och grova, och regimen bedriver krig mot flera av landets etniska minoriteter. Förtryck och fattigdom är vardag för landets befolkning, och Burma räknas som ett av världens minst utvecklade länder. Under de senaste åren har det dock skett flera positiva förändringar. I november 2010 släpptes oppositionsledaren Aung San Suu Kyi efter många år i husarrest och mellan oktober 2011 och januari 2012 frigavs ytterligare politiska fångar vilket ändå är ett gott tecken på förändringar. Burma har ännu en lång väg kvar mot demokrati och mänskliga rättigheter. Enligt Amnesty International fanns det i februari 2012 fortfarande omkring 1000 politiska fångar i landet.

Aktivister i Burma marscherade den 8 augusti i år genom Rangoon till minne av det brutala nedslaget mot demonstranter för 25 år sedan. Vissa saknade tillstånd för marschen men släpptes ändå förbi av polisen. När militären slog till mot den studentledda demonstrationen i Rangoon 1988 dödades över 3 000 människor. Det var en av de blodigaste händelserna i landets moderna historia och ledde till ett folkligt uppror mot den styrande militärjuntan. Vad jag fick höra av min tolk så trodde han att det var tack vare revolten 1988 som nu landet går mot demokrati

Burmas armé har befriat 68 barn och ungdomar från militärtjänst, uppgav FN i augusti i år. Under ett drygt år har Burma, vars juntastyre slutade 2011, släppt 176 barn och ungdomar från militären. Rekryteringen har minskat men inte upphört helt. FN uppmanar till totalstopp för barnsoldater både i regeringsarmén och rebellgrupper, och listar sju beväpnade grupper i landet som beskylls för att anställa barn.

USA har förnyat ett importförbud på ädelstenar från Burma i hopp om att strypa en inkomstkälla för den mäktiga militären, sedan mer omfattande sanktioner hävts. Förbudet omfattar rubiner och jadeit.

Ädelstenarna kommer ofta från delstaten Kachin och andra konfliktdrabbade områden. Människorättsaktivister säger att den lukrativa handeln driver på våldet och att etniska minoriteter sällan gagnas av utvinningen i deras regioner. Burma producerar omkring 90 procent av världens rubiner och en stor del av handeln kontrolleras av militären.

Varning för krig i Burma.
Många pratar om fredsprocessen i Burma. Journalister, regeringar och internationella organ. Sedan presidenten Thein Sein tillträdde har han gjort en rad uttalanden där han värnar civilsamhället, fredsarbete, mänskliga rättigheter och så vidare. Detta förefaller ha anammats rakt av från internationellt håll.

Under många år har långvariga inbördeskrig trasat sönder landet och drabbat civilbefolkningen oerhört hårt. Förhandlingar mellan de väpnade grupperna och regimen har pågått, men i princip varje gång slutat med att de brakat samman och nya strider börjat igen.

I Burma finns en rad väpnade grupper som har stort stöd från befolkningen i de områden de verkar. Vana vid juntans förtryck har de sett som enda utväg att ta till vapen för att skydda sig. Kamp om territorium, naturresurser och strategiska positioner är några av de saker konflikterna gäller.

De etniska väpnade grupperna känner en stor misstänksamhet och ilska över hur regeringen agerar. Som en hungrig kålmask tuggar sig generalerna fram över landet utan att respektera överenskommelserna. Kort sagt: regeringen försöker sälja in sig som progressiva och nyskapande internationellt och har delvis lyckats med detta, men i sett till hur de agerar i Burma syns inte många tecken på att en förändring skulle vara på gång.

Det "glömda" kriget i Burma.
Vill återkoppla till mina militärhistoriska intressen och här få ner lite grann av händelserna i Burma under andra världskriget. Mitt val av resa var att försöka besöka och komma i kontakt med historiska platser i landet som tidigare varit så otillgängligt för oss vanliga västerlänningar.

Youtubeklipp

En fråga jag ställt mig är, "varför måste nästan tvåhundratusen unga japanska män stupa i det fjärran Burma"?

I ett större perspektiv handlade det om det japanska kejsardömets försök att störta de gamla kolonialmakterna i Sydostasien – Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och USA – för att bygga upp ett eget imperium, må så vara ett som kläddes i en antikolonial mantel och i den officiella retoriken framställdes som ett försök att befria Sydostasiens folk. Ett sådant imperium krävde dock råvaror och det var något som de japanska hemöarna hade det skralt med. Därför blev de stora oljefälten i Nederländska Indien (nuvarande Indonesien) ett centralt mål i ett tidigt skede av de japanska planerna för andra världskriget.

Det var i det sammanhanget Burma blev intressant. Landet kunde bli ett strategiskt flankskydd för de nya japanska erövringarna. Därtill skulle man genom att erövra Burma också skära av Burmavägen, som började i hamnstaden Rangoon och i början av kriget var den enda vägen på vilken allierade kunde frakta krigsmaterial till Japans främsta fiende i kriget, Kina. Dessutom skulle man få tillgång till Burmas oljefält, mineralfyndigheter och risodlingar. Så kom Burma att inbegripas i den strategiska offensiv som inledde andra världskriget i Sydostasien.

Burma var det enskilda frontavsnitt där allierade och japanska styrkor utkämpade det längsta striden mot varandra under det andra världskriget. Men medan kampen mellan amerikaner och japaner om öar och atoller i Stilla havet har gett stoff till mängder av spelfilmer, böcker och vetenskapliga uppsatser så har kampen om Burma blivit mera styvmoderligt behandlad.

Inte ens i samtiden var fronten i Burma särskilt uppmärksammad. Många av officerarna och soldaterna i den brittiska 14:e armén, som stod för huvuddelen av den allierade krigsinsatsen, kände det som att de var bortglömda. Ändå pågick striderna här i över tre och ett halvt år. Det var britter, indier, öst- och västafrikaner, gurkhas från Nepal, amerikaner och trupper lojala med Chiang Kai-Sheks nationalistkinesiska regering som slogs mot de japanska trupperna. Också burmesisk nationalistgerilla och väpnade styrkor från Karen och andra minoritetsfolk deltog.

Vid krigsutbrottet 1939 var Burma en brittisk koloni. Trots de oroliga tiderna och den japanska aggressionen i närområdet verkade livet flyta på ungefär som vanligt i denna del av Sydostasien. Det var naturligtvis ett bedrägligt lugn, för precis som i det angränsande brittiska Indien formerade sig även i Burma en inhemsk, nationalistisk opposition, som steg för steg började utmana det brittiska styret.

Japan hade 1937 invaderat Kina, i sin jakt på asiatiskt "lebensraum". 1940 började amerikansk militär skicka hjälp till den av japanerna hårt pressade kinesiska nationalistregeringen, via den så kallade Burmavägen som löpte från Indien via den norra delen av Burma. Snart skulle landet vara indraget i kriget. Bara en knapp vecka efter det japanska anfallet på Pearl Harbor, den 11 december 1941, gick japanska styrkor över landgränsen till Siam (Thailand) längst i söder och ryckte fram mot Burmas huvudstad Rangoon, samtidigt som andra japanska förband landsteg på kusten söder om staden. Japans avsikt var att ta makten över västländernas kolonier i Sydostasien, där det fanns viktiga råvaror för den japanska industrin.

Nu inleddes den längsta sammanhängande reträtten i brittisk militärhistoria. I maj 1942 tvingades britterna gå över gränsen till Indien och lämna Burma i japanska händer. De framgångsrika japanerna kunde även ockupera den strategiskt viktiga staden Myitkyina i norr. Därmed skar man av den amerikanska Burmavägen till Kina. Istället fick USA övergå till en föga effektiv luftbro över Himalayas bergstoppar för att stödja de kinesiska allierade. En förbindelse (Ledovägen) mellan nordöstra Indien och Kina stod klar först 1944.

De invaderande japanska styrkorna bestod främst av den 15:e armén under generallöjtnanten Iida; erfarna veteraner från kriget i Kina. Mot dem stod en blandning av brittiska och indiska förband samt gurkhas från Nepal. I Indien leddes armén av brittiska officerare medan underofficerarna och manskapet till övervägande del utgjordes av indier. Vid krigsutbrottet 1939 bestod den av 200 000 man, men hade 1941 expanderat till 1,5 miljoner. Det var dock mycket en styrka på papperet. Fronterna i Europa, Nordafrika, Malaysia och Singapore krävde alla resurser och därför fick trupperna i Burma bara omodern utrustning och otillräckligt med ammunition.

I luften hade japanerna ett övertag med fem mot en i förhållande till de brittiska (RAF) och indiska (IAF) flygstridskrafterna. Mot den bakgrunden är det snarast förvånande att den brittiske befälhavaren i Burma, fältmarskalken sir William Slim, kunde prestera ett så utdraget försvar som han trots allt gjorde. Kriget i Burma var mycket fjärran från britternas erfarenheter från Europa och Nordafrika. Täta djungelmassor genomflutna av ett antal floder var allt man såg från luften. På marken var sikten ofta lika begränsad. Striderna blev inte sällan brutala närstrider istället för bekämpning av fienden på avstånd som man var van vid. Dag efter dag kunde soldaterna marschera i djungeln utan att se eller höra en japan. Så, plötsligt, stötte man samman med fienden, och blodiga närstrider man mot man bröt ut med handeldvapen, handgranater och bajonetter.

Avsaknaden av en tydlig frontlinje gjorde kriget osäkert också för dem som var vana vid den relativa tryggheten i de bakre linjerna. Alla, även chaufförer och kockar, blev i Burma stridande män som alltid måste hålla sina vapen beredda. Denna psykiska påfrestning, parad med sjukdomar (beriberi, dysenteri och malaria), ormar och insekter – och under regntiden vägar upplösta i lera – fick ytterligare påspädning av känslan hos många britter av att vara långt hem­ifrån.

I juli 1942 genomförde britterna en mindre offensiv in i Arrakan i västra Burma, om än med begränsad framgång. Ett nytt försök gjordes i slutet av 1943. Mera mytomspunnen blev den första chinditoperationen (chinditer var burmesiska trupper i brittisk tjänst) där 3 000 britter, chinditer och gurkhas under brigadgeneralen Orne Wingate i februari 1943 landsattes bakom de japanska linjerna. Styrkan slogs i två månader endast med försörjning från luften innan man evakuerades. Operationen gav lite militärt utbyte till oerhörda förluster – runt en tredjedel av styrkan – men propagandamässigt blev soldaterna framlyfta som hjältar. De hade visat att brittiska förband trots allt kunde klara djungelkrigföring bakom japanernas linjer. Det var nog så viktigt för det allierade självförtroendet. Efter en ny landsättning i februari 1944 av 9 000 soldater bakom fiendens linjer dödades bland andra Wingate själv, innan styrkan flögs tillbaka till Indien i augusti 1944. Förlusterna uppgick till 3 600 man.

Japanerna var inte heller overksamma. I mars 1944 inledde den 15:e armén en offensiv mot det höglänta gränsområdet vid Imphal och Kohima. Syftet var att öppna vägen ned mot det folkrika indiska Bengalen. Fram till slutet av juni rasade hårda strider, ofta man mot man, innan den japanska offensiven fick avbrytas. Utmattade och svältande japanska soldater fick dra sig tillbaka in i Burma. Nu var Japan tvingat på defensiven. I januari 1945 anföll styrkor ur general Slims 14:e brittiska armé Irrawaddyfloden i nordost och lurade japanerna att splittra sina resurser. Främst indiska trupper slog sig fram till floden och erövrade staden Mandalay, ett kulturellt och religiöst centrum i Burma.

Den brittiska huvudstyrkan gick rakt söderut mot Rangoon, medan andra brittiska förband ryckte fram genom Arrakan i väster. I nordost stöddes operationerna av anfall från kinesiska styrkor. En indisk division landsteg i södra Burma och den 3 maj 1945 befriades Rangoon. Därmed hade det japanska försvaret i Burma brutit samman. Men först den 28 augusti 1945 – två veckor efter att kejsare Hirohito beordrat sina soldater att ge upp kampen – kapitulerade de sista japanska förbanden i Burma. Då hade kampen om Burma kostat Japan 106 000 soldater, medan britterna förlorat 72 000 man.

Många kritiker har hävdat att dessa imponerande men kostsamma operationer skedde helt i onödan, eftersom den japanska armén i Burma knappast kunde påverka krigsutgången i stort. Enligt det synsättet fanns det inget rationellt militärt skäl till vare sig chinditoperationerna eller den stora återerövringsoffensiven. Endast en offensiv i norr för att få en direkt förbindelse till nationalisterna i Kina hade ett tydligt militärt värde. Där emot fanns det ett rationellt intresse för den brittiska politiska ledningen, med Winston Churchill i spetsen, att själva återta sina ockuperade kolonier.

I nationalistkretsar i Burma (men också hos britternas allierade i USA) var också misstron stor mot de brittiska ambitionerna med slutoffensiven. Ville britterna helt enkelt återupprätta sitt gamla kolonialvälde och återgå till läget före den japanska interventionen? Säkert fanns en del sådana stämningar i London, men verkligheten sommaren 1945 blev en helt annan. Andra världskriget och den japanska krigföringen i Sydostasien betydde slutet för såväl britternas som fransmännens och holländarnas kolonialism i regionen.

Elefanter tjänstgjorde i ingenjörtrupperna.
Vid tiden för den japanska invasionen arbetade runt 6 000 elefanter i den burmesiska skogsindustrin, främst med att transportera de eftertraktade teakträden åt företaget Burma-Bombay Trading Company. I början av 1942 användes elefanter för att transportera flyktingars bagage undan de framryckande japanska trupperna.

År 1942 utnämndes översten J H Williams, »Elephant Bill», till »elefant rådgivare» vid den brittiska 14:e armén i Burma. Många elefantskötare, oozies, trotsade de burmesiska samarbetsmyndigheternas order att träda i japansk tjänst och flydde istället med sina djur till britterna. Här bildade man det 1:a elefantkompaniet av the Royal Indian Engineers. 1944–45 hade styrkan ökat till 147 elefanter. Senare tillfördes djur som erövrades från japanerna.

Det var naturligt att elefanterna kopplades till ingenjörtrupperna, eftersom deras viktigaste uppgift blev att bygga broar i den otillgängliga burmesiska terrängen. För de starka djuren var det ingen match att förflytta timmerstockar till brobyggarna i trakter där tunga fordon inte kunde ta sig fram. Under de osedvanligt häftiga monsunregnen 1943 fastnade hundratals allierade motorfordon i lervällingen och kunde dras loss endast med hjälp av elefanter.

När Indien på våren 1944 hotades av en japansk invasion, fraktade 46 elefanter undan utrustning framför de avancerande japanska trupperna på över 1 600 meters höjd. Elefanternas brobyggande – de byggde hela 270 övergångar åt 14:e armén – och draghjälp till fastkörda fordon ökade väsentligt de allierade styrkornas rörlighet i en svår terräng.

Många elefanter i japansk tjänst dödades av lågsniffande brittiska flygplan, medan djur skadade av minor måste avlivas. Inte mindre än 4 000 elefanter uppskattas ha dött i Burma åren 1942–45, det vill säga två tredjedelar av den förkrigstida elefantstammen i landet.

Att Burma skulle gå förlorat var efter detta förödande nederlag näst intill oundvikligt, men det grymma kriget skulle rasa vidare i Burma över ett år till, innan Japan slutligen kapitulerade den 15 augusti 1945. Då hade de japanska styrkorna i landet krossats och ytterligare tiotusentals soldater stupat. De allierade jagade dem som djur med stridsvagnar, attackflyg och artilleri. Det fanns inte mycket som den japanska armén kunde sätta emot. De soldater som inte stupade i strid dukade under av svält och sjukdom när deras underdimensionerade underhållsväsende och sjukvård kollapsade under trycket av de allierades blixtkrig.

I Burma 1944–45 nådde den japanska krigföringen under andra världskriget vägs ände. Det avslöjades grymt tydligt vilket pris som måste betalas när en armé byggd på den fromma förhoppningen att stridsmoral kunde ersätta tung beväpning och ordentlig underhållstjänst konfronterades med en modern, mekaniserad och luftburen motståndare med en god eldkraft till sitt förfogande. Drömmarna om ett stort imperium rasade samman som ett korthus. Som så ofta i mänsklighetens blodiga 1900-talshistoria var det inte drömmarnas arkitekter, statsledning och generaler, som i första hand fick betala priset, utan de hundratusentals unga värnpliktiga män som mobiliserades för att förverkliga drömmarna.

Att se sig om i världen.
Det är nyttigt att resa och att resa långt, lära känna andra folk och seder. Det vidgar perspektivet, stimulerar fantasin och ger tanken kraftigare vingar. Det lär oss också, att jorden inte är så stor som vi tror, och hjälper oss att förstå, att vi alla som bor på den har samma rätt att leva, att vi hör ihop och att vi bör söka bli goda världsmedborgare.

Det är ödets ironi att människans oförmåga och bristande vilja att inse detta är behovet till att bl.a. vi svenskar erbjuds så många tillfällen och fått bättre förutsättningar att lära oss det. Men vi har lätt att glömma, även om vi inte vill.

Jag har nu varit runt i Sydostasien och jag måste säga att Burma inte liknar något annat jag har sett.