Pearl Harbor. USA går med i kriget, december 1941.

Japans skamliga angrepp på USA:s marinbas i Pearl Harbor på ön Ohaiu i Hawaii var den handling som gjorde att världen fick se det första globala kriget i historien. För japan var det ett första steg i deras försök att ta hela Sydostasien, ett försök som nästan lyckades. USA var det enda hindret för japans totala seger. Planen gick ut på att slå ut den amerikanska flottan, på så sätt skulle USA bli näst intill ofarligt. Därefter skulle man invadera hela Sydostasien med samtidiga anfall mot Thailand, Burma, Malackahalvön, Singapore, Filippinerna och de nederländska ostindiska öarna. USA:s japanambassadör hade redan i januari 1941 varnat för ett eventuellt anfall mot Pearl Harbor men inga åtgärder hade vidtagits.

Anfallet kom den 7 december 1941 under ledning av amiralen Isoroku Yamamoto, överbefälhavare för den japanska flottan. Det var söndag och när de första planen kom var klockan knappt 8 på morgonen. Största delen av amerikanerna hade permission över helgen och endast vaktpersonal fanns ombord på fartygen. Klockan 10 på förmiddagen var attacken över. 2406 amerikaner hade dött, 65 flygplan förstördes, 2 slagskepp sänktes och ytterligare 6 blev satta ur stridbart skick. Skadorna blev dock inte så omfattande som Yamamoto hoppats. Förlusterna gjorde inte alls den amerikanska flottan tandlös. De 3 hangarfartygen hade inte legat i hamn och var oskadda, dessutom fanns inte mindre än 20 kryssare och 65 jagare kvar. Dessutom hade japanerna misslyckats med att bomba oljedepåerna på Hawaii, om de förstörts hade den amerikanska flottan legat stilla i månader.

Map:Japanese approach to Pearl Harbor.
Map:Japanese attack on Pearl Harbor.

USA förklarade Japan krig den 8 december och Storbritannien ställde sig på samma sida mot Japan. Tyskland och Italien förklarade något förhastat USA krig den 11 december och skrev därmed under dödsdomen för axelmakterna. Så gott som hela Latinamerika förklarade Japan krig eller bröt de diplomatiska förbindelserna. Före jul var 38 länder, jordens halva befolkning i krig.

Japans offensiv fortsätter, december 1940 - juni 1941.

Under början av kriget i stilla havet och fjärran östern föreföll japanerna omöjliga att hejda, de tillfogade de allierade en skrämmande serie nederlag. Japan hade gått in i kriget med 1,4 miljoner man, USA med 1,6.
USA hade trots Pearl Harbor ett övertag både i luften och till sjöss om man räknade även de fartyg som inte befann sig i Stilla havet.

Under de närmaste dagarna startade den japanska offensiven på allvar: Brittiska Singapore bombades, man landsteg på Kora Baharu på Malackahalvön och på Thailand. Den 8 december anföll japanerna Hongkong, samma dag gjorde man flygräder mot Filippinerna. Den 10 december landsteg man på Filippinerna. De allierade under general MacArthur var klart underlägsna men grävde ner sig och försvarade sig tappert under 5 månader. Trupperna i Hongkong kapitulerade på juldagen 1941.

Map:The fall of Hongkong.

Nu var det Singapores tur att bli en del av "den uppgående solens rike". General Yamashita hade order att inta Singapore före den 16 mars 1942 som var den 100: e dagen av det japanska fälttåget. Yamashita var en brutal och grym man som hängdes efter kriget, men han var samtidigt en kunnig militär och slug tekniker. Han ryckte fram med stor framgång och i slutet av december förberedde han sig för den slutgiltiga framstöten mot Singapore.

De allierades befälhavare general Percival hade endast 3 divisioner att försvara Malackahalvön med, ett område som består nästan helt av tät djungel. Japanerna som var tränade för sådan terräng ryckte snabbt framåt. Den 1 januari 1942 hade man nått fram till Kuanlan som ligger halvvägs mellan Kora Baharu och Singapore. Den 11 föll Kula Lumpur och i slutet av januari insåg Percival att det bästa var att dra sig tillbaka till den förmodat ointagbara "fästningen" Singapore.

Ofattbart nog fanns det inte några försvarsanläggningar mot landangrepp. Winston Churchill skriver i sitt verk om andra världskriget: möjligheten av att Singapore inte hade något landförsvar var mig lika främmande som att ett slagskepp sjösätts utan botten.
Yamashita anföll den 8 februari och den 15 kapitulerade Percival.
Fälttåget på Malackahalvön kostade japanerna 3507 i döda. De allierade förlorade 9000 plus 130 000 i krigsfångar. Japanerna behandlade sina fångar under andra världskriget mycket grymt och omänskligt, eftersom de betraktade sina fångar som ovärdiga eftersom de valt att kapitulera framför att dö.

Map:Invasion of Malaya
Map:ABDACOM American-British-Dutch-Australian Command.

Under tiden fortsatte den japanska offensiven på andra håll. Mellan december 1941 och februari 1942 föll flera öar och japanerna fick nya baser och blev ännu mer överlägsna.
Man började invadera Borneo och Sumatra den 16 december respektive den 14 februari och Timor den 20 februari. I slutet av februari kom nyheten att en invasion av Java var förestående, ön försvarades av endast 30 000 man. För att stoppa invasionen sändes en flotta under nederländaren Doorman för att genskjuta invasionskonvojen. Den 27 februari inleddes slaget om Javasjön, det var de allierades enda chans att hindra den japanska invasionen av Java. Slaget blev en katastrof för de allierade som förlorade nästan alla sina fartyg. Efter slaget låg vägen till Java öppen och den 9 mars kapitulerade trupperna på ön.

Medan alla dessa händelser vållade problem för de allierade bjöd fortfarande general MacArthur och hans amerikanska trupper ett beslutsamt motstånd mot den japanske generalen Homma på Filippinerna. Japanerna hade krävt en kapitulation men amerikanerna vägrade, de blev dock tvungna att dra sig tillbaka till en bakre försvarslinje efter tunga anfall. Där kunde inte Homma rubba dem och han blev tvungen att begära förstärkningar, något som en japansk general ytterst ogärna gör.

MacArthurs trupper började nu få väldigt ont om livsmedel och mediciner men höll ändå sin försvarslinje. Den 22 februari fick MacArthur order om att lämna Filippinerna, han avböjde artigt och fortsatte kämpa. Den 10 mars blev han dock tvungen att lyda order och överlämnade motvilligt befälet till general Wainwright. Han lämnade ön Corregidor med sin familj och stab i 4 motortorpedbåtar.
När han kom till Australien gjorde MacArthur ett berömt och sannspått uttalande: "jag skall återvända". Under tiden höll Wainwright ut trots brist på livsmedel, dysenteri, näst intill uttömda medicinförråd och ren utmattning.

Ett andra krav på kapitulation avvisades men den 9 april bröt till sist japanerna igenom på Bataanhalvön där general King hade befälet. Den 10 april skrevs den numerärt största kapitulationen i USA:s historia under.
12 000 amerikanska och 64 000 filippinska soldater tillsammans med många civila togs tillfånga.
Efter tillfångatagandet tvingades tusentals man, redan uthungrade, sjuka och utmattade att gå 90 km från Mariveles till järnvägsstationen i San Fernando.
Denna skoningslösa handling som kommit att kallas "Dödsmarschen" kostade 2330 amerikaner och drygt 7000 filippiner livet. Efter kriget avrättades Homma för denna handling.

Map:Conquest of Bataan

Fortfarande fanns ön Corregidor och några andra småöar kvar i amerikanernas händer, de var mycket viktiga eftersom de kontrollerade inloppet till Manilas hamn. Japanerna gick till anfall mot Corregidor i början av maj 1942 och Wainwrights situation var hopplös. Japanerna krävde att en kapitulation skulle omfatta alla amerikanska trupper på Filippinerna, detta innebar att några starka fästen skulle falla utan strid. MacArthur i Australien och Wainwrights underordnade försökte hindra honom men den 6 maj skrev han under. Allt amerikanskt motstånd på Filippinerna var därmed över.

Map:Conquest of Corregidor

Erövringen av Thailand var det angrepp som mötte minst motstånd. Den japanske generalen Iida mötte praktiskt taget inget motstånd och han kunde lätt marschera mot Burma. Burma var viktigt därför att landet hade olja och andra naturresurser. Det var även genom Burma som USA transporterade vapen till den kinesiska motståndsarmén. Vid Burmas gräns väntade de allierades befälhavare i området, T.J Hutton, han var emellertid dåligt rustad. Japanerna ryckte fram mot Rangoon och de allierade beslöt sig för att de hade större chans om de retirerade norrut, därför övergavs Rangoon den 7 mars. Nu satsade man på att hålla oljekällorna i Yenangyaung men japanerna tog även dessa i mitten av april, dock efter att de satts ur funktion. I slutet av april hade Burma fallit och Japan kunde konstatera att man uppnått praktiskt taget alla sina mål.
Vedergällningen skulle dock inte dröja länge.

Map:Invasion of Burma

Vändningen i Stilla havet, april 1942 - juni 1942.

Tidigare har jag redogjort för den japanska strategin i kriget mot USA. Man ville först neutralisera den amerikanska flottan, sedan snabbt erövra alla nyckelområden i Sydostasien för att därefter bygga upp en försvarsmur runt sina erövringar. Japan hade under upptakten av kriget lyckats i stor utsträckning med att sätta sina planer i verket. USA och dess allierade överlevde dock och kämpade vidare för att till slut segra.

Japan gjorde inledningsvis en rad missbedömningar, den främsta var tron att den amerikanska flottan skulle bli orörlig efter Pearl Harbor. Varken Hangarfartygen eller jagarna låg dock i hamn vid anfallet.
Överbefälhavaren för den amerikanska stillahavsflottan, amiral Chester Nimitz hade uppgiften att försvara en linje från Alaska till Midwayatollen och från Midway till Australien. För denna uppgift hade han hangarfartygen Yorktown, Enterprise, Lexington, Saratoga och Hornet. Utöver dessa fartyg hade han även 16 kryssare, 44 jagare och 16 u-båtar.

Efter några mindre framstötar befann sig kriget omkring 1800 km från Tokyo och detta stärkte den japanske överbefälhavaren Yamamoto i sin mening att den amerikanska stillahavsflottan slutgiltigt måste krossas.
I början av april lämnade han in en plan för en attack mot Midwayatollen. Den officiella anledningen var att få kontroll över de framskjutna flygfälten på Midway, den verkliga var Yamamotos idé om att tillintetgöra den amerikanska flottan en gång för alla. Pga. att det japanska högkvarteret var helt oense om vilken strategi de skulle använda kunde Yamamotos plan mycket väl ha skjutits upp eller helt avvisats. Men den tredje veckan i april hände något som helt ändrade saker och ting.

Doolittle-räden, en djärv flygattack mot det japanska fastlandet. Den hade militärt och strategiskt föga betydelse men var oerhört effektiv som propaganda. Överstelöjtnant James H. Doolittle från marinflyget, en 45 år gammal veteran från första världskriget kom på tanken att man kunde sätta in fullt lastade tvåmotoriga bombplan från ett hangarfartyg mot Tokyo. Ingen hade dock tidigare startat med ett så stort flygplan från ett hangarfartyg. Efter träning i Florida kunde man dock starta, att landa var och förblev omöjligt. Man planerade då att landa i det vänligt sinnade Nationalistkina.
16 plan startade från Hornet och fällde senare sina bomber över städerna Tokyo, Nagoya, Osaka och Kobe även marinbasen i Yokosuka bombades. Det japanska folket hade försäkrats om att amerikanska plan inte kunde nå Japan. Reaktionen förbyttes från först förskräckelse till bestörtning, varifrån kom de anfallande planen.

Roosevelt njöt och hävdade att planen troligen kommit från Shangri-La, ett mytiskt kungarike i bergen i James Hiltons roman "Blå månen". För Dolittles djärva piloter gick det inte så bra eftersom de tvingats starta för tidigt, endast ett plan landade normalt. Den japanska självkänslan hade tillfogats omätbar skada och Yamamoto fick snabbt sin plan godkänd, attacken planerades till den 20 juni.

Samtidigt sändes den japanska 4: e flottan starkt förstärkt för att förbereda en invasion av Nya Kaledonien och Fiji. Detta därför att japanerna såg mycket allvarligt på möjligheten att Australien kunde bli en allierad bas. Emellertid hade amerikanerna knäckt japanernas kommunikationskod och Nimitz visste därför precis vad japanerna planerade. Han sände den 17. Stridsgruppen med hangarfartygen Yorktown och Lexington förstärkt av en australisk kryssarstyrka för att hantera situationen. Händelserna som följde mellan den 6 och 8 maj har blivit kända som slaget i Korallhavet. Denna drabbning utgjorde ett nytt kapitel i sjökrigföringens historia. Slaget utkämpades utan att fartygskanonerna användes, det var endast en kamp mellan hangarfartygen och deras flygplan.

Map: Battle of the Coral Sea

Även om det efterföljande slaget vid Midway betraktas som det som orsakade vändningen får inte betydelsen av korallhavsslaget underskattas. Det var första gången som japanerna tvingades retirera. Amerikanerna förlorade Lexington medan japanerna förlorade ett hangarfartyg: Shoko och två andra gjordes näst intill obrukbara: Shokaku och Zuikaku.

Amiral Yamamoto fick problem när många av hans förutsättningar för slaget vid Midway aldrig uppfylldes. Saker och ting blev inte bättre av att amerikanerna utan Yamamotos vetskap visste allt om japanernas planer, en annan sak var att japansk underrättelsetjänst försäkrat att även Yorktown sänkts i korallhavsslaget vilket inte var fallet. Detta gjorde att den amerikanska flottan var avsevärt starkare än vad Yamamoto trodde. Han antog att hans hangarfartyg skulle räcka och hans 52 andra fartyg i området tilläts inte delta i striderna. På Midway fanns 3000 man och 115 flygplan. Den 4 juni när japanerna befann sig 450 km från Midway kom anfallet mot denna lilla garnison, 17 av 26 försvarande plan i den första anfallsvågen sköts ner av japanernas överlägsna plan. Trots denna överlägsenhet sändes en andra våg av attackflyg mot Midway.

Under tiden hade den amerikanska flottan siktats endast 380 km bort men japanernas plan var bundna i anfallet mot atollen. Under det följande slaget gjordes de japanska hangarfartygen Akagi, Kaga, Soryo och Hiryo oanvändbara. De allierade förlorade den här gången Yorktown på riktigt. Den japanska hangarfartygsstyrkan hade tillintetgjorts. Den 5 juni avbröts anfallet mot Midway, slaget bevisade att japanerna kunde besegras och gav de allierade hopp om en slutgiltig seger.

Map:Approach to Midway
Map:Battle of Midway

USA går till motattack i Stilla havet, juli 1942 - februari 1943.

Slaget vid Midway hade gett japanerna den svårsmälta erfarenheten att den amerikanska stillahavsflottan inte slagits ut vid Pearl Harbor. De hade heller inte kunnat tillintetgöra flottan till havs. Den östra gränsen för det japanska imperiet verkade definitivt dragen där slaget vid Midway hade hejdat den. I väster hade Japan klokt nog inte försökt anfalla Sovjet, japanerna hade stannat vid sina ställningar längs kusten i östra Kina och i Manchukua (Manchuriet). I Burma hade man också stannat utan att försöka anfalla Indien. Den fanns bara ett område där Japan, med chans till framgång skulle kunna expandera, Södra delen av Nya Guinea och de södra Salomonöarna. Flygfälten på dessa öar kunde användas för att bomba de allierade försörjningsvägarna mellan USA och Australien, där general MacArthur var i full gång med att förbereda en motattack.

I juli 1942 fick USA veta att japanerna höll på att bygga en flygbas på ön Guadalcanal, belägen på spetsen av en av de sydligaste av Salomonöarna. Hotet var uppenbart och en redan utarbetad plan av en amfibieoperation mot Salomonöarna sattes i verket.
Den 7 augusti, 8 månader efter Pearl Harbor, startade en massiv artillerield mot Guadalcanal och andra mindre öar, alla starkt befästa av japanerna. Den första invasionsflottan under andra världskriget var på väg. Efter två och en halv månads strider sände japanerna i slutet av oktober en expeditionsstyrka innehållande bl.a. 4 hangarfartyg till farvattnen norr om ön. Två amerikanska styrkor ledda av Hornet och Enterprise gick för att möta japanerna. Striderna som följde har kommit att kallas slaget vid Santa Cruzöarna. Japanerna förlorade 2 jagare, dessutom blev 2 hangarfartyg och 2 slagskepp illa åtgångna, USA förlorade Hornet.

Slaget bidrog inte till någon förändring i situationen på Guadalcanal, japanerna lyckades inte ta tillbaka kontrollen över ön och den 8 februari 1943 evakuerade den kejserliga marinen de återstående trupperna,
120 000 man. Guadalcanal var i amerikanernas händer, det var första gången som japanerna besegrats på marken och den amerikanska stridsmoralen var mycket god.
Tokyo låg dock fortfarande nästan 5000 km bort. Amerikanerna hade förlorat 1600 i döda medan japans förluster varit oerhörda. Inte mindre än 24 000 japanska soldater hade stupat. Den japanska flottan förlorade 1 hangarfartyg, 2 slagskepp, 4 kryssare, 11 jagare, 6 u-båtar och 16 transportfartyg. Amerikanernas förlustsiffror var 2 hangarfartyg, 8 kryssare, 17 jagare, 6 motortorpedbåtar och 4 transportfartyg.

De allierades seger var dyr men nödvändig.

Map:Battle of Guadalcanal
Map:Battle of Savo Island
Map:Battle of the Eastern Solomans

Problem för Japan i Stilla havet. Nya Guinea och Salomonöarna, juli 1942 - mars 1944.

Många inom den japanska armén ville inta Australien men det blev aldrig av eftersom Australiens storlek skulle göra det oöverkomligt dyrt att hålla landet besatt. Det beslutades dock att södra Nya Guinea skulle invaderas pga. dess strategiska läge.

I maj 1942 blev den planerade japanska erövringen av Port Moresby på Nya Guinea omintetgjord genom slaget i Korallhavet, men den 21 juli hade generalmajor Horii landstigit öster om Garara med avsikt att inta Port Moresby från landsidan efter en marsch över de djungelklädda Owen Stanley bergen, genom byn Kokoda. De allierade ansåg detta omöjligt men de japanska soldaterna lyckades och i slutet juli hade man nått fram till och erövrat Kokoda.
De allierade hade ännu inte tagit angreppet som något allvarligt hot mot Nya Guinea eller mot Port Moresby. En australisk styrka i Horiis väg kämpade hårdnackat men i mitten av september befann han sig endast 50 km från Port Moresby. Där gjorde han halt för att invänta förstärkningar sjövägen från Milnebukten.

Japanernas försök att landsätta förstärkningar gick dåligt. De slogs tillbaka och den 6 september var de sista överlevande japanerna på väg tillbaka till Rabaul. Nu väntade de allierade ut Horii, de visste att hans förråd var närmast slut och att han förr eller senare skulle tvingas retirera med en hungrig armé.
Den 24 september fick Horii order om att dra sig tillbaka till kusten vid Buna. Japanerna som fått lära sig att en japansk krigare aldrig fick retirera fick ett hårt psykologiskt slag och stridsmoralen sjönk till botten. Efter svårt lidande av svält, malaria, sårinflamationer och allierade anfall var Horiis armé närmast tillintetgjord när den tillsist nådde kusten, Horii hade själv stupat under reträtten.
Otroligt nog försvarade nu japanerna sina ställningar i Buna och fick förstärkningar från Rabaul. De australiska angriparna led av samma problem som japanerna och i slutet av november 1942 var det ett dödläge vid Buna.

Map:Kodaka track

General MacArthur sände då den amerikanske generalen Eichelberger och 15 000 utvilade soldater för att erövra Buna. Eichelbergers order från MacArthur var: Erövra Buna eller kom inte tillbaka levande. Erövringen lyckades men med mycket stora förluster, från japanska vapen, malaria och andra sjukdomar. I slutet av januari 1943 var Buna åter i de allierades händer. Under ytterligare 2 år, nästan till slutet av stillahavskriget, fortsatte slaget om Nya Guinea. Ön var den sista som föll i striderna om att återerövra öar.

Slaget om Guadalcanal ägde rum samtidigt med händelserna på Nya Guinea. Efter kriget har alla varit överens om att Guadalcanal var början till slutet för Japan.
Efter det första slaget om Salomonöarna var Japan i underläge, under följande två och ett halvt år befann sig landet på reträtt. För tillfället fanns dock inga tecken på japanskt uppgivenhet. Förstärkningar transporterades snabbt till Salomonöarna och i april 1943 sattes en omfattande offensiv igång mot allierade baser på Salomonöarna och Nya Guinea, dock utan påtagligt resultat.

Den 18 april kom general Yamamoto till Bougainville i norra Salomonöarna för att undersöka området. Han visste olyckligtvis fortfarande inte att amerikanerna kunde dechiffrera japanernas radioförbindelser. Hans plan bombades precis när det landade och Japans störste krigsledare var död. Hans död skakade japanerna mer än någon annan händelse under hela kriget, undantaget atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki.

I juni fick general MacArthur befälet över en operation som innefattade 2 kniptångsrörelser runt den japanska basen på New Britain. Detta efter det att ett planerat anfall mot Rabaul, japanernas starkaste bas i södra Stilla havet, övergetts. Man hoppades kunna erövra Salomonöarna i nordost och Nya Guinea i sydväst samt skära av försörjningen till Rabaul.

Amiral Halsey, befälhavare över trupperna på Salomonöarna, fick som mål att ta Bougainville, arkipelagens nordligaste ö. Han var dock tvungen att först besätta de mellanliggande öarna och använda dem som baser. Anfallet inleddes med ett anfall mot New Georgia som hade en idealisk bas i Munda-flygfältet. Efter landstigningar på New Georgia och på grannöarna inleddes ett första anfall som inte gick så bra. Generalmajor Sasakis trupper försvarade Munda beslutsamt, efter 6 veckor hade amerikanerna endast kommit halvvägs till målet. Efter vissa omorganiseringar togs tillsist Munda den 4 augusti och i slutet av månaden var de sista japanerna bortdrivna från New Georgia, detta skedde dock till ett oerhört högt pris.

Nästa mål var Kolumbangara, även där fanns ett användningsbart flygfält. Ön försvarades av samme Sasaki som nyss kastats ut från New Georgia, han hade inte mindre än 10 000 man. Förstärkningar kom från Rabaul, dessa fartyg angreps av amerikanska torpedbåtar. En av dessa hade som befälhavare löjtnant John F. Kennedy.

Halsey började tveka, han ville inte inleda en ny långdragen offensiv mot allt mer självmordsbenägna japaner. Han gick istället runt Kolumbangara för att besätta Vella Lavella strax nordväst. Därifrån kunde han isolera Sasaki och nöta ut honom, dessutom låg Vella Lavella betydligt närmare Bougainville. I slutet av augusti låg Vella Lavella i de allierades händer. Samtidigt fick Sasaki order om att evakuera Kolumbangara och 9000 man transporterades tillbaka till Bougainville. Nu hade general Hyatake på Bougainville omkring 40 000 man dessutom hade han tillgång till ytterligare 20 000.
Halsey använde återigen taktiken att gå runt målet för att isolera det. Den 1 november, efter en vecka av avledande attacker, landsteg trupperna i kustområdet vid Empress Augusta Bay mitt på Bougainvilles västra kust. Man mötte svagt motstånd eftersom japanerna inte väntat sig en landstigning i detta öppna träskområde.

Amerikanerna upprättade snabbt ett brohuvud (En befästning till skydd för förbindelser över vattendrag) och försvarade det hårdnackat mot det japanska motanfallet. Efter förstärkningar kunde japanerna drivas längre och längre bort utan ett omfattande amerikanskt anfall.

I mars 1944 gjorde Hyatake ett sista försök att driva bort amerikanerna från Bougainville, det resulterade endast i en förlust av 6000 man. Han hade förlorat och angrep aldrig mer i stor skala. Genom dessa 2 lyckade fälttåg på Salomonöarna och Nya Guinea hade de allierade isolerat Rabaul från resten av Japan och platsen var inte längre någon effektiv örlogsbas. Varken den japanska armén, flottan eller flygvapnet kunde återhämta sig från sina förluster och Japans förmåga att gå till motanfall minskade med varje ö som förlorades. Japans slutliga nederlag var nu bara en fråga om tid och beslutsamhet.

Slagen i övärlden.
Gilbertöarna, Marshallöarna och Filippinska sjön, november 1943 - juli 1944.

I september 1943 stod japanerna under hård press, i praktiken hade de redan förlorat kriget. Men Tojo, Japans stridslystne och diktatoriske premiärminister, talade om och planerade en ny storoffensiv som skulle ge Japan övertaget igen.
Samtidigt visste överkommandot att landet var illa ute. De allierade hade gått förbi japanerna i utvecklingen av flygplan och det en gång så överlägsna jaktflygplanet Zero var nu bara ett plan i mängden. Samtidigt hade de japanska konvojförlusterna ökat pga. otillräckligt skydd.

I september 1943 upprättade Japan en ny taktik, de trupper som höll en försvarslinje från Timor över västra Nya Guinea, Biak, Karolinerna och Marianerna förbjöds att dra sig tillbaka. De fick istället äran att kämpa till sista man, och de amerikanska marinkårssoldaterna fick ta på sig uppgiften att garantera dem detta hedrande slut.
De allierades första anfallsmål bestämdes till Gilbertöarna, 16 mycket små atoller i mellersta Stilla havet, vid Ekvatorn. Den lilla men ytterst välförsvarade Tarawaatollen valdes till det viktigaste målet. Japanerna kunde därifrån hota den allierade erövringen av Marshallöarna.

Anfallet mot Tarawa och mot den fästningslika 3400 gånger 820 meter stora ön Betio sattes igång den 20 november 1943. Drygt 4500 japaner befann sig på Betio, i sandtäckta betongbunkrar överlevde de en omfattande artilleribeskjutning från 16 amerikanska fartyg kompletterad med luftangrepp som satte praktiskt taget hela ön i brand.
När de första av de 16 798 marinkårssoldaterna försökte landstiga möttes de av ett eldregn som de knappast väntat sig. På kvällen hade man endast nått 200 meter från stranden. Under de följande 2 dagarna kämpade amerikanerna om varje centimeter av den lilla ön mot en motståndare som var villig att dö, och som också dog. När slaget om Betio var över hade 1000 amerikaner dött. Samtliga japaner utom 17 soldater och en grupp koreanska arbetare hade stupat. Ingen hade väntat sig detta motstånd och taktiken med artilleribeskjutning före landstigning omprövades. Detta räddade många liv under de följande operationerna.

De andra Gilbertöarna togs utan större problem och amerikanerna ställdes nu mot ännu en svår uppgift, Marshallöarna. Amiral Nimitz, befälhavare för den amerikanska Stillahavsflottan, beslutade att först anfalla det självklara slutmålet Kwajaleinatollen istället för Moloelap och Wotjeatollerna. Japanerna väntade sig inte detta och flyttade därför stora trupper från Kwajalein till andra öar. På så sätt bidrog japanerna till att Nimitz djärva taktik lyckades. I slutet av januari 1944 inleddes en skoningslös bombning av de tre nämnda atollerna. Mitt under denna landsteg amerikanerna på Kwajalein med full kraft, utan att möta något större motstånd. 42 000 man deltog i operationen, förlusten blev 372 döda. Japanerna förlorade 8000 man som nästan alla föredrog att dö framför att kapitulera.

Den 17 februari anfölls Eniwetoatollen med framgång. Ännu en gång valde japanerna döden, av 2741 stupade 2677. Med erfarenheterna från Gilbert- och Marshallöarna i åtanke beslutade Nimitz att avstå från anfall mot många öar som saknade taktisk betydelse sedan de blivit isolerade. Detta innebar att många små ögrupper hölls av japanerna till slutet av kriget.

Nu riktade Nimitz och MacArthur sina ögon mot öarna Saipan, Tinian och Guam i ögruppen Marianerna i Filippinska sjön och efter det återerövringen av Filippinerna. Inte för inte hade Douglas MacArthur svurit på att han skulle återvända. Mellan maj och juni 1944 genomförde MacArthurs trupper framgångsrika räder på Nya Guinea. Öarna Wakde, Biak och Numfoor intogs. I slutet av juli hade amerikanerna inringat 120 000 man ur den japanska 18: e armén under general Adachi och befann sig nu på Vogelkophalvön längst i nordväst.

Under tiden sattes den 11 juni planen för erövringen av Guam, Saipan och Tinian i verket. Från flygbaser på dessa öar skulle sedan angreppet mot Filippinerna sättas in, och till slut anfallen med atombomber mot det japanska fastlandet. Den första i en serie ödeläggande bombräder riktades mot Marianerna.
Viceamiral Ozawa fick order om att anfalla med sin flotta så snart bomberna började falla, istället för att avvakta händelseutvecklingen. Den 15 juni landsteg amerikanerna på Saipan och möttes av hårt motstånd från 32 000 försvarande japaner. Den 19 och 20 juni utkämpades 2 sjöslag som kostade Ozawa hangarfartygen Taiho, Shokaku och Hiyo samt 438 av sina 473 flygplan. Amerikanerna förlorade 49 flygplan. Detta var slutet för de effektiva japanska hangaroperationerna, det var även slutet för premiärminister Tojo och hans skräckvälde. Han utsågs till syndabock för katastrofen och tvingades avgå. Efterträdare blev general Kuniaki Koiso.

På Saipan hade under tiden amerikanerna gjort framsteg trots upprepade självmordsattacker, så kallade Banzai där japanerna försökte ta med sig så många fiender i döden som möjligt. Den 7 juli genomförde de sista 2500 japanerna en sista självmordsräd och utplånades. Amiral Nagumo sköt sig och general Saito begick harakiri dvs. att han ceremoniellt sprättade upp magen med sitt svärd varefter en adjutant sköt honom i huvudet.

Under tiden hade amerikanerna börjat bomba Guam. Bombningarna pågick från den 2 juli till den 21. Guam var en viktig bas för framtiden och försvarades av 18 500 japaner, huvuddelen vid flygfältet i Orote i närheten av huvudorten Agana. Landstigningen ägde rum nära och söder om Agana, den gick bra och amerikanerna avancerade snabbt mot flygfältet. Den 11 augusti var det över, general Obata hade då begått självmord.
Japanerna hade förlorat 17 300 i döda men under flera månader kom japanerna fram ur sina gömställen fast beslutna att bjuda ett sista motstånd. Amerikanerna förlorade 2000 man.

Den sista av Nimitz 3 mål i Marianerna var Tinian, en nästan flack ö som erbjöd utmärkta möjligheter för anläggandet av ett flygfält. Efter tung amerikansk artilleribeskjutning landsteg amerikanerna den 24 juli 1944. Slaget varade i 1 vecka, med samma mönster som på de andra öarna: envist motstånd av små grupper japaner, åtföljt av Banzai när det stod klart att de inte kunde segra. Ytterligare 6000 japaner miste livet på Tinian, endast 235 togs tillfånga. 290 amerikaner stupade.

Erövringen av Marianerna var avslutad, en nödvändig upptakt för återerövringen av Filippinerna. Totalt förlorade japanerna 40 000 i döda och 2000 i fångar, amerikanerna förlorade 4596 i döda.

Tillbaka till Filippinerna, oktober 1944 - april 1945.

I slutet av september fick MacArthur igenom sin vilja att få infria sitt löfte att befria Filippinerna. Många ville istället gå förbi Filippinerna och erövra Formosa. Den 20 oktober skulle ön Leyte i centrala Filippinerna anfallas av Nimitz och MacArthurs förenade styrkor. Under tiden hade allierade styrkor minskat japanernas förmåga att motverka en landstigning på Filippinerna genom att bl a ta ön Peleliu, isolera japanernas baser på Moluckerna och angripa Ryukyoöarna.

Den 17 oktober anlände viceamiral Kinkaids 7: e flotta till Leytebukten med 174 000 man ur den amerikanska
6: e armén. Under 2 dagar bombarderades ön som endast försvarades av 1 division eftersom en väntad förstärkning på ytterligare 7 divisioner inte hunnit komma ännu. Den 20 oktober upprättades ett brohuvud längs en 27 km lång front.

Japanerna höll sig passiva och lade upp en komplicerad plan som på kort sikt skulle kunna ge stora fördelar om den lyckades, men som kunde få långsiktiga återverkningar om den misslyckades. I planen blev man tvungna att ta fasta på att japanerna led desperat brist på flygplan och flygplansbesättningar, hangarfartygen hade kvar mindre än hälften av sin flygplansstyrka. Man lade även till en tankegång som var främmande för västerlänningar men som amerikanerna redan varit i kontakt med: att acceptera självmord som en ärofull död för en krigare.

Viceamiral Ozawa fick order om att föra sina flotta tillfarvatten öster om Luzon som ett gigantiskt bete. Detta skulle enligt planerna locka viceamiral Mitschers hangarstyrka till en strid, som med all sannolikhet skulle resultera i att Ozawas flotta förintades, men som samtidigt skulle lämna invasionsstyrkan på Leyte utan skydd. Då skulle viceamiralerna Kurita och Nishimura genomföra ett kniptångsanfall mot Leyte med sina båda flottor. Även om resultatet blev det största sjöslaget världen någonsin skådat lyckades inte den japanska planen helt och hållet.

Amerikanerna konfronterades under slaget med de ökända kamikazeattackerna, kamikaze betyder gudomlig vind. Det var fanatiska piloter på självmordsuppdrag i flygplan som i praktiken byggts om till flygande bomber. Om de flögs in i däcket eller överbyggnaden på ett fartyg var kamikazeflygplanen ett fruktansvärt vapen.
Efter mycket hårda strider gick tillsist amerikanerna vinnande ur slaget om Leytebukten som vad tonnaget beträffar var historiens största sjöslag, örlogsfartyg på totalt 2 miljoner ton deltog. Om man räknar antal fartyg var dock Skagerackslaget 1916 större, det omfattade 10 fler fartyg än de 244 som deltog i Leytebukten. Japanerna förlorade osannolika 306 000 ton och amerikanerna 37 000 ton. Vägen mot Filippinerna låg nu öppen.

Map:Battle of Leyte
Map:Battle of Leyte Gulf
Map:Battle of Surigo Strait

På Leyte hade situationen under november börjat påminna om ett dödläge. Inte förrän efter en andra landstigning vid Ormoc den 7 december kunde amerikanerna skaffa sig ett överläge. Den 25 december hade allt organiserat japanskt motstånd på ön upphört men isolerade drabbningar pågick fram till mars. Erövringen av Leyte kostade amerikanerna 3500 i döda. Den 15 december hade den lilla ön Mindoro tagits. Därifrån skulle man skicka flygplan mot amerikanernas nästa mål Luzon, Filippinernas huvudö.
Yamashita hade på Luzon 250 000 man, men endast 150 flygplan. Han hade pga. den japanska flottans nederlag mycket små chanser att få förstärkningar.

Den 2 januari seglade viceamiral Oldendorfs flotta mot Luzon för att bombardera ön. De utsattes för omfattande kamikazeattacker som orsakade stora skador. Den 7 kunde man äntligen inleda bombardemanget efter det att hangarfartygens plan anfallit och drivit bort de japanska flygplanen från ön. Den 9 januari 1945 landsteg amerikaner ur den 6: e armén och väntade sig ett hårt motstånd. Yamashita hade bestämt sig för att anfalla efter det att amerikanerna upprättat sitt brohuvud och inringa dem, därför fanns nu inte en japan i sikte.

Den 6 armén delades in i 2 kårer. Den ena under generalmajor Swift skulle säkra den vänstra flanken för den planerade marschvägen, den andra under generalmajor Griswold skulle rycka fram till och inta Manila.
I Manila uppkom de enda gatustriderna under Stillahavskriget. Striderna var hårda och blodiga och krävde över 100 000 civilas liv, de civila hade förbjudits att lämna staden av japanerna. Manila föll den 3 mars 1945, då låg staden i ruiner och 6500 amerikaner hade dödats eller sårats. Praktiskt taget alla av de 17 000 japaner som försvarade staden dödades.

Under tredje veckan i mars rensades Bataanhalvön från japanska trupper. Försvararna av ön Corregidor hade kapitulerat den 28 februari. I mitten av april var japanerna officiellt borta från mellersta Luzon och Manilabukten. Den fanns dock fortfarande 200 000 japanska soldater under Yamashitas befäl på norra och sydöstra Luzon. Från mars till juni anfölls de av amerikanerna men vid krigets slut fanns fortfarande 65 000 japaner kvar i ett bergsfäste.

Map:Reconquest of the Philippines

Allierad seger i Burma, februari 1944 - maj 1945.

I februari 1944 inledde den japanska 55. divisionen under ledning av generallöjtnant Hanaya ett anfall mot de utspridda allierade arméerna. Detta var främst en avledningsmanöver för att dra in så stora allierade styrkor som möjligt i Arakan och bort från nordvästra Burma. Där skulle nämligen en större offensiv inledas västerut mot Impahl.

Efter 3 veckor avblåste Hanaya anfallet sedan han insett att han inte kunde besegra den 15: e armékåren. Hanaya hade dock lyckats med sitt övergripande mål.
1 japansk division hade lyckats binda fler än 6 allierade divisioner medan anfallet mot Impahl inleddes.

Den 8 mars gick japanerna över floden Chindwin och ryckte fram mot den brittiska 4. armékåren. I slutet av mars hade japanerna lyckats inringa Impahl och stängt in 60 000 brittiska och indiska soldater. Belägringen fortsatte under maj och juni då japanerna började lida brist på livsmedel och utrustning pga. att deras försörjningslinjer skurits av. De fortsatte dock sina fanatiska anfall trots att styrkan höll på att tyna bort. Först den 22 juni kunde de allierade öppna vägen till Impahl och inledde nu en jakt på de 2 japanska divisioner som genomfört belägringen.

Den allierade överlägsenheten i luften, de ihållande monsunregnens förödelse och härjande sjukdomar hjälpte till att fullborda det japanska nederlaget. Av de 88 000 japanska soldater som inlett anfallet var 52 000 döda, sjuka eller sårade. De allierades förluster uppgick till 16 700 man.

Nu ryckte allierade trupper fram genom Burma. I mars 1945 hade de viktiga punkterna Meiktila, Mandalay och Lashio intagits. Den 24 mars var Burmavägen från Lashio till Mandalay åter öppen för trafik, sedan december hade de allierade förlorat 10 600 i stupade, sårade och saknade. Efter Mandalays fall den 20 mars var Lord Claude Montbatten, överbefälhavare för Sydostasienkommandot, och Sir Oliver Leese, befälhavare för de allierade markstridskrafterna i Sydostasien, angelägna om att nå Rangoon före monsunregnen.

Framryckningen inleddes därför snabbt och avancemanget gick lätt, den 1 maj befann sig de allierade endast 80 km från Rangoon. De fick då veta att japanerna övergett Rangoon och gick snabbt in i staden.
Segern i Burma var i och med detta vunnen, även om mindre drabbningar pågick fram till augusti. Endast de sista angreppen mot de av Japan hållna öarna och mot själva Japan återstod innan andra världskriget äntligen skulle ta slut.

De sista öarna. Iwo Jima och Okinawa, februari 1945 - juli 1945.

När amerikanerna ryckte fram över Stilla havet och närmade sig Japan blev det japanska motståndet på varje ny ö och arkipelag hårdare snarare än svagare.

I stället för att fatta rationella beslut om reträtt eller kapitulation, som varje västerländsk armé och i realiteten även den tyska skulle ha gjort, kämpade japanerna trots stor numerär underlägsenhet skoningslöst vidare till den sista kulan eller till dess svälten blev för svår. Även då allt var förlorat satte de in en sista desperat självmordsattack för att vinna ära och de försökte samtidigt ta med sig så många fiender som möjligt i döden. Det svåraste när det gällde att besegra japanerna var att de med äran i behåll inte kunde erkänna att de var slagna.

Amerikanerna insåg att pga. den japanska inställningen var ett otroligt blodbad att vänta om man försökte invadera själva Japan. Japanerna måste besegras med bombningar, men även om erövringen av Marianerna inneburit att Japan kommit inom räckhåll för de amerikanska bombplanen återstod stora problem. Japan hade stora flygbaser på öar närmare Japan, dessa kunde användas till att genskjuta de amerikanska planen. Utan baser och nödlandningsbanor närmare Japan skulle skadade flygplan sannolikt störta i Stilla havet. Det var alltså viktigt att först säkra viktiga öar.

I februari 1945 kom ordern om ett angrepp mot den lilla ön Iwo Jima, ön var 7 km lång och 4 km bred och med 2 flygfält i funktion och ett tredje under byggnad. Japan var, inte helt överraskande, redo för en attack mot ön.
På ön fanns förmodligen det mest omfattande och välplanerade försvarssystemet i Stilla havet. Bl a fanns 800 bunkrar och 5 km tunnlar som förband dem med djupa betongskyddsrum. Mängder med vapen och 21 000 man försvarade ön. Amerikanerna visste inte om omfattningen av tunnlarna och bunkrarna och trodde därför att 3 dagars bombningar skulle reducera det japanska försvaret till en bråkdel.

När amerikanerna stormade stränderna på Iwo Jima på morgonen den 19 februari 1945 möttes de av ett mottagande som saknade motstycke i våldsamhet. Många soldater dog redan i vattnet, andra på stränderna. Genom att använda varje tillgängligt anfallsvapen lyckades marinkårssoldaterna vid slutet av den första dagen ändå säkra ett brohuvud. Den följande framryckningen var mycket svår och kostsam, den 28 februari hade flygfälten erövrats, men 2 höjder genomborrade med tunnlar skapade mycket stora problem till den 10 mars då de båda fallit.

Efter det var allt organiserat japanskt motstånd över men i varje enskild japanskt försvarsställning slogs soldaterna till sista man. Slaget om Iwo Jima var inte helt över förrän den 25 mars, erövringen av den lilla ön hade då pågått i mer än 1 månad. 6000 marinkårssoldater hade dött, av de 21 000 japanerna tillfångatogs endast 216. De andra dog i enlighet med sina traditioner.

Map:Battle of Iwo Jima

Nästa mål var Okinawa, en betydligt större ö, 95 km lång och 29 km bred på det bredaste stället. Amerikanerna trodde att ön försvarades av 65 000 man, den verkliga siffran var fler än 100 000. General Ushijima som förde befälet hade redan insett att en japansk seger var otänkbar. Hans målsättning var att stå emot så länge det gick och döda så många amerikaner som möjligt, han koncentrerade sina styrkor i söder.

Den nybildade amerikanska 10: e armén, som satte in 154 000 man i slaget om Okinawa, bestod av de 7 starkaste och mest stridserfarna divisionerna som USA hade i Stilla havet. Förberedelser gjordes genom erövringen av närliggande öar och vanliga bombräderna. Själva landstigningen möttes av så gott som inget motstånd, fler än 60 000 man kom iland den första dagen. Amerikanerna gick snabbt tvärs över ön och isolerade den norra delen från den södra. Inte förrän man fick reda på att japanerna samlat sig i söder började det egentliga slaget om ön.

Japanerna led fruktansvärda förluster. Den 12 april, dagen när President Roosevelt dog, hade 5500 japaner dött mot 451 amerikaner. De våldsamma striderna fortsatte och amerikanerna avancerade mycket långsamt. I slutet av maj hade Ushijima tvingats dra sig tillbaka till en öns sydligaste spets. Den 17 juni hade de överlevande japanerna tvingats tillbaka till en ficka på endast 13 gånger 13 km. Sedan Ushijima vägrat acceptera ett erbjudande om kapitulation som skulle ha räddat livet på hans soldater begick han harakiri den 21 juni.

Map:Okinawa Campaign

Den 2 juli förklarades Okinawa säker efter ett av krigets värsta slag för amerikanerna. Fler än 49 000 amerikaner hade dödats eller sårats, denna siffra var dock liten jämfört med de japanska förlusterna. Fler än 110 000 japaner hade stupat, endast 7400 blev tillfångatagna.
Nu återstod endast det endast för japanerna att försvara sitt hemland. Samtidigt som slaget om Okinawa pågick höll bombangreppen mot de japanska öarna på att nå sin kulmen. Kärnvapenkrigets förskräckelser var på väg att släppas lösa för första och hittills enda gången i världshistorien.

Fasans ögonblick var nära.

Japans slutliga nederlag, november 1944 - 3 september 1945.

Den 24 november ägde den första omfattande bombräden mot Tokyo rum. Eftersom den genomfördes i gasljus och på hög höjd, åstadkom den inte så stora skador.
Natten till den 10 mars genomfördes den första nattliga bombningen på låg höjd mot Tokyo, den åstadkom skrämmande skador. 250 000 byggnader förstördes, 83 000 människor dödades och ett område på 40 kvadratkilometer eldhärjades. Efter denna räd fortsatte amerikanerna att bomba japanska städer med tillhörande industrier och vapenfabriker.

Efter Okinawa visste de allierade att en landstigning på de japanska öarna skulle innebära oerhörda förluster. Man kom därför överens om att en landstigning endast var en sista utväg.
I slutet av juni 1945 hade 270 kvadratkilometer av 660 i Japans 6 största städer utsatts för brandstormar, mer än halva Tokyo låg i ruiner. Trots detta genomfördes ytterligare 60 anfall mellan den 17 juni och 14 augusti. Den japanska försvarsviljan bröts emellertid inte. Den fullständiga hängivenheten mot kejsaren kunde endast övervinnas om kejsaren själv gick med på att kapitulera.
De allierade kunde endast ställa sig frågan: Hur övertalar man en gud att kapitulera?

Atombomben.

Medan kriget fortsatte lyckades amerikanerna framställa världens första fungerande atomvapen. Man hade arbetat efter 2 linjer och resultatet blev därför att man på våren 1945 framställt 2 vitt skilda typer av atombomber. Jag tänker inte gå in på skillnaderna eftersom jag inte är insatt i de tekniska termerna som beskriver dem. Typen av bomb som fälldes över Hiroshima kallades "Little Boy" medan Nagasakibomben kallades "Fat Boy".

Man kunde bli klar med bomberna i slutet av juli 1945 och nu återstod endast frågan om de skulle användas eller inte. En invasion skulle i enbart det första anfallet kosta 70 000 i döda och sårade enligt beräkningarna. Vad den slutliga dödssiffran skulle bli vågade man inte ens ha en uppfattning om. Trots siffrorna planerades en invasion till den 1 november 1945 eftersom man ville hålla tillbaka atomvapnet. På Potsdam-konferensen enades man dock den 26 juli om att Japan antingen måste kapitulera villkorslöst eller bereda sig på en snabb och fullständig förintelse. Kejsar Hirohito vädjade till militärregeringen att gå med på en kapitulation men premiärminister Suzuki kunde inte acceptera ett nederlag. Tärningen var kastad.

Den 6 augusti lyfte överste Paul Tibbets, befälhavare för 509. flyggruppen, med sin B-29:a "Enola Gay" som fått sitt namn efter hans mor. Målet var Hiroshima, "Little Boy" som fanns ombord vägde 4000 kg. Exakt 17 sekunder efter 8:15 slog en väldig blixt ner över den drabbade staden, "Little Boy" briserade 600 m över marken. Därefter följde en brännande hetta och en explosion med en ljudstyrka som från 100 samtidiga åsksmällar. Efter detta kom en smäll som lyfte upp och utplånade praktiskt taget allt, ett svampliknande moln av bråte och damm steg kokande upp i atmosfären högre än 9000 m. Sprängverkan motsvarade 17 000 ton trotyl och orsakade en eldstorm som blåste ut nästan allt inom en radie av 7,5 km. Mellan 60 000 och 80 000 människor omkom omedelbart eller inom några veckor, ytterligare 70 000 drabbades av omfattande och fruktansvärda skador.

Den 9 augusti föll "Fat Man" över Nagasaki. Explosionen var kraftigare eftersom detta var en plutonium bomb till skillnad från den förra som var en uranbomb, styrkan motsvarade 20 000 ton trotyl. Verkningarna var dock mindre, främst beroende på Nagasakis kuperade terräng, omkring 35 000 dödades omedelbart eller inom några veckor.

Dödssiffrorna var dock betydligt högre än de som dödades omedelbart. De efterföljande strålningssjukdomarna, de många dödsfallen i cancer, fallen av genetiskt abnorma födslar, av gråstarr, av missfall och många andra onormala företeelser och sjukdomar gjorde att antalet döda ökade under en period av 20 eller 30 år.

Sovjet går in i kriget mot Japan.

Den 8 augusti infriade Sovjetunionen sitt löfte att gå in i kriget mot Japan när det europeiska kriget var över. Vid midnatt fick den japanske ambassadören i Moskva ta emot krigsförklaringen, 10 minuter senare inledde 1,5 miljoner sovjetiska soldater en snabb offensiv mot Manchuriet som försvarades av lite mer än 1 miljon japanska soldater.
Det blev andra världskrigets sista fälttåg, och världen fick se hur effektiv den sovjetiska krigsmaskinen blivit sedan 1941. Striderna pågick också efter Japans kapitulation den 15 augusti, nyheten spred sig inte så fort och många japanska förband vägrade tro att det var sant att Japan kapitulerat.
Endast Japans kapitulation räddade de sovjetiska styrkorna från utdragen och blodig kamp av samma slag som amerikanerna upplevt under kriget i Stilla havet.

Japans seger över Ryssland 1905 hade hämnats och Stalin hade erövrat ännu mera territorium åt sitt rike.

Japans slutliga kapitulation.

Ödeläggelsen som orsakades av atombomberna och Sovjets offensiv hade övertygat Japans kejsare Hirohito att tiden för Japans kapitulation var inne. I nästan 10 år hade han i realiteten varit en marionettkejsare som varit ur stånd att göra annat än att samtycka till militärregeringens maktutövning.

Vid ett möte den 9 augusti 1945 kom man fram till att en kapitulation endast var möjlig om kejsarens suveräna makt bibehölls. Beslutet telegraferades till de allierade som omedelbart svarade att endast en villkorslös kapitulation var möjlig.
Den 14 augusti tvingades japanerna acceptera detta, beskedet om kapitulation sändes omedelbart till alla japanska styrkor som beordrades att lägga ner vapnen. För att det japanska folket skulle förstå att det otänkbara inträffat, läste kejsar Hirohito in ett radiotal för första gången under sin tid vid makten. Klockan 12 på dagen, den 15 augusti lyssnade det japanska folket till sin kejsares röst, officiellt fortfarande en gud, som kungjorde att kriget var över och att Japan skulle utsättas för en ockupation. Den 30 augusti landsteg den första allierade ockupationsstyrkan.

Den 3 september hade det gått 6 år, sånär som på 1 dag och 3 timmar, sedan Storbritannien förklarade Hitlers Tyskland krig. Denna dag slutade andra världskriget officiellt när den formella kapitulationen undertecknades ombord på slagskeppet Missouri i Tokyos hamn. Den nyutnämnde japanske utrikesministern Mamoru Shigemitsu och olika företrädare för de japanska väpnade styrkorna skrev under för Japan, general Douglas MacArthur samt generaler och amiraler från USA, Storbritannien, Kina, Sovjetunionen, Nederländerna, Nya Zeeland, Kanada, Frankrike och Australien för de allierade.

Nu återstod det bara att återuppbygga en fredlig värld.