Under min tjänstgöring i Korea disponerade jag så kallade leavedagar. Dessa är till för att man skall få tillfälle att kunna koppla av från vardagens arbete. Jag bestämde mig för att ta ut min sista leaveperiod under februari månad. Tillsammans med Gunnel planerades det under några veckor vart vi skulle styra färden. Här hämtades broschyrer på ett flertal resebyråer i Seoul, dessa studerades noggrant under veckorna, delvis på Hanam village av Gunnel, samt i Panmunjom där jag hade min arbetsplats under veckorna.

Jag hade hört talas om Fiji av en kollega som tidigare tjänstgjort vid NNSC, och som hade valt att besöka denna plats i samband med sin avslutning av utlandstjänstgöringen. Även under min tjänstgöring i Libanon kom jag i kontakt med fijier. Dessa hade en skyttebataljon på plats i södra Libanon. Var inbjuden vid några tillfällen på deras camp för att inmundiga kava vilket var en trevlig upplevelse.

Fiji är ett örike i sydvästra Stilla havet, ett par hundra mil söder om ekvatorn och cirka 80 mil från de närmaste grannstaterna, Tonga och Samoa. Fijis övärld omfattar ca 800 öar, om man räknar även de minsta skären. De två största, Viti Levu, med huvudstaden och främsta hamn Suva, samt Vanua Levu, upptar fyra femtedelar av den totala landytan, något större än Värmlands.

Uno och Gull-Britt Bergqvist var hemma hos oss i Askeby innan vi åkte till Korea, de visade bilder och berättade om Fiji öarna. Dessa historier fanns fortfarande kvar i våra tankar, när vi så till slut skulle fastställa vårt resmål var det helt plötsligt självklart vart vi skulle resa.

Gunnel och jag tog kontakt med Unique Travel, där beställdes resan, men det krävdes ett flertal besök innan vi fick biljetterna i vår hand. Resebyrån var inte så effektiv som de vi kanske är vana vid hemma i Sverige.

Lördagen den 10 februari 2001 var avresedagen.

Den börjar med att vi packar ner det sista av de plagg vi tänkt ta med oss. Utanför vår bostad på campen Hanam village får vi tag på en taxi som tar oss ut till flygplatsen Kimpo. Här sker nu incheckning vid Korean Airs disk. Detta går smidigt och vi får dessutom i mitt tycke bra platser, ingen framför oss utan vi kan sträcka ut benen när vi så småningom äntrar jumbojeten. Flygplanet startar en halvtimme efter utsatt tid, dvs. klockan 21,00 och det tar inte så lång stund innan båda slumrar in. Resan tog 9 timmar, vi landade på den internationella flygplatsen i Nadi. Denna lilla ort ligger på västra sidan av ön Viti Levu. När vi kommer ut från flygplatsen känner man hur värmen slår emot oss. Klimatet på Fiji är ett tropiskt havsklimat, präglat av den ständiga blåsande sydostpassaden. Temperaturen ligger närmare + 30 grader och luftfuktigheten är hög, ca, 80 procent, detta gör att vi känner oss kladdiga och något ofräscha efter flygturen.

Nu var det dags att växla pengar i lokal valuta, samt fånga in en taxi som skulle hjälpa oss att finna ett bra hotell där vi ville bo. Taxichauffören föreslog Shangri-La´s Fijian Resort och tog oss till denna semesteranläggning.
Vår färd ner till den sydvästra delen av ön präglas av otroligt vackra synintryck, stränderna, det turkosblå vattnet, de fantastiskt höga bergen. Den vackra naturen påverkar oss båda positivt och vi ser med förtjusning vår vecka börja här på Fiji.
Taxichauffören är lite undrande över oss. Frågar oss varifrån vi kommer, hur vi bor och lever i Sverige. Försöker förklara så gott vi kan om vårt stora land, de fyra årstider blir en svår nöt att återge för honom, på Fiji är det ständigt sommar och varmt även om det kan regna mycket.

Kommer också in på vårt politiska system, kan inte undgå att tala om vår ”store statsminister” Göran Persson, om vårt urholkande välfärdsystem. Till min stora förvåning lyssnar Simon, vår taxichaufför noga, han ställer mer detaljerade frågor. Nu känner jag att det vore intressant och höra lite grann om vad han har att berätta om Fiji, har han hört talas om vårt land?

Så börjar Simon förklara på knagglig engelska om landet och dess befolkning. Här visar det sig att det finns stora motsättningar mellan de två största folkgrupperna fijier och indier. Simon som är indofijier berättar om hur brittiska kolonialherrar hämtade upp kontraktsarbetare till Fiji under slutet av 1800 till början av 1900 talet för att arbeta på sockerplantagen. Han påpekade att redan under mitten av 1900 talet hade indofijierna blivit fler än urbefolkningen i antal, och är nu Fijis största folkgrupp. Man lever sida vid sida, oftast fredligt men som i skilda världar. De talar olika språk (vid sidan av den gemensamma engelskan), Fijierans modersmål är ett språk med både polynesiska och melanesiska drag och brukar kallas bauanfiji. Indierna talar oftast hindi mellan varandra. Man har olika religion och barnen går oftast i skilda skolor. Utbildningen är inte officiellt segregerad, men skolorna drivs ofta av de stora kristna eller hinduiska religiösa samfunden så att i praktiken sker en viss snedfördelning av resurserna. Då det gällde fijierna påstår Simon att dessa ser upp till sina hövdingar och identifierar sig med det lantliga bylivets traditioner, medan indierna har anpassat sig till det moderna. Det skall också finnas fler högutbildade och ekonomiskt framgångsrika personer bland indierna än bland fijierna, men samtidigt lever många indier som relativt fattiga småbönder på jord som de inte får äga utan måste arrendera av fijiska byakollektiv.

Jag frågar Simon om orsaker till de statskupper som inträffat ganska nyligen och här får jag då hans version av det hela. Har sedan jag kommit hem till Sverige inhämtat mer kunskap om det hela och då visar det sig att efter kuppen år 2000 har den indiska utvandringen ökat, och samtidigt har ett litet men betydelsefullt skikt av högutbildade fijier också börjat söka sig utomlands. En del européer har också gett sig av. För att uppväga utvandringen av indier föreslog kuppmakaren Rabuka 1988 att Fiji skulle ta emot flera tusen familjer från Hongkong. Förslaget avvisades av parlamentet, men sedan dess har kinesiska ligor, triaderna, varje år smugglat kineser illegalt till Fiji. Även tidigare hade landet en liten men ekonomisk betydelsefull kinesisk minoritet.

Spänningarna mellan fijier och indier var en viktig faktor, dock inte den enda bakom kupperna 1987 och 2000. Samtidigt gav kupperna näring åt just dessa spänningar och medförde en allvarlig försämring av förhållandet mellan Fijis två ledande folkgrupper.

Det finns två stora politiska partier i parlamentet, Folkets förenade parti Soqosoqo Duavata ni Lewenivanua (SDL). Samt det Socialdemokratiska Arbetarpartiet (Labour). Nämnas bör också det tredje största partiet Konservativa alliansen (Matanai Vanua MV) Det var här kuppledaren från 2000, George Speight, vann en av MVs platser i parlamentet, men förlorade den när han dömdes till livstids fängelse för högförräderi i början av 2002.
Den 19 maj 2000 intog en grupp beväpnade män, huvudsakligen ur armén, parlamentsbyggnaden utanför Suva och tog 30 personer som gisslan, inklusive premiärministern. Affärsmannen George Speight blev ansiktet utåt för kuppmakarna, och krävde, som självutnämnd representant för infödda fijibor, att 1997 års multietniska konstitution skulle överges och att premiärministern och presidenten Mara skulle avgå.

Vidare talar Simon om att Fiji var en gång känt som ”Kannibalöarna” och att folket ansågs vilt och fientligt. Öborna hade säkert inget emot att rykten spreds om att inkräktarna riskerade att hamna i deras jordugnar. Här kommer så plötsligt Simon ihåg en svensk. Det är den på Fiji kände äventyraren Charlie Savage, före detta Kalle Svensson som kom från Uddevalla, det var han som satte fart på de fijiska inbördeskrigen genom att införa eldvapen. någon gång före 1854. Han går också under smeknamnet ”the terrible Swede”. Svensson hade lärt öborna hur man använder kulor och krut.

Så efter drygt en timma är vi framme vid resort Shangri-La´s, Vi tackar Simon för den trevliga resan och all den information vi fått oss till livs. Vi erbjuds kontakta Simon under veckan för att få se lite mer av ön om det behövs. Då det visade sig att resan blivit närmare 250 SEK dyrare än vad den borde ha kostat blev det inte aktuellt med ytterliggare kontakt med Simon.

Vi togs emot med Bula av personalen i receptionen. Detta betyder välkommen eller också hej. Detta var ett ord vi ständigt kom att höra vart än vi kom på Fiji. Eftersom vi inte bokat något rum i förväg fick vi vänta ett tag i avvaktan på att man städat av och ordnat detta för oss. Nu passade Gunnel och jag på att gå runt på hotellanläggningen, bungalows ligger möjligen 50 meter från stranden med en otroligt vacker utsikt över Stilla havet. Här finns restauranger, möjligheter till shopping i en uppsjö av affärer. Tyvärr ligger vår resort lite enskilt vilket gör att det kan kännas ensamt, och att priserna inom hotellet ligger ganska högt. Så efter vår lilla rundvandring är det så dags att checka in, det visar sig bli ett rum på markplanet, perfekt för oss båda. Vi kom att skriva kort till vänner i när och fjärran, solade och badade under veckan, passade på att verkligen ”lata oss”. En del aktiviteter ordnades på hotellet för gästerna. Varje kväll i samband med att mörkret sänkte sig ner över havet var det samling på stranden. En gammal tradition var att någon av de fast boende på ön blåste i en snäcka åt olika vädersträck, detta för att fiskare ute på havet skulle hitta hem. Man tände facklor och en rituell dans utfördes av befolkningen som var målad på stora delar av kroppen. Senare på kvällen avslutades det hela med en kavaceremoni. Detta innebär att deltagarna sitter i en ring och i mitten finns ett kärl från vilket drycken senare kommer att gå runt till deltagarna. Efter en stund kommer så några av fijianerna med ett bamburör fyllt med vatten, man fyller på kärlet samt att ceremonimästaren tar fram en påse med kavan, (kava är en rot som malts ner till mjöl, denna är en mild narkotisk produkt som har en lugnande effekt). Här kramas påsen med kavan i vattnet och får verka några minuter. Sedan är det dags att låta en kåsa gå runt bland deltagarna. Först blir det ceremonimästaren som tar en klunk och därefter vandrar kåsan i åldersordning och med herrarna först, därefter var det möjligt för damerna att intaga denna ädla dryck.

Vi gjorde en dagsutflykt till staden Sigatoka.

Sigatoka är en liten stad 61 km söder om Nadi och 127 km väster om Suva. Orten ligger där Fijis andra största flod, Sigatoka River, mynnar i havet. Staden fungerar främst som centralort för den omgivande landsbygden med sina sockerplantager, men också som service och transferpunkt för Korallkustens turister.

Åkte med en buss som hämtade upp oss på hotellet. Bussen stannade till i centrum av staden, nu var det dags att gå runt för att få våra sinnen att arbeta. Vi hörde, tittade, luktade och smakade på allehanda ting. Besökte den lokala marknaden mitt i centrum, här hade man dukat upp med grönsaker och divers Krims krams. Vi togs emot av handlare som ville visa upp deras speciella varor. Här erbjöds vi att köpa kava, var oroliga för att köpa detta och ta med hem, varför det inte blev någon affär av detta. Besökte också ett ”varuhus” där jag köpte en CD skiva med den just nu mest populära gruppen på Fiji, Black Rose med Voices nature. Någon CD spelare fanns inte på varuhuset utan endast en dålig kassettradio där man kunde lyssna av melodierna på ett kassettband. Då kassettradion endast hade en halv meter sladd, väggkontakterna satt i golvnivå så man fick sitta eller ligga på golvet för att avlyssna musiken. Passade även på att äta lunch på en liten ”sylta”, kyckling som smakade bra samt ett inhemskt öl som inte heller var så dumt. Billigt enligt Gunnel, det är hon som håller ordning på ekonomin. Så var det dags att med bussen åka tillbaka till hotellet, en resa på knappt en timma. En drink på terrassen och se solnedgången höra vågorna slå mot stranden och känna den svala sommarvinden innan det var dags att lägga sig.

Ett besök i byn Namuamua.

För att se och uppleva lite mer av Fiji bestämde vi oss för att resa upp till den lilla byn Namuamua. Hit kan man inte resa med bil eller buss då vägar saknas. Här blev vi hänvisade att via taxibåt eller mer populärt kallad ”långbåt” som skulle ta oss upp den sista biten upp för floden, en resa på 1,5 timma.

Resan började med att man hämtades upp vid hotellet för att sedan åka längs kusten till den plats varifrån långbåten skulle avgå. Från vårt hotell tog det drygt 2,5 timma med bussen på vägar som inte var av någon högre kvalité. Efter det att vi kom fram till Navua, platsen för avgång med båten, såg vi hur befolkningen transporterade både djur och sig själva längs floden. För oss turister fanns flytvästar att använda, vilket var att rekommendera. Priset för biljetten var 35 USD per person, detta inkluderade då även att på återresan till viss del åka flotte, ”rafting”. Här bör man ha kläder anpassade för just detta ändamål, även en handduk kan vara bra att ha med sig, då färden med flotten är garanterat ”blöt”.

Att i en fart som passar oss turister, åka i denna båt och iaktta vad som finns på resan upp till Namuamua är en upplevelse. Allt är så grönt och frodigt. Passerar ett flertal vattenfall som kommer ner från bergen, vi ser folk som badar och tvättar kläder i vattnet. Så är man plötsligt uppe i den lilla byn. Här tas vi emot av delar ur den befolkning som bor här uppe. Det hela börjar med en kavaceremoni lik den jag tidigare beskrivit. En kvinna från byn orienterar oss om deras samhälle, bl.a. är det 280 stycken fasta boende här uppe. Man har två kyrkor vilket man är stolt över. En skola där allt var så enkelt spartanskt. Svårt för oss att fatta hur folk kan leva sitt liv i denna enkelhet. Vi får gå runt i byn, alla skall hälsa på byäldste, detta tillhör kutym att på detta sätt presentera sig. Sedan var det så dags att äta en enkel lunch. Vår lilla skara turister sitter på golvet tillsammans med den äldre delen av befolkningen och inmundigar en måltid som i huvuddelen består av diverse frukter, färsk fisk, någon sorts potatis och grönsaker, tyvärr ingen dryck till maten. En lunch som smakade både gott och säkert näringsnyttigare än vad vi ”trycker” i oss här hemma. En sång och dansföreställning avslutade vårt besök, här blev samtliga uppbjudna att dansa med byns befolkning. Ingen kom undan, utan här fick var och en visa upp sina färdigheter vilket roade de flesta som deltog. Möjlighet att handla diverse handarbeten från befolkningen fanns. Ett skyfall i samband med återresan gjorde att vi först tog skydd mot regnet, men efter ett tag så vinkades alla av och dags för långbåten igen. Efter halva återresan stannar föraren till och omlastning till flottar görs. Här kommer man nu att transportera oss vidare i dessa enkla farkoster. Ett stopp görs vid en liten lagun, och den som vill kan ta sig ett dopp. Naturligtvis missar jag inte denna möjlighet utan tillsammans med de flesta tar jag tillfället i akt.

Efter badet blev det långbåt igen, snart var styrkan samlad i Navua igen. Glömmer inte den här resan som var så otroligt vacker längs floden. Bussen väntar på oss och för återtransporten till hotellet igen. Ett stopp för middag gjordes längs vägen för de som önskade. Här tog Gunnel och jag en fika, middagen åt vi senare på kvällen på vårt hotell efter en dusch och den obligatoriska ceremonin med solnedgången.

En av våra dagar passade vi på att besöka Folk village byn. Stället som sådant blev vi tipsade av ett svenskt par som bodde på samma hotell. Den låg utanför hotellområdet. Här kunde vi ta del av underhållningen som kom från en lokal artist som spelade gitarr. Han satt endast iklädd en bastkjol, spelade fijiansk musik, det var ett kulturellt inslag till gästernas stora glädje.

Återresan till Korea blev jobbig, flyget tog nästan 10 timmar. När vi till slut landade på Kimpo blev vi sittande i 45 minuter i flygplanet. Det hade snöat och allt var alldeles vitt utanför. Det hade varit en massa förseningar i flygtrafiken, inga lediga platser fanns för vårt plan varför vi fick vänta på vår tur. Min klädsel var inte lämpad för detta väder med kortbyxor, T-shirt och solhatt av palmblad. Den koreanska befolkningen kom att med stora ögon titta på oss.

Några praktiska råd vill jag lämna dig som tänkt resa till Fiji.

Hälsa: Det förekommer sjukdomar som sprids med myggor, exempelvis denguefeber och filariasis. Vattnet är vanligtvis säkert att dricka i de större städerna. Bästa sjukhusen ligger i Suva och Lautoka.

Pengar: Landets valuta är Fijidollar (F$) Kursen var 1 F$=0, 50 US $. I priserna, som anges nedan, ingår moms, VAT på 10 procent. Att besöka Fiji kan kosta hur mycket som helst men man kan också leva billigt. De flesta restauranger tar från F$ 5 till $15 för ett huvudmål. Logipriserna varierar mycket; från en säng på backpacker för ca F$ 12 till lyxresorter med priser upp mot F$2000 per natt! Bankerna är öppna 9,30 till 15,00 må-to (till 16,00 på fredag). Resecheckar kan växlas på de flesta banker, större hotell och duty free butiker. Resecheckar utfärdade av American Express, Visa och Thomas Cook är allmänt accepterade liksom alla större firmors kontokort. Vissa anläggningar tar ut en avgift på 5 procent när man betalar med kontokort. Många budgetställen accepterar bara kontant betalning.

Post & telefoni: Postkontoren är öppna från 8,00 till 16,30 på vardagar. De flesta tillhandahåller faxservice. För att ringa från offentliga telefoner behövs ett telefonkort. Dem köper man på postkontoren, vissa apotek och tidningsförsäljare. Landsnumret till Fiji är + 679. Fiji använder inga riktnummer. För att använda IDD (International Direct Dial) från Fiji, slå 05 plus det aktuella landets landsnummer.

Tid: Den internationella datalinjen går öster om Fiji. Fiji är 12 timmar före GMT. Man använder sig av sommartid sedan 1998.

Otrevligheter: Fiji är ett mycket säkert och vänligt land. I de större städerna ska man dock se upp och exempelvis inte promenera omkring ensam när det blivit mörkt.

Massmedier: Fiji har en livaktig engelskspråklig press med gamla anor. Landet har i dag tre dagstidningar, alla engelskspråkliga: Fiji Times (grundad 1869, nu ägd av australisk- amerikanske mediemogulen Rupert Murdoch) samt Fiji Daily Post och Fiji Sun. Vecko och månadsmagasin utges också på buuanfiji och hindi.
Flera radiokanaler och sedan 1994 sänder TV kanaler på engelska, buuanfiji och hindi. Utsändningarna är tyvärr svåra att avlyssna på den ensliga ön Rotuma, där befolkningen i stället hör radio från grannlandet Tuvalu.

Kommunikationer: De större öarna har väl utvecklade buss och båtförbindelser. Större hamnar finns i Suva och de tre andra städerna. Suva tar årligen emot över 800 fartyg, inklusive stora passagerarfartyg.
Den internationella flygplatsen i Nadi, 12, 7mil från Suva, är en knutpunkt för flygtrafiken mellan Australien, Nya Zeeland, USA och numera också Japan. Suvas egen internationella flygplats är centrum för flygförbindelserna i sydvästra Stilla havet. Dessutom finns 15 lokala flygplatser. Flera lokala bolag bedriver flygtrafik inom och utom landet; störst är Air Pacific.

Bula hälsar Hasse och Gunnel Zettby